Eftersom vi något år innan hade förlorat vår son bara 9 dagar gammal pga hjärtfel fick jag gå på så kallad specialistmödravård. Inte enbart för att vi hade förlorat ett barn men jag var 43,5 år gammal och skulle om allt gick vägen vara 44 år och 3 månader när barnet skulle födas.

På MVC var alla otrolig snälla och trevliga och framför allt väldigt förstående för min rädsla att det även denna gång skulle bli fel.
T ex fick vi gå på ett speciellt ultraljud enbart av hjärtat. Naturligtvis i god tid ankom vi S:t Görans sjukhus i Stockholm. Min man fick i princip bära mig in eftersom jag kände att benen inte ville bära mig. Jag var bedövad av rädsla. På ultraljudet såg allt med hjärtat bra ut och några veckor senare var det dags att ta reda på vilket kön barnet hade. Vi hade alltså sedan tidigare S 15 år, T 14 år och Kevin som dog drygt 1 år innan.

Jag kommer i håg att jag satt på jobbet, gick in i ett avskilt rum. Jag berättade det numret jag hade fått tillskickats (annorlunda nu). "Ett ögonblick" säger damen, "Det blir en pojke". Känslan var obeskrivlig. Skulle jag verkligen kanske, eventuellt, om vi har turen med oss får ännu en pojke. Lyckan var näst intill total förutom att jag inte vågade glädja mig.

Samma dag hade jag ett besök på Mamma Mia. Jag berättade för barnmorskan att det fanns en pojke i min mage. "Ja ha, det var ju synd, det kanske blir så att du sammanliknar honom med Kevin?" Eftersom jag var i princip euforisk tog jag inte riktigt till mig vad hon sade. Naturligtvis menade hon säkert inget illa men nog var det lite konstigt formulerat av en barnmorska på en specialmödravård.?

Du, sa jag. Om allt går vägen skall jag föda min 4:e pojke. Det där med flickor kan du glömma. Mina döttrar köper jag på kennel. Hon fick sig ett gott skratt.

Jag fick faktiskt igenom att få kejsarsnitt av någon anledning. Vid planerade kejsarsnitt får man naturligtvis träffa narkosläkare, "plocka ut läkaren" osv osv. Jag fick tid en måndag morgon i augusti -97. En fantastisk morgon som var så varm och fin. Jag fick lov att vänta några timmar eftersom det kom in ett akutsnitt men kl 10.45 var det iväg till operation (jag för det är ju en operation). När vår lille Victor lades på min mage och maken och jag hade gråtit en skvätt bad jag att få träffa barnläkaren som tog hand om oss efter Kevins död.  Vi kände ett sådant förtroende för honom och ville att han kom och lyssnade på Victors hjärta..

Efter ett tag kom barnläkaren. Han tittar på oss och jag ser att han har svårt att hålla tårarna tillbaka. "Skam den som ger sig" säger han, kramar om oss och säger att Victor har ett fullständigt friskt hjärta. Gratulerar med pojken säger han.

Några dagar efter förlossningen träffar jag honom i hissen på sjukhuset. "Det här är helt otroligt" säger han. Nu har du väl i alla fall blivit 44 och lite till? Jepp, svarar jag kaxigt. Det blir rollator vet du på utvecklingssamtalen med Victor. Det är underbart säger han, att ni inte gav upp.

Det här var lite tankar en eftermiddag när Victor snart 12 år och pappa är på fotboll. Flickvännen får hålla tillgodo i kväll.

Förresten det där med förlossning är inte alltid så lätt. Redo för en vits??

Kvinnan kom in på förlossningen. Förlossningsläkaren sträcker fram handen: "Hej, välkommen, jag heter Olle Persson och det är jag som skall hjälpa dig genom din förlossning". Har slemproppen gått?, "Nej, han är bara och parkerar bilen".

Hjo hej