Maken ringde mig på jobbet i går. "Hör du det konstiga ljudet i bilen" säger han. Nej, det har jag inte gjort säger jag men å andra sidan har jag ganska hög musik på. "Du, hela bilen skakar" säger han. OK, säger jag men någon reparation på bilen passar rätt dåligt just nu säger jag och ser för mig semesterveckan försvinna. Kostsamma saker det där. "Jag hämtar bilen på ditt jobb och kör den till verkstaden nu med det samma" säger han.

Tänk att det alltid är något säger jag till en kollega. Nu måste bilen in på reparation också. Tanten i fråga har säkert flera miljoner på kontot och förstår egentligen inte mitt problem nät jag börjar tjata om inställd semester osv.

Sätter mig för att fortsätta jobba och plötsligt står maken bakom mig med räkningen i handen. Usch, kallsvettig tar jag emot pappret. 28 kr för 1 st bult. That´s it. Vilken tur säger jag. I morgon skall jag faktiskt köpa en trisslott tänker jag.

I morse köpte jag den trisslotten. Jag vann, 50 kronor. Går tillbaka för att hämta ut 2 nya. Första ingen vinst. Andra 75 kr. Skrapar längst ner till höger, x 10. Jag har vunnit 750 kronor.

Så nu finns det både sill och jordgubbar här hemma.

Trevlig midsommar :-)

1. Hur gammal är du om fem år?
Ännu mera tant, (om jag lever)
2. Vem var den sista du träffade?
Min son 
3. Hur lång är du?
Hela 162
4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Ingen aning, brukar somna
5. Vem ringde du senast?
Rosemarie
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
Victor, du är försenad. I natt får du sova i trädgården
7. Vad är dagens planer?
Dagen blir snart kväll och då tittar jag på TV tills jag somnar.
8. Föredrar du att ringa eller sms?
SMS, pratar så mycket på jobbet
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
VAR gifta. Mamma är död.
10. När såg du din mamma senast?
00.30,  9 december 2008. Då dog hon.
11. Vilken ögonfärg har du?
Gröna
12. Ops det var ingen fråga 12!
13. Har du någon gång hittat en katt?
Que?
14. Vilken är din favoritplats?
Hemma (tråkigt va?)
15. Vilken plats föredrar du minst?
Någonstans där det luktar mögel
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Antingen tillsammans med min man eller i graven tillsammans med min döda son Kevin
17. Vad skrämde dig som barn?
Fyllgubbar
18. Vem fick dig att skratta sist?
Det är så länge sedan att jag kommer inte ihåg
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
NEJ tyvärr
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Äger ingen men lånar min mans bärbara.
21. Sover du med eller utan kläder?
Sover nästan aldrig
22. Hur många kuddar har du i sängen?
2 st
23. Hur många landskap har du bott i?
Hmm, låt mig tänka, Norge och Stockholm. Duger det??

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Strumpor. Hatar skor
26. Är du social?
Om det betyder att jag får prata hela tiden, JA
27. Vilken är din favoritglass?
Vienetta, vanilj, men klarar mig utan glass
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Skit i det, det kommet ändå aldrig att hända.
29. Tycker du om kinamat?
Helt OK.
30. Tycker du om kaffe?
OK om jag är trött och behövetr hålla mig vaken
31. Vad dricker du till frukost?
Te, helst Gotlandste
32. Sover du på någon särskild sida
Börjar på höger och vaknar på vänster.
33. Kan du spela poker?
Nix
34. Tycker du om att mysa?
Jo vars fast kommer knappt ihåg hur man gjorde
35. Är du en beroendemänniska?
Jahaaa
36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
2 som gick i samma klass som jag.
37. Vill du ha barn?
Nu har jag fått så det räcker. 3 pojkar på jorden och en pojke i himlen.
38. Kan du några andra språk än svenska?
Utan att skryta, jag pratar flytande norska och svenska. Kan 3 fraser på spanska och kan prata fyllfinska 
39. Har du någonsin åkt ambulans?
Ja tyvärr med 2 av barnen
40. Föredrar du havet eller en pool?
Havet, hatar vattenpölar
41. Vad spenderar du helst pengar på?
Maaaaaaat
42. Äger du dyra smycken?
För mig är dyra smycken de smycken barnen gjorde på dagis. Ingen idé med inbrott här inte.
43. När känner du dig lycklig?
Orkar inte svara men ibland så
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Kalvfilé som chefen bjöd på.
45. Vem är den roligaste människan du känner?
Sissela Kyle, fast jag känner ju inte henne.
46. Välj ett ärr på din kropp?
Min vackra kropp har aldrig utsatts för ärr.
47. Vad har du för ringsignal?
Ett skrattande barn
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Nej och jag vet inte ens att jag har varit liten
49. Flirtar du mycket?
Nej tyvärr men kan sakna det ibland. I min ungdom var jag grym.
50. Vart togs din profilbild för din blogg?
Har ingen bild, vill vara anonym
51. Kan du byta olja på bilen?
Nåt ska väl karln göra.
52. Har du fått fortkörningsböter?
Nej da
53. Vilken var den senaste bok du läste?
Livet kan inte vänta
54. Läser du dagstidningen?
Kollar dödsannonser och löser korsord i kvällstidningen.
55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej men köper varje vecka för att ha koll på läget.
56. Dansar du i bilen?
Kan se ut så när jag är kissnödig på väg hem från jobbet.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Stockholms enda dansgolv kallar de sig men vet inte vad de heter.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Personnummer på en patient på jobbet som behövde nya blöjor.
59. När var du i kyrkan senast?
I fredags, Victors skolavslutning.
60. Vilka personer utmanar du?
ORKAR INTE UTMANA NÅÅÅÅN FÖR DATORN HAR HÄNGT SIG.. :'(

I fredags var det dags för Victors skolavslutning. I år fick vi föräldrar som har (hade) barn i 5:an gå med till kyrkan. En mamma sa till mig att hon alltid blir så rörd vid skolavslutning och när hon besöker kyrkan och det kan jag hålla med om.

Jag körde Victor till skolan där barnen skulle gå i led till ortens kyrka. Själv gick jag tillsammans med en pappa och möttes av min man vid kyrkan. När vi kom in i kyrkan började prästen prata om sommarlov, bad, sandstränder och en lååååång semester.

Barnen sjöng och där satt vi föräldrar med tårar i ögonen och var så stolta över våra fina ungar. Maken filmar naturligtvis eftersom Victor i dag har ställt sig så vi i alla fall ser lite hårtofs och någon arm. (Inte alltid fel med hårvax i alla fall). Jag tittar mig omkring och ser blanka ögon på föräldrar. "Visst är det något speciellt med kyrkan" säger någon till mig. "Ja, jo visst är det"säger jag.

När jag ensam går tillbaka till Victors skola för att fika kommer tårarna.

För visst är det något speciellt med besök i kyrkan eftersom jag just då tänkte mig 13,5 år tillbaka och Kevins kista stod precis där Victor i fredags stod med massor av hårvax och sjöng "Den blomstertid nu kommer. " För då kan jag väl tillåta mig att gråta dubbel uppsättning med tårar. Tårar av lycka och tårar av sorg.

Ja, så var den årliga musikalen i Victors skola avklarat. Det är alltid lika roligt att se barnen uppträda, sjunga och spexa. Manus har pluggats in i veckor men för oss föräldrar var det hemligt.

Victor går i en 4-5 klass, han går i 5:an och skall från hösten av över på högstadieskola. Endel skolor flyttar eleverna över redan i 6:an. Nåväl så var det dags. Kl 19.00 släcktes ljusen och det hela kunde börja. Min man hade tagit med sig digital videokamera med stativ, så det så. Allt för att föreviga yngste sonen. 11-12 åringar är av väldig varierande storlek märkte jag i dag. Här finns mulliga, lagom och magra. Långa, mittemellan och korta. Victor är mager och kort.

Nu tågade hela gänget in på scenen och jag ser hur min man försöker zoma in något som inte finns. Victor syntes inte till helt enkelt. Det är då en av mina många ovanor ställer till det. Jag börjar fnittra. Jag kan inte sluta. Jag biter mig i handen, rotar i handväskan. Maken har början glida lite försiktigt år sidan för att om möjligt hitta "lite Victor". "Vad har för skor på sig" säger maken. "Lacoste tror jag". "Lägg av skärp dig" säger maken. "Jag lovar" viskar jag och kommer i håg när en av våra äldste söner konfirmerades, då var det likadant. Söta flickor sjunger, killar skojar men Victor syns inte till. Plötsligt längst bort, bakom han som bara ler står vår Victor. Skjortan ut och in och felknäppt men naturligtvis den finaste.

Akt 2. Victor kommer in FÖRST av alla. Han är nämligen pärlbossen. Oj oj så stolt får man vara? Han gör bra i från sig. I hans roll ingår 3 fall baklänges och det klarade han med bravur. Han fick även utdela 3 örfilar så det jämnade nog ut sig.

När alla är glada och musikalen närmar sig sitt slut dyker sonen upp igen i badbyxor, cyklop och simfötter. Kan inte bli bättre.
Tack älskade sonen för allt du ger pappa och mig av bl a skratt.  Snart har du sommarlov men innan dess skall vi ha cykeltävling på onsdag. Då får du inte ha simfötterna på dig och mamma skall försöka inte tokskratta.

Tack för den fina rosen som först du fick som du sedan kastade till mig från scenen. Älskar dig :-)

"Förlåt att jag kommer i dag igen sa den unga mamman men jag är så orolig för min dotter". Jag hade precis tagit med mig kaffet efter lunchen, satt mig framför datan för att fortsätta jobba. Jag gick fram till mamman och den lilla fina flickan som åt från ett russinpaket. Hej tjejen sa jag. Hon sträckte sin varma hand mot mig med 2 kladdiga russin i. "tack tack". Eftersom jag inte är sjukvårdsutbildad kan (får) jag inte uttala mig om något till dessa oroliga föräldrar utan i dag bjöd jag på en kopp kaffe till mamman i väntan på att övrig personal skulle komma åter efter lunch.
 
"Jag var ju här i går" sa mamman. "Jag fick veta att det var ett virus men Julia har fortfarande så hög feber, nästan 40 grader." Du förstår, jag är ganska labil just nu. Jag fick föda fram mitt barn för 3 månader sedan i vecka 16. Det var något fel på hjärtat förstår du. Dom så det på ultraljud men det känns lite dumt. Det är så många som inte kan förstå mig" Jag var ju bara i vecka 16. Jag såg hur hon kämpade med tårarna (det gjorde jag också) men är man på jobb så är man. Jag lyfte upp  den febriga lilla dottern och visade henne akvariet vi har i väntrummet på jobbet fast fiskarna ville inte äta russin.

Flickan började bli trött och jag lämnade över henne till mamman igen. Kanske gjorde jag något jag inte får gjöra men jag berättade för mamman om att jag själv hade fött ett hjärtsjukt barn om inte heller fick stanna på jorden. Mamman undrade hur många veckor jag fick ha mitt barn i magen. Jag tycker det är jobbigt med den frågan för kanske tyckte hon att dennes "ynkliga"(missuppfatta mig inte) 16 veckor inte var någonting att klaga över. Eller kanske är det omgivningen som tycker så.

"Tusen tack ,  Tänkt att det finns människor jag inte känner som förstår mig bättre" sa mamman, ja du Kevin nog har du hjälpt många jordabarn men din familj här på jorden har också fått mycket hjälp.  Jag kommer en dag i veckan och tittar till dig mitt änglabarn. Då skall pappa och jag plantera lite nytt inför sommaren. Kram  från mamma.

I fredags på jobbet fick jag hoppa in i receptionen ett tag. Det är egentligen rätt roligt för här kan man verkligen bjuda på sig själv om om orkar, har lust eller har tid. Det hade jag just den dagen.

Precis efter eftermiddagsfikat kom en mamma upp med sina 2 söner och en dotter. Alla ville dom ha en vaccin mot fästingar. "Jag har eget plåster" säger flickan. "Era plåster gör ont". Ja ha säger jag, vilken tur att du har ett så fint plåster med spöken på. "Ja och jag vet om en som är död, ett barn jag känner förstår du. Förstår du det tant? Ett barn" Oj då säger jag. Det var ju väldigt tråkigt säger jag. "Ja, fast hon behövde inget plåster för hon dog i magen till sin mamma".

"Ursäkta, säger mamman men min dotter är lite upprörd för någon hon känner har förlorat sitt barn i magen. Undrar hur man kommer över sådant". Man kommer inte över det säger jag. "Vet du det" säger den nyfikna patienten. Ja, säger jag. Här får du din nummerlapp. Efter att vaccinationen är undanstökat kommer flickans mamma till mig. "Berätta för mig, har du förlorat ett barn", var det länge sedan. hur, när, varför och lite till ungefär. Nu står den lilla flickan där igen. "Fråga du" säger mamman. Fråga tanten om varför hennes barn dog, om det var länge sedan"

Flickan kommer fram till mig där jag sitter i receptionen på en vårdcentral. "Du tant. Jag ser inget blod. Var det verkligen här han dog?"

Ibland är det svårt att ställa frågan rakt ut och vilken tur mamman hade som har en så nyfiken dotter. Det gäller att ställa raka frågor för att få raka svar eller hur?

Nu har han då åkt, min lille skrutt. Liten och liten, snart 12 år men ändå. Nu sitter han på bussen med sin klasskompisar. Under lång, lång tid har det sparats till denna klassresa ut i Stockholms skärgård. Det har sålts tulpaner, ljus och hyacinter. Det ser ut att bli en fin och solig helg som tur är.

Pappa (curlingfarsan) har naturligtvis packat så fint efter en ordentlig lista som Victor kom hem med från skolan. Det var bara 2 saker som Victor undrade lite över. Det stod varken mobiltelefon eller hårvax. Alltså hur fixar man en HEL helg i Stockholms skärgård utan mobil och vax???

Ja, hur klarar man det? Jo, det är nämligen så Victor att inga barn får ta med sig mobilen eftersom ni nu skall göra andra saker som t ex bada, ha olika tävlingar osv. Alla dina bekanta får klara sig utan alla dina SMS i helgen.  Eftersom ni kommer att ha fullt upp så är det väl inte så viktigt med hårvaxet heller, eller? OK så var det bara att kompromissa. Mobilen hemma, hårvax med.

Det är lugnt säger Victor, jag jag messat alla att jag är borta över helgen och är UTAN mobil. Själv skall jag ta mig till ögonläkaren för att kolla om det finns något att göra åt mina rödsprängda ögon.

Ha en fin helg och njut för snart är det måndag och om bara ca 1 månad börjar det bli mörkare igen.

I går slängde jag kupongerna. Konstigt egentligen att jag inte har gjort det tidigare, att jag inte gjorde samma dag jag fick dom, samtidigt som jag slängde brevet. Jag gick aldrig tillbaka till sjukhuset med dom heller, orkade inte, var så förbannad, det kommer jag i alla fall i håg.

Det var den 10 oktober 1995. Jag och min man bodde på sjukhuset med vår nyfödde son Kevin. Vi hade sådan "tur" att vi hade en kafeteria på våningen under avdelningen där vi bodde med Kevin. Vi turades om att köpa en fika och få lite frisk luft. Efter åtta dagar på sjukhuset kändes det som en lyx att få vistas några minuter utanför.

Nu var det min tur och jag tog med mig 10 kronor för att köpa en kaffe. Jag häller i kaffet och sedan mjölk. "Det blir 11 kronor" säger damen. "Oj ursäkta" säger jag, nu har jag bara 10 kronor med mig men det är väl OK om jag kommer ned om en stund med 1 krona? Jag "bor" på våningen över med min svårt sjuka son". "11 kronor, jag bryr mig inte om var du bor, nu har du tagit i mjölk så nu kan jag inte sälja den". Jag tog kaffekoppen ändå, drack upp den fort som den och gick upp och hämtade 1 krona.

Dagen efter detta dog vår son och händelsen kom lite i bakgrunden naturligtvis men efter ett tag började vi prata om detta hemma och jag bestämde mig att skriva ett brev till den kedjan som drev kafeterian. Jag förklarade det inträffade och ifrågasatte damens beteende. Bara några dagar efter fick jag svaret: (Brevet har jag kastat men tro mig, innehållet i brevet glömmer jag aldrig)

Hej.

Vi har tagit del av din kritik mot damen i cafeterian och vi har även pratat med henne om det inträffade. Hon kommer i håg dig för du verkade lite stressad (!). Själv kan hon bara förklara det med att hon har haft ganska mycket omkring sig ett tag, ja rent ut sagt, hon erkänner att hon hade en dålig dag och är trött på alla som vill ha "allting gratis".

Vi har glädjen att skicka över 20 kaffekuponger som du kan använda på flera olika sjukhuskafeterior i Stockholms län.

Hälsningar
XXXXXXXXXX

Där ser man. Nu var det då menat att jag efter min sons död skulle åka 20 gånger till något sjukhus och fika. Visst är det helt sjukt. Det var dessa kuponger jag i går hittade när jag städade i en låda. I lådan i en mapp hade jag sparat dessa. Varför? För att jag efter 13,5 år skulle sitta och blogga om det?

Hur tänkte dom? Vem fa.. sitter och fikar på ett sjukhus bara för att man har gratiskuponger. Eller, varför inte en enda gång en ursäkt? Förresten jag hade bara 18 kuponger kvar för maken och jag lyxade till oss när vi strax efter Kevins död var på sjukhuset för att fylla i några papper, att ta en gratisfika. Så det så.

Jag vaknade inte tidigare i morse, jag kände inget pirr i magen. Det var helt tyst i huset. Ingen kaffedoft. Allt som vanligt (nästan).
Sätter på tebryggaren, bläddrar lite i gårdagens tidning. Tittar in till Victor som tydligen passar på att ta sovmorgon, nähä. Jag tar väl och kostar på mig en liten macka då da.

Nu tar jag telefonen som jag brukar göra 21 maj varje år, slår numret till Nordea sätter på högtalaren, ställer mig på uteplatsen med telefonen i högsta hugg:
"Välkommen till Nordea". "Tryck in ditt personnummer, avsluta med fyrkant. Tryck din personliga kod, avsluta med fyrkant"
"Vi på Nordea vill passa på att gratulera med dagen"

Tänk med flera miljoner kunder, så kommer de ihåg min födelsedag. Vad spelar det för roll att telefonen för övrigt hela dagen är tyst?

Eftersom jag inte har legat vaken halva natten och inte heller känt det speciella pirret i magen kan jag nog säga att jag har börjat bli vuxen fast det var roligare förr.

Nu väntar vi besök av makens bror med fru och min äldste son så lite speciellt blir det i alla fall.

;-)

Detta är den dagen på året som jag längtar mest hem till Norge. NORGES NATIONALDAG!!!
Tankarna går tillbaka min barndom. Det var nya kläder och nya skor. Glass och korv fick man äta så mycket man ville. På kvällen 16 maj stod pappa och strök flaggor som vi skulle ha i 17-majtåget. Hela veckan innan tränade vi på olika sånger i skolan. När man började högstadiet var det inte lika roligt att i tåg men att titta på de små barnen med fina folkdräkter var alltid lika roligt.

Förra 17 maj tog jag Victor med till Norge för att han skulle få uppleva lite av den fina stämningen (trodde jag). Vaknade tidigt på morgonen att hade kommit SNÖ. Det var 4 grader varmt. (Kallaste 17 maj på 50 år enligt min pappa). Victor meddelade mig att han inte tyckte det mysigt alls, han ville bara hem och in i värmen hos min syster. Alltså stannar jag i Sverige i år och hoppas det är varmt och skönt i "gamlelandet" i dag.

Orkade inte helt fram till omröstningen i går men kul att Norge vann. Kollade lite på TV4 God morgon och där lästes det upp lite statistik från melodifestivalen. Snacka om glädjedödare: Norge är det land som har placerat sig sist flest gånger. Vem bryr sig om det i dag?

Extrakram till alla norrmän i Sverige, alla ni som skall till Skansen och fira. Själv skall jag avnjuta en mycket spännande fotbollsmatch som sonen spelar.

Hurra, hurra, hurra. (inte 4 gånger som i Sverige)

Under en längre tid har min man och jag väntat på att han skall kallas för ny kontroll efter sin canceroperation 2004. Kontrollerna har glesats ut, numera enbart 2 gånger per år. 1 gång på Radiumhemmet och 6 månader senare på ÖNH-mottagningen. I oktober var vi på ÖNH-mottagningen och har väntat på kallelse till Radiumhemmet som efter våra beräkningar skulle ha ägt rum i april.

Eftersom jag själv jobbar inom sjukvården tog jag mig själv i kragen förra veckan och började ringa Radiumhemmet. I min enfall trodde jag att jag kunde köra "räkmacka"svängen med hemliga nummer etc men icke. I dag lyckades jag få kontakt med Radiumhemmet och jag var väldigt irriterad, på fackspråket heter det "skiträdd" eftersom hans sjukdom är så förknippad med rädsla, ångest osv.

Rösten på andra sidan luren var väldig trevlig och framför allt väldigt lugn när jag tog sats för att skrika ut min frustration över att min man inte var kallad. Jag kom aldrig så långt. "Så fint att du ligger på och stressar oss lite" säger kvinnan. "Jag förstår din frustration. Jag kan bara beklaga att vi ligger ett par månader efter med våra bokningar. Jag skall genast se till att din man får tid ganska snart." Du vet ju, säger kvinnan. Din man kommer efter det här besöket att avskrivas från oss.

Vilken gåva jag fick. En trevlig kvinna som förstod min frustration och framför allt han har inte längre högsta prioritet. Snart kommer han att anses frisk men det kan vi ta i oktober om ni hänger med tills dess.

Kram

Så var det dags igen. 1 år, 2 månader och 1 dag sedan sist. Kl 04.58 blev vi 2 barnsföräldrar. Tack för att du inte gjorde så jä... ont att få ut. Nog var jag lite drogad på lustgas osv, jag såg lite ostbågar och slipsknutor överallt. Din pappa höll på att bli galen efter som jag tydligen pratade i ett.

Att bli lillebror efter så kort tid kallas tydligen pseudotvillingar. Du blev en riktig tuffing ute i sandlådan. Den som slog hinken i huvudet på din storebror levde farligt. Inte alltid lätt att vara lillebror. Storebror skickade dig med frågor han inte vågade ställa själv när ni var små men du vågade.

Nu skall jag knalla ut medfasadflaggan, pappa får hissa den stora när han kommer hem från hundpromenad. I kväll er maken, Victor och jag bjudna på kalas med bullar och saft. Jättetrevligt. Och du, även om du nu sedan många år är mellansonen är du definitivt inte bortglömd.

En av de egenskaperna som vi älskar hos dig är att du kan släppa loss och vara tokrolig och gå ner på Victors nivå. Du är dig själv helt enkelt. Fortsätt med det.

Tack för att du finns. Vi är väldigt stolta av dig, vi älskar dig. Ses i kväll :-)

Eftersom vi något år innan hade förlorat vår son bara 9 dagar gammal pga hjärtfel fick jag gå på så kallad specialistmödravård. Inte enbart för att vi hade förlorat ett barn men jag var 43,5 år gammal och skulle om allt gick vägen vara 44 år och 3 månader när barnet skulle födas.

På MVC var alla otrolig snälla och trevliga och framför allt väldigt förstående för min rädsla att det även denna gång skulle bli fel.
T ex fick vi gå på ett speciellt ultraljud enbart av hjärtat. Naturligtvis i god tid ankom vi S:t Görans sjukhus i Stockholm. Min man fick i princip bära mig in eftersom jag kände att benen inte ville bära mig. Jag var bedövad av rädsla. På ultraljudet såg allt med hjärtat bra ut och några veckor senare var det dags att ta reda på vilket kön barnet hade. Vi hade alltså sedan tidigare S 15 år, T 14 år och Kevin som dog drygt 1 år innan.

Jag kommer i håg att jag satt på jobbet, gick in i ett avskilt rum. Jag berättade det numret jag hade fått tillskickats (annorlunda nu). "Ett ögonblick" säger damen, "Det blir en pojke". Känslan var obeskrivlig. Skulle jag verkligen kanske, eventuellt, om vi har turen med oss får ännu en pojke. Lyckan var näst intill total förutom att jag inte vågade glädja mig.

Samma dag hade jag ett besök på Mamma Mia. Jag berättade för barnmorskan att det fanns en pojke i min mage. "Ja ha, det var ju synd, det kanske blir så att du sammanliknar honom med Kevin?" Eftersom jag var i princip euforisk tog jag inte riktigt till mig vad hon sade. Naturligtvis menade hon säkert inget illa men nog var det lite konstigt formulerat av en barnmorska på en specialmödravård.?

Du, sa jag. Om allt går vägen skall jag föda min 4:e pojke. Det där med flickor kan du glömma. Mina döttrar köper jag på kennel. Hon fick sig ett gott skratt.

Jag fick faktiskt igenom att få kejsarsnitt av någon anledning. Vid planerade kejsarsnitt får man naturligtvis träffa narkosläkare, "plocka ut läkaren" osv osv. Jag fick tid en måndag morgon i augusti -97. En fantastisk morgon som var så varm och fin. Jag fick lov att vänta några timmar eftersom det kom in ett akutsnitt men kl 10.45 var det iväg till operation (jag för det är ju en operation). När vår lille Victor lades på min mage och maken och jag hade gråtit en skvätt bad jag att få träffa barnläkaren som tog hand om oss efter Kevins död.  Vi kände ett sådant förtroende för honom och ville att han kom och lyssnade på Victors hjärta..

Efter ett tag kom barnläkaren. Han tittar på oss och jag ser att han har svårt att hålla tårarna tillbaka. "Skam den som ger sig" säger han, kramar om oss och säger att Victor har ett fullständigt friskt hjärta. Gratulerar med pojken säger han.

Några dagar efter förlossningen träffar jag honom i hissen på sjukhuset. "Det här är helt otroligt" säger han. Nu har du väl i alla fall blivit 44 och lite till? Jepp, svarar jag kaxigt. Det blir rollator vet du på utvecklingssamtalen med Victor. Det är underbart säger han, att ni inte gav upp.

Det här var lite tankar en eftermiddag när Victor snart 12 år och pappa är på fotboll. Flickvännen får hålla tillgodo i kväll.

Förresten det där med förlossning är inte alltid så lätt. Redo för en vits??

Kvinnan kom in på förlossningen. Förlossningsläkaren sträcker fram handen: "Hej, välkommen, jag heter Olle Persson och det är jag som skall hjälpa dig genom din förlossning". Har slemproppen gått?, "Nej, han är bara och parkerar bilen".

Hjo hej

I dag på jobbet tog jag av  mig först vigselringen och sedan förlovningsringen. Sedan satt jag en stund och tänkte hur det var den dagen vi förlovade oss. Egentligen vill jag glömma hela grejen. Middagen bestod i någon mix som man sedan blandade köttfärs i. Du visade ditt missnöje med att gå ned i knästående och inta midagen i den ställningen. För att lätta på stämningen fick du en ring konserverad ananas på maten eftersom jag visste att du tyckte om ananas.

Det har gått väldigt många år sedan dess, fruktansvärd många år. Vi har haft både med- och motgång. Medgångarna att vi alltid höll i hop. Motgångarna att vi förlorade ett barn, du fick cancer och lite annat "smått och gott".

Varför jag just i dag sätter mig ner och skriver till dig är för att du "trots allt" var riktigt söt nu på eftermiddagen. Jag tror inte du vet varför jag tog av mig ringarna i morse.

Jag skickade ett SMS till dig i morse efter att ha kollat i förlovningsringen.  "Grattis, i dag är det 31 år sedan vi förlovade oss". Eftersom du  just nu lider av träningsvärk såg du riktigt rolig ut när du kom upp för trappan i eftermiddag med en gren från vår Forsythia i handen.

Tack för alla fina år med som sagt med- och motgång.

/din Berta

För några månader sedan fick jag titeln änglamamma. Jag fick den av en ung kvinna som just hade förlorat sina tvillingflickor. Jag upplevde en mycket fin kontakt med henne fast jag inte känner henne men vi följer varandras bloggar. Eftersom det är 13 år sedan min Kevin dog (9 dagar gammal) så försökte jag bidra med den erfarenheten jag hade fått.

Jag vaknade tidigt i natt och kollade lite på olika bloggar. Kvinnan hade som hon ofta gör, en berättelse om änglaflickorna och deras kompisar i himlen. Nu var det riktigt kalas vad jag förstod. Hennes änglabarn berättade om alla barnen som var på kalaset. Det var Robin, Rut, Astrid, Stor-Kevin, Kevin osv.

Jag funderade ett tag och var till slut tvungen att fråga henne om Stor-Kevin var min Kevin. Jo, det är er Kevin svarade kvinnan. Tyvärr har det tillkommit flera Kevin osv.

Efter ett tag gick jag åter för att sova men hade stora svårigheter eftersom jag funderade på om Kevin hade roligt på kalaset. Tänkte bara tacka er tjejer för att ni tog med en "tonårskille" på kalaset.

I eftermiddag har vi varit på Kevins grav. Tulpanerna börjar komma, i alla fall knoppar av 2 rosa tulpaner. Kan det vara knopparna av 2 tjejer med en underbar mamma med en pojke i magen?

Hur som helst, vår Kevin, du har tydligen blivit Stor-Kevin tyvärr. Det skulle aldrig behöva blir flera Kevin, Robin, Antonia, Gabrielle, Ruth, Astrid och många flera. Nu är det tyvärr så men drick mycket saft och ät sockervadd. (tugga tyst Kevin, pappa gillar inte onyttiga saker). 

Åtger igen, tack till dig du underbara änglamamma och blivande mamma.

 

Vid massor av tillfällen har människor frågat mig hur gammal min son Kevin blev och hur gamla hans bröder var då. Jag svarar som det var att Kevin blev 9 dagar gammal, vår äldste var 13 år och mellansonen 12 år. Vi har fått många olika bemötanden beträffande denna händelse och vi har alltid stått fram och varit ärliga och svarat på frågor, om inte annat än så för Kevins skuld.

Det finns människor som har frågat hur mycket han vägde, hur lång han var, hårfärg osv osv. Vi har även svarat på det, vi har valt att tro att det är någon form av rädsla hos människor, att de inte vet hur man skall bemöta människor i sorg men det finns en gräns. En ytlig bekant kom fram och tyckte vi ändå skulle vara glada att det inte var någon av våra 2 stora söner som hade dött. Naturligtvis svarade jag men hur menar du nu? Jo, Kevin blev ju bara 9 dagar gammal, ni kände ju inte honom, 9 dagar är ju ingenting egentligen. Nej men jag har känt mitt barn i 9 månader säger jag. "Du har själv 2 barn" säger jag, "får jag fråga dig en sak. Om du är ute och åker bil med dina barn, bilen börjar brinna, vilket barn försöker du rädda först?"

Vem bestämmer hur mycket jag sörjer mitt barn. Jag tänkte bara fråga: Hur långt är ett snöre? När är det "lagom tid" att förlora sitt (sina barn).

Ha en bra kväll.

Det var maj månad, året var 1998. Vår Victor var 9 månader gammal. Familjen hade så smått börjat återgå till ett "normalt" liv, (om man kan säga så efter Kevins död 2,5 år tidigare).  Det fanns alltid en oro inom mig att något skulle hända,  fast jag försökte dölja den inför de stora barnen, maken och framförallt Victor.

När Victor var 6 månader började vi med barnmatsburkarna. Tidigt förstod vi att Victor reagerade när han åt fisk. Efter kontakt med läkare skulle vi försöka i små portioner lite då och då. Denna dag i maj försökte jag med 2-3 teskedar med fisk. Ingenting hände, jag la Victor för att sova en stund på eftermiddagen. När jag efter 2 timmar väckte honom, lyfte upp honom kräktes han och jag såg att han var mörk i ansiktet. Jag skakade i honom men det var inte mycket reaktion.

Jag ringer min man och skriker att nu dör Victor, precis som Kevin gjorde. "Jag ringer ambulans" säger maken. "Jag möter er vid Astrid Lindgren". Precis som ambulansen kommer nedför backen med sirenerna på kommer vår mellansom, då 15 år hem. (Vad ska en stackars bror gå igenom, först dör en lillebror, sedan åker nästa in akut till sjukhuset.)

Victor och jag läggs på en bår, fullt fart in till sjukhuset. Victor ligger på min mage, alldeles tyst. Han dör, han dör tänker jag. I full fart rullas vi in på sjukhuset. Maken är redan där, blek, också livrädd naturligtvis.

Vi behöver inte vänta. Vi får komma in på ett undersökningsrum på en gång. En läkare (norsk sådan) möter oss. Tittar på Victor som har börjat vakna. "Vilken fin kille ni har" säger han. Långsamt går han bort till tvättstället, rycker av några pappershandukar, fuktar dom och tvättar Victor. "Nu du. Nu ser du bättre ut".  Just då kommer jag på att Victor har sovit på en kudde som 15 åriga sonen gjort på syslöjden. Eftersom Victor dräglade under sömnen hade det färgat av sig på hans kind.

Pinsamt, visst men efter några år kunde jag, precis som nu se det roliga i det hela.

Karlstad sommaren 2008: Fotbollsvecka. En fotbollsmamma kommer fram till mig och frågar om inte vi kan åka in till Karlstad och fika eftersom barnen hade träning. Absolut, kul säger jag. Vi bekantar oss med varandra och jag får veta att hennes syster är gift med en norrman."Jaha säger jag, han känner jag säkert eftersom vi inte är så många norrmän i världen" Ha ha.

Han är läkare på Astrid Lindgren säger hon. Jag som tur är har jag inte haft så många besök med Victor där säger jag fast en gång så åt Victor fisk och blev mörk i ansiktet och ...............................Är det sant säger fotbollsmamman. Är det DU, är det NI, är det VICTOR. Min svårger har berättat om den historien flera gånger och vi har alltid undrat hur det gick med det stackars barnen med den hysteriska mamman. Fast nu förstår jag säger hon. Ni har ju haft det tufft så vem skulle inte reagerat som du. Det tackar man för eller hur.

Eftersom Victor just nu har jätteont i halsen och feber och naturligtvis hemma från skolan frågade jag honom vad han ville ha till middag. Fisk, gärna lax säger han. Fisk är nämligen det bästa han vet och nu är det enbart vita linneörngott som gäller. Då går det bra med fisk. Så nu vet ni var våra skattepengar tar vägen.

I morgon blir det varmt, sommaren är på väg. Kramizar

Vid lunchen på jobbet i dag berättade en kollega hur hon hade fixat och trixat med sin blogg i helgen. Lagt upp fina bilder av saker hon hade gjort (duktig med handarbete), tips om god mat osv. En riktig duktig fotograf är hon också. "Det är så tråkigt" sa hon. "Jag kollar att jag har haft många besökare men 0 kommentarer". Varför är det alltid så frågade hon. Eftersom jag själv inte basunerar ut att jag har en blogg höll jag mig lite i bakgrunden men hon har ju så rätt. Jag känner mig nästan mobbad sa hon.

Jag är inte speciellt aktiv i bloggvärlden, kul att kommentera mina favisar och ibland få någon enstaka kommentar men mer än så blir det inte. Jag måste faktiskt hålla med kollegan till viss del (eller för att vara ärlig, till stor del). Många gör så fint, tar bilder, bjuder på både roliga saker och saker om livet i stort men får ingen respons.

Hata mig inte men kanske är det så att om man känner sig mobbad skall man inte blogga.

Det pågår vårstädning i mitt hus i helgen. Victor och maken är på träningsläger med fotbollen och då passar det ju bra att sätta fart och städa inför sommaren (om man inte hellre vill ägna sig åt sig själv naturligtvis). Systematiskt går jag genom rum för rum. Det är mycket att städa, väldigt mycket. Oreda OK men inte smutsigt. Jobbar man heltid och har familj ja då orkar inte jag så värst mycket på kvällarna i alla fall.

Nå väl, nu börjar jag gnälla också men det var inte det som var meningen. Har precis börjat på köket. Alla luckor är tvättade med starka medel så nu sätter jag mig med en kopp kaffe och plockar med de torra blommorna som ser dammiga och ledsna ut. Bara jag tar försiktigt i dom går de sönder. Jag försöker sätta dom tillbaka i vasen igen men det är inte lätt. Dom har nog blivit för gamla nu. Bara att kasta!

Nej det är inte bara att kasta. Kastar jag dom har jag inga kvar och dessa blommor är nu 13,5 år gamla. Detta är blommor vi fick när vår son Kevin dog. Var enda ros vi fick torkade jag. Jag köpte mig fattig på en typ av spray som jag tror kallades elefantspray som skulle göra  blommorna fräscha "för alltid" men "för alltid" var för vissa rosor 2-3 år, för andra 13,5 år. Nu är nog "för alltid" slut.

Nu sitter jag alltså här med massor av dammiga torkade rosor som är sista rest av alla blommor vi fick efter Kevin. Kastar jag dom har jag ju ingenting kvar men vackra är dom inte.

Min lilla fikapaus är slut. Blommorna får en ny plats i några år har jag nu bestämt. Det får bli i vitrinskåpet, där ser man dom inte men jag vet att dom finns där och just nu räcker det för mig. Men kasta sista blommorna efter Kevin det klarar jag inte än även om det är 13,5 år sedan.

Bäst att resa sig och återgå till jobbet annars sitter jag väl här om mimrar över hösten 1995 då jag blev en änglamamma.

Kram