Det pågår vårstädning i mitt hus i helgen. Victor och maken är på träningsläger med fotbollen och då passar det ju bra att sätta fart och städa inför sommaren (om man inte hellre vill ägna sig åt sig själv naturligtvis). Systematiskt går jag genom rum för rum. Det är mycket att städa, väldigt mycket. Oreda OK men inte smutsigt. Jobbar man heltid och har familj ja då orkar inte jag så värst mycket på kvällarna i alla fall.

Nå väl, nu börjar jag gnälla också men det var inte det som var meningen. Har precis börjat på köket. Alla luckor är tvättade med starka medel så nu sätter jag mig med en kopp kaffe och plockar med de torra blommorna som ser dammiga och ledsna ut. Bara jag tar försiktigt i dom går de sönder. Jag försöker sätta dom tillbaka i vasen igen men det är inte lätt. Dom har nog blivit för gamla nu. Bara att kasta!

Nej det är inte bara att kasta. Kastar jag dom har jag inga kvar och dessa blommor är nu 13,5 år gamla. Detta är blommor vi fick när vår son Kevin dog. Var enda ros vi fick torkade jag. Jag köpte mig fattig på en typ av spray som jag tror kallades elefantspray som skulle göra  blommorna fräscha "för alltid" men "för alltid" var för vissa rosor 2-3 år, för andra 13,5 år. Nu är nog "för alltid" slut.

Nu sitter jag alltså här med massor av dammiga torkade rosor som är sista rest av alla blommor vi fick efter Kevin. Kastar jag dom har jag ju ingenting kvar men vackra är dom inte.

Min lilla fikapaus är slut. Blommorna får en ny plats i några år har jag nu bestämt. Det får bli i vitrinskåpet, där ser man dom inte men jag vet att dom finns där och just nu räcker det för mig. Men kasta sista blommorna efter Kevin det klarar jag inte än även om det är 13,5 år sedan.

Bäst att resa sig och återgå till jobbet annars sitter jag väl här om mimrar över hösten 1995 då jag blev en änglamamma.

Kram