När jag i går kväll tittade på en norsk dokumentär om barnmorskor i Norge gick mina tankar tillbaka till mars 1982.  Jag hade fött vår förste barn, en pojke och precis som kvinnan på TV i går fick vi hjälp med sugklocka. Efter att ha dragit och slitit ett bra tag fick jag i alla fall min efterlängtade son i famnen.

Man brukar ju såga att all smärta försvinner så snart barnet är ute men så var inte fallet för min del i alla fall. Nu är det inte min mening att skrämma upp blivande mammor men ett är klart att det känns "där nere" efter en så våldsam behandling.  På sjukhuset  fick jag låna en såkallad sittring i skumgummi som fungerade väldigt bra. Problemen började först när jag kom hem.

Hur skulle jag få tag på en sittring? Till slut enades min man och jag om att han skulle gå till en leksaksaffär, ljuga ihop att vi skulle till sydliga breddgrader och behövde en badring till vår påhittade 4-åriga son. Problemet var att på den tiden reste man inte i samm utsträckning som nu och därför var det svårt att få tag på badring i mars månad. Expediten påpekade för min man att det kunde bli svårt att hitta en sådan tidig på våren men hon skulle i alla fall titta på lagret.

Efter ett tag kommer hon ut, lite stolt över att hon faktiskt hade hittat en badring som säkerligen skulle passa vår son. Det var bara det att den hade ett strutshuvud. Eftersom min man inte från början var ärlig och berättade vad vi skulle ha den till han lov att  köpa den.

Ni kan väl bara tänka er hur mina gäster som alla ville titta på vår nyfödda blev mottagna. Det första man ser är ett strutshuvud och bakom detta huvud sitter jag med min son i famnen. Men som sagt det var för 27 år sedan och som tur är tror jag faktiskt att man numera kan köpa riktiga sittringar avsedda för just de behov man har som nyförlöst där barnet är taget med sugklocka.

Vi har under åren skrattat många gånger över denna badring men den fyllde sin funktion i alla fall och det var ju det viktigaste.

Kram.