I fredags var det dags för Victors skolavslutning. I år fick vi föräldrar som har (hade) barn i 5:an gå med till kyrkan. En mamma sa till mig att hon alltid blir så rörd vid skolavslutning och när hon besöker kyrkan och det kan jag hålla med om.

Jag körde Victor till skolan där barnen skulle gå i led till ortens kyrka. Själv gick jag tillsammans med en pappa och möttes av min man vid kyrkan. När vi kom in i kyrkan började prästen prata om sommarlov, bad, sandstränder och en lååååång semester.

Barnen sjöng och där satt vi föräldrar med tårar i ögonen och var så stolta över våra fina ungar. Maken filmar naturligtvis eftersom Victor i dag har ställt sig så vi i alla fall ser lite hårtofs och någon arm. (Inte alltid fel med hårvax i alla fall). Jag tittar mig omkring och ser blanka ögon på föräldrar. "Visst är det något speciellt med kyrkan" säger någon till mig. "Ja, jo visst är det"säger jag.

När jag ensam går tillbaka till Victors skola för att fika kommer tårarna.

För visst är det något speciellt med besök i kyrkan eftersom jag just då tänkte mig 13,5 år tillbaka och Kevins kista stod precis där Victor i fredags stod med massor av hårvax och sjöng "Den blomstertid nu kommer. " För då kan jag väl tillåta mig att gråta dubbel uppsättning med tårar. Tårar av lycka och tårar av sorg.