I fredags på jobbet fick jag hoppa in i receptionen ett tag. Det är egentligen rätt roligt för här kan man verkligen bjuda på sig själv om om orkar, har lust eller har tid. Det hade jag just den dagen.

Precis efter eftermiddagsfikat kom en mamma upp med sina 2 söner och en dotter. Alla ville dom ha en vaccin mot fästingar. "Jag har eget plåster" säger flickan. "Era plåster gör ont". Ja ha säger jag, vilken tur att du har ett så fint plåster med spöken på. "Ja och jag vet om en som är död, ett barn jag känner förstår du. Förstår du det tant? Ett barn" Oj då säger jag. Det var ju väldigt tråkigt säger jag. "Ja, fast hon behövde inget plåster för hon dog i magen till sin mamma".

"Ursäkta, säger mamman men min dotter är lite upprörd för någon hon känner har förlorat sitt barn i magen. Undrar hur man kommer över sådant". Man kommer inte över det säger jag. "Vet du det" säger den nyfikna patienten. Ja, säger jag. Här får du din nummerlapp. Efter att vaccinationen är undanstökat kommer flickans mamma till mig. "Berätta för mig, har du förlorat ett barn", var det länge sedan. hur, när, varför och lite till ungefär. Nu står den lilla flickan där igen. "Fråga du" säger mamman. Fråga tanten om varför hennes barn dog, om det var länge sedan"

Flickan kommer fram till mig där jag sitter i receptionen på en vårdcentral. "Du tant. Jag ser inget blod. Var det verkligen här han dog?"

Ibland är det svårt att ställa frågan rakt ut och vilken tur mamman hade som har en så nyfiken dotter. Det gäller att ställa raka frågor för att få raka svar eller hur?