Det var maj månad, året var 1998. Vår Victor var 9 månader gammal. Familjen hade så smått börjat återgå till ett "normalt" liv, (om man kan säga så efter Kevins död 2,5 år tidigare).  Det fanns alltid en oro inom mig att något skulle hända,  fast jag försökte dölja den inför de stora barnen, maken och framförallt Victor.

När Victor var 6 månader började vi med barnmatsburkarna. Tidigt förstod vi att Victor reagerade när han åt fisk. Efter kontakt med läkare skulle vi försöka i små portioner lite då och då. Denna dag i maj försökte jag med 2-3 teskedar med fisk. Ingenting hände, jag la Victor för att sova en stund på eftermiddagen. När jag efter 2 timmar väckte honom, lyfte upp honom kräktes han och jag såg att han var mörk i ansiktet. Jag skakade i honom men det var inte mycket reaktion.

Jag ringer min man och skriker att nu dör Victor, precis som Kevin gjorde. "Jag ringer ambulans" säger maken. "Jag möter er vid Astrid Lindgren". Precis som ambulansen kommer nedför backen med sirenerna på kommer vår mellansom, då 15 år hem. (Vad ska en stackars bror gå igenom, först dör en lillebror, sedan åker nästa in akut till sjukhuset.)

Victor och jag läggs på en bår, fullt fart in till sjukhuset. Victor ligger på min mage, alldeles tyst. Han dör, han dör tänker jag. I full fart rullas vi in på sjukhuset. Maken är redan där, blek, också livrädd naturligtvis.

Vi behöver inte vänta. Vi får komma in på ett undersökningsrum på en gång. En läkare (norsk sådan) möter oss. Tittar på Victor som har börjat vakna. "Vilken fin kille ni har" säger han. Långsamt går han bort till tvättstället, rycker av några pappershandukar, fuktar dom och tvättar Victor. "Nu du. Nu ser du bättre ut".  Just då kommer jag på att Victor har sovit på en kudde som 15 åriga sonen gjort på syslöjden. Eftersom Victor dräglade under sömnen hade det färgat av sig på hans kind.

Pinsamt, visst men efter några år kunde jag, precis som nu se det roliga i det hela.

Karlstad sommaren 2008: Fotbollsvecka. En fotbollsmamma kommer fram till mig och frågar om inte vi kan åka in till Karlstad och fika eftersom barnen hade träning. Absolut, kul säger jag. Vi bekantar oss med varandra och jag får veta att hennes syster är gift med en norrman."Jaha säger jag, han känner jag säkert eftersom vi inte är så många norrmän i världen" Ha ha.

Han är läkare på Astrid Lindgren säger hon. Jag som tur är har jag inte haft så många besök med Victor där säger jag fast en gång så åt Victor fisk och blev mörk i ansiktet och ...............................Är det sant säger fotbollsmamman. Är det DU, är det NI, är det VICTOR. Min svårger har berättat om den historien flera gånger och vi har alltid undrat hur det gick med det stackars barnen med den hysteriska mamman. Fast nu förstår jag säger hon. Ni har ju haft det tufft så vem skulle inte reagerat som du. Det tackar man för eller hur.

Eftersom Victor just nu har jätteont i halsen och feber och naturligtvis hemma från skolan frågade jag honom vad han ville ha till middag. Fisk, gärna lax säger han. Fisk är nämligen det bästa han vet och nu är det enbart vita linneörngott som gäller. Då går det bra med fisk. Så nu vet ni var våra skattepengar tar vägen.

I morgon blir det varmt, sommaren är på väg. Kramizar