Det är faktiskt ganska länge sedan nu men i går ringde han igen, maken. Är det OK om jag köper en prostituerad i dag? Om du har råd med det så är det väl OK sa jag. Det är ju fredag och jag är ju så trött, ja gör det du. Det kostar ju men tröstar mig med att det är länge sedan. Lite rolig är han i alla fall för han ringer alltid och frågar om det är OK.

När jag kommer hem är min man redan hemma. Är du redan hemma säger jag (inteligent frågat  eftersom jag står öga till öga med honom). Jag sätter mig i soffan, tar ett glas vin och njuter av att det är fredag och att jag den här helgen absolut inte skall gå in och jobba extra.

Maken har redan börjat på middagen, den prostituerade har han styckat i lagom stora delar, jag börjar med potatis och sallad. Ropar på Victor att maten är klar. "Vad blir det för mat" frågar han. Ja, vad blir det för mat. Det blir kött säger jag. Gott, blir det med bearnaise? frågar han. Yes det blir det säger maken.

Nu går mina tankar tillbaka några år tillbaka då vi åt likadan middag. När jag kommenterade att jag tyckte det var konstigt att det het oxfilé. Det kunde ju lika gärna vara från en ko. Då frågar min man Victor om han vet skillnaden på en tjur och en oxe. Det är klart jag vet det säger Victor. Det är något med testiklarna det vet jag i alla fall. Jag tror att när man "knipsar" av dom så blir tjuren prostituerad och då blir han en oxfilé. Inte riktigt så säger min man men han blir steriliserad.
 Det är inte alltid så lätt när man är liten.

MIddagen i går med oxfilé smakade i alla fall väldigt gott. Som sagt det är inte ofta numera man har råd med sådant. Det blir när maken köper och erbjuder sig att göra maten. Men som sagt, han ringer alltid och frågar först och fredagar är en bra dag för då är jag alltid väldigt trött efter jobbet.

Börjar närma sig slutet på månaden och då betalar man räkningar. Hur lätt som helst, (ja om har pengar såklart.) men själva operation "betala räkningar" är inte så svårt. I alla fall inte om man har de bruna kuverten som jag har haft i ca 20 år.

Kontonummer - - belopp -- til vem
Kontonummer - - belopp -- till vem

Osv osv

Summa, klistra igen kuvertet och i väg till postlådan. That´s it.

Det har liksom aldrig varit problem förrän nu, nu har jag fått en DOSA. Jag hatar den, jag har försökt gilla den men den gillar inte mig.  Jag gjorde ett tappert försök förra månaden men kraven började komma så jag gick till banken (det finns faktiskt en bank som är öppen för kunder). Hjälp mig säger jag, jag förstår ingenting. "Du använder fel kort" säger dom. OK, genom hjälp av dom får jag ialla fall inga flera kravbrev.

Nu var det dags igen. Jag preparerar med 2 brus Alvedon (hjälper snabbare). Alla mina räkningar betalar jag fortfarande med det bruna kuvertet. Jag gillar att se hur det åker i väg i postlådan. "Då-har-jag-iallafall-gjort-mitt" känslan kommer.

Nu är jag tvungen att betala en räkning med den jä.. dosan. Jag ska inte dra hela historien mer än att jag hela tiden får, transaktion misslyckad. (Transaktion) vad tror dom att jag är? En mycket lyckat person som inte längre vet vad hon har på kontort, kan inte betala sina skulder.

Support är ju bra, men kanske inte alltid. För 2 timmar pratade jag med en som sa att jag fick använda guldkortet. Det lyckades jag låsa genom att inte trycka tillräckligt många siffror. "Var god vänta minst 1 timme." 19.30, OK då blir det 20.30. Neeeeeeeeeeeeej det GÅR inte. Nu är jag riktigt förbannad. Jag är inte lastgammal, OK att jag lider av järnbrist men troligen inte av hjärnbrist, (kanske är det just det jag gör).

I kväll ringde jag tillbaka till den underbara banken  för 3:e gången. Taggarna utåt, nu ska dom få, jag skall byta bank. "Neej,  i dessa kristider kan vi inte mista er som kund" ni som har 1,843.67 öre på banken. (Fick lön för 3 dagar sedan) Hur ska vi nu göra. Hela vår framtid står och faller på er förstår ni" Med myndig röst talar jag alvar.  Istället möts jag av en trevlig dam som berättar att "alla har varit barn i början". ? Jo men nu ska jag betala räkningar och jag har inte tid att vara barn just nu. Vi kanske kan leka i morgon föreslår jag, hon skrattar och tycker jag är rolig. Jag är inte rolig säger jag, om någon mätt mitt blodtryck just nu hade jag fått åka in med ambulans. (Hur högt får ett blodtryck bli?)

Denna människa säger till slut till mig när mina pengar hamnar på rätt konto. "Vet du, jag tyckte också det var bättre förr. Genom denna transaktionen har jag skrivit in min PIN-kod 2 ggr, andra koder minst 4-5 ggr.

Just nu är jag glad att det är en hel månad till nästa jälv .......

Jag är i alla fall glad i dag då jag har fått en rolig nyhet från en av mina favis bloggare.

Kram från en som just nu har 148,63 kr på banken (ingen vet vad jag har i madrassen) Hjo hjo

 


 

Bäste mellanson

I går gjorde du det igen.  Jag vet att jag inte skall lägga mig i men kan du aldrig bestämma dig. Den första dög inte eftersom du hade kollat in något annat. Jag undrade då varför du hade förändrat dig så,  du har väl aldrig varit så fisfin. Det är väl inte bara utseendet som betyder något?  Plötsligt kommer du hem med någon som jag inte kan förstå passar dig men stolt som en tupp var du. Kompisarna var nog väldigt avundsjuka för mycket kretsade om den nya.

Hur länge höll det förhållandet? 4 månader kanske, dyr i drift sa du, ja vad hade du trodd. Är man från en av Sveriges dyraste kommuner så borde du veta.  Det blev separation igen.

Samma dag kommer du hem med något nytt så jag förstår att du hade haft kontakt med den nya ett tag. Jag tyckte mest synd om den du samma dag lämnade. Din familj fick aldrig sagt farväl men å andra sidan blev vi aldrig riktigt kända och inte heller den du lämnade i går.
.
Nu skall jag vara ensam ett tag säger du, jag behöver ingen just nu men naturligtvis man skall aldrig säga aldrig. Hoppas du inte blir sur men Jocke som tog över verkade vara en juste kille. Han har glimten i ögat precis som du men jag tror du glömde fråga din stora kärlek om det var OK med Jocke.

Kanske känns det bra att pappa tog över den första. Jag  tyckte faktiskt aldrig om det för den var liksom min hela tiden. I går gick adoptionen igenom, nu är hon min.

Nu kanske du förstår hur jag hade det i våras. Du får du hålla dig till Josefin, men Tobbe du är i alla fall min bäste mellanson.

Kram mamma men avsked är inte riktigt min grej.

Äldste sonen S kom på besök i går. Det är alltid roligt att få besök av sina utflugna barn. Victor blir tokglad när bröderna kommer. Då blir det TV spel och annat. S bestämde sig att äta middag med oss och sova över. Vid f rukosten i morse berättade jag att jag var tvungen att arbeta även i dag (oxå i går) eftersom jag har så mycket att göra på jobbet. Det var då det blev bestämt att min man och 2 av mina söner skulle åka och spela squash.

När jag träffade min man för 105 år sedan var han en riktig vältränad squashspelare och hade säkerligen en dröm om att även flickvännen skulle bli det. Jag är inte den som ger mig med det första så jag såg det som en utmaning att spela med honom. Jag bodde i Oslo på den tiden och var på besök hos honom i Stockholm då squashmatchen ägde rum. Visst var det tufft men det var ju första gången så med lite träning skulle jag nog bli bättre. Dagen efter skulle jag åka tillbaka till Oslo med tåg.

Jag vaknar tidigt på morgonen och känner att jag varken har ben eller armar som fungerar eller lyder mig. Det känns som var enda muskel i kroppen har flyttat ut. Min blivande make knuffar mig ur sängen, jag hasar mig ut i bilen. Dagen går med till at besöka vänner och jag sitter för det mesta i en god stol men varje gång jag reser mig smärtar det till i princip hela kroppen.

På kvällen kör vi till centralstationen, jag har bokat in mig på nattåget till Oslo. Vi har lite bråttom så meningen är att vi skall springa över en mycket trafikerad gata.  Då händer det, jag kan inte röra mig. Bilar tutar, gubben skriker att jag måste skynda mig, tåget går snart. "Jag kan inte röra mig" säger jag.  Som tur är var jag smal på den tiden så han kommer tillbaka, lyfter mig som man bär  en julgran under armen och i princip kastar mig in på tåget. Puss, puss. sov gott på tåget. 

På den tiden tog tågresan ca 9 timmar. Jag försöker sova men för varje gång jag rör ett finger så skriker jag nästan av smärta och jag vill ju inte väcka andra resenärer. Stel som en pinne sitter jag. Vi närmar oss Oslo, folk tränger sig fram. Alla vill först av men inte jag. Jag kan inte röra mig, vad ska jag göra nu tro. Sitta kvar på tåget som snart vänder tillbaka till Stockholm?

En kille i min egen ålder kommer förbi och jag är tvungen att fråga honom. Ursäkta men jag kan inte röra mig säger jag, kan du hjälpa mig. Självklart säger han. Har du rullstol eller något. Nej, jag har spelat squash säger jag och har sån träningsvärk. Jahaaaa säger han, jag har lite bråttom men  tar mig under sin arm precis som en julgran även han. Lyfter mig av tåget och önskar mig en trevlig dag.

I dag kan jag inte spela squash för ingen orkar lyfta en gammal tant på det sättet men nu har mina killar kommit hem och tyckte att det var så roligt. Ska bli spännande att se om jag behöver bära dom till skola respektiva jobb. 

Trevlig kväll

Hej! :D

Jag heter Victor och är bloggbertas son och har fixat mammas blogg design. En ny header, ny bakgrund,  "Dagens namnsdag" och länkar i menyn.

Ha en fin kväll. Mamma är upptagen med Lets Dance. Det blir nog hennes tur nästa gång, nu är det blondinbella, nästa gång är det kanske bloggberta. :-)

Det är jag det, fru trevlig. I alla fall i dag.

Efter gårdagens ledsamheter med det dåliga samvetet, Victors skitdag så var jag nära att få det så kallade "psykbrytet". Jag fick så fina kommentarer från er som jag återigen tackar för. Hade naturligtvis lite svårt att komma till ro i går kväll men efter en stunds tänkande så somnade jag och lyckades försova mig i morse. Inte mycket men det stör en tants morgonrutiner.

Jag hade under gårdagskväll tänkt mycket på det här med att vara snäll och vänlig och hur mycket det betyder. Victor fick en bok när han var liten och den handlade om sådant.  I bilen på väg till jobbet lyssnade jag som vanligt på julklappen från Victor, skivan med Kent och bestämde mig att göra ett litet test på jobbet. Eftersom receptionstjejen åker skidor i Trysil har jag fått ta över ett tag. I dag skulle jag vara vänlig HELA dagen.

Det gick hur fint som helst, patienterna var hur glada som helst och vid lunchen skrattade vi mycket åt olika roliga saker mina kollegor och jag. Även om jobbet just nu i princip växer mig över huvudet försökte jag låta bli att stressa. Bestämde mig att ta några timmar där inne på lördag för att komma i kapp.

Nu började klockan närma sig 15.30 och lite skymning ute. Nästa patient. Tänk, säger jag. Nu är det inte riktigt mörkt än fast klockan är såpass mycket. Nu går vi verkligen mot ljusare tider. Jag tycker det är rätt mörkt säger patienten och ni har saltat jävligt dåligt här ute. Så fint att du säger till, säger jag. Det skall jag åtgärda på en gång. Det är så dax nu säger han. Jag höll på att dratta på aslet. Vilket tur kvittrar jag att du inte gjorde det. Ja det är i alla fall inte din förtjänst säger han.  Lugn, bara lugn tänker jag. Tar salthinken och går ut och saltar. Han har säkert en dålig dag tänker jag, en sådan som jag hade i går men var jag verkligen så otrevlig. Det är för f...n inte mitt fel att det är halt ute. Skall jag salta hela vägen från hans bostad till vårdcentralen bara för att göra honom nöjd.?

Puh, det kostar på att vara trevlig när man blir så dåligt bemött med som tur är är det dags för hemgång. Skall bara lämna in dagens post. Där står 2 supertrevliga killar som retar mig varje gång jag kommer för att köpa en Trisslott. Du aldrig vinna, du jobba för pengar, dum tant och så skrattar vi. På väg hem från jobbet ringer Victor. Lika sprudlande glad som han var ledsen i går. Mamma, du åste köpa tårta. Varför säger jag. Jag har ju namnsdag säger han. Inte ens det kom jag ihåg.

Åker till den lokala ICA affären där det är allra dyrast och eftersom veckomeny bara är något jag hör mina kollegor pratar om så handlar jag dag för dag.  Precis innanför dörren står en skylt: OBS: Ta av dig broddarna och lägg dom här, vi har faktiskt nybonat golv. Personalen. Mina tankar går till min gamla pappa som har fått så fina broddar att ha på sina kängor för att gå till postlådan, längre klarar han inte gå utan hjälp. De gamla människorna som har broddar (finns även unga det vet jag vel) hur ska dom orka stå och plocka bort broddarna för att gå in i affären?  Själv hade jag gått därifrån. Vilket bemötande tänker jag, vilken otrevlig affär.

Jag fortsätter min lilla runda i affären och kommer fram till mjölken. Där står en skyld: Strömmingsfilén finns inte här. (?)
Vem går till mjölkkylen för att hitta fisk? Jag gillar inte strömming så för mig får den gärna hänga i taket men dom som vill ha strömming tänker jag var ska dom hitta den. En skylt lite längre ned vid grädden står en ny skylt. Strömmingsfilén finns i fiskdisken. OK. Jag börjar titta upp mot väggarna, i taket, är det dolda kameran? Är vi så dumma att vi måste ha en skylt där det står att fisken ligger i fiskdisken.  Sen lång kö till kassan också. Det retar mig alltid. Jag tycker att precis när alla handlar efter jobbet ska man ha mer än 1 kassa öppen. Jag har ofta påpekat det, även för chefen men han talar bara om att han spar en massor av pengar på att dra ner på personalen. Hur personalen mår kan man ju bara gissa.

Jag känner hur humöret sjunker. Hela attityden utan att ha pratat med någon är ju så negativ. Ska man kanske skriva i lokaltidningen.? ICA affären som inte ville ha kunder.

OBS, innan du kliver in i min affär är du så god att ta av dig på fötterna. Jag har lagt ner massor av pengar på blanka golv.
Om du ska vara så besvärlig att du är sugen på strömming får du för h.... ete leta reda på den själv. Fågel, fisk eller mitt emellan.

I dag som jag skulle vara så trevlig, så sitter jag här och gnäller. Jag tycker bara så synd om framför allt äldre. Det kan inte vara lätt. Allt går så fort, PIN-koder hit, pust och suck bakom i kön. Herregud blir inte kärringen klar snart. Tanten framför mig kommer inte ihåg koden. Hon tittar på mig ber om ursäkt att det tar sån tid. Det gör inget säger jag även om jag skulle behöva hem och göra middag fortare än kvickt. Ta den tid du behöver. Dom  stänger ju inte förrän kl 9 (kl är då 5) och gör en liten ögonblinkning som jag själv tror ska charmera hela ICA. Bakom hör jag suck och stön, kassörens blick mördar mig långsamt. Han lyfter snabbtelefonen och ropar: JAG BEHÖVER EN KASSA TILL.

Eftersom ingen vet vilken kassa som öppnas springer alla åt olika håll men jag är van. Jag vet att det är kassa 3 som öppnas. Nu står jag plötsligt först i kön igen. Suckandet jag hörde tidigare flåsar mig i nacken. Du kan gå före mig säger jag, jag har inte så bråttom. Jöss säger karln. Är det vänliga veckan? Nej säger jag, inte veckan men det är bara vänliga dagen och jag vet inte om det blir några flera just nu tänker jag.

Var rädda om er. Vi har alla ställt oss i fel kö någon gång och i relation till annat är det väl inget att gnälla om eller hur?

Du är en riktig curlingpappa sa jag till min man här om kvällen när han stod i tvättstugan och plockade fram alla Victors fotbollskläder som han skulle ha dagen efter. Han undrade om jag hade sett det andra benskyddet. Nej jag klarar mig utan men kanske Victor vet, vad tror du sa jag.

Curlingpappa är han. Går inte att komma ifrån det men jag då. Jag är en riktig hönsmamma. Ibland påminner vissa personer mig om att Victor faktiskt skall fylla 12 år i år. Jag tycker själv att jag tuffade till mig när Victor för 2 år sedan fick lära sig att åka buss från skolan och hem HELT SJÄLV. (Nej, nu undrar ni säkert att jag slängde av honom inne i Stockholm och att han fick känna sig fram och gissa vilken buss osv). Vi bor ca 2 mil norr om Stockholm. Bussen går i princip från dörr till dörr. Det har naturligtvis gått bra. På morgnarna skjutsar min man honom eftersom han skall åt samma håll på morgnarna. Jag lämnar huset när min man kliar Victor under hakan, brer mackor och häller upp te.

För några veckor sedan skulle min man iväg väldigt tidigt på morgonen. Victor hade sovmorgon så vi bestämde att han skulle klara sig själv på morgonen, till och med vakna själv (trodde vi). Med väckarklocka, mobil och lite andra arrangemang lämnade vi vår sovande "plutt". 7.45 var det bestämt att jag skulle ringa hem och kolla att allt var OK. Inget svar varken på mobilen eller hemma. Ringde min man som satt i ett möte. Kan du åka hem och kolla frågar min man. Jag var så orolig, naturligtvis hade han dött i sömnen, överkörd, halkat i en margarinklick o dyl. Mackorna stod faktiskt färdiga på matbordet.

I en världens fart kör jag hemåt. En resa på 20 min tog 12 min. Rusar in, vad ser jag. en sovande 11 åring. Jag hade varit så rädd och konstigt nog blir man ju förbannad. VIIIIIIIICTOR, för h... vad gör du. Skulle du inte klara dig själv. Victor i princip hoppar sovande i sina jeans. Inga nya kalsonger i dag inte. Jag skriker och gormar och berättar hur total värdelös han är. (Ja, jag vet, Han skall ringa BRIS). Min rädsla hade varit så stor att den gick över i ett totalt idiotiskt beteende.

När jag lugnat ner mig lite ber jag honom äta sin macka, dricka sitt te men jag märker att han gråter. Snabba på säger jag, skolan börjar snart och du skall inte tro att jag kör dig för jag måste tillbaka till jobbet. Jag skall nog klara mig själv säger han. På väg tillbaka till jobbet kommer tårarna. Jag har lämnat mitt gråtande barn, talat om hur värdelös han är. Jag ringer. Jag ber om ursäkt. Förlåt Victor säger jag men mamma blev så orolig att det hade hänt dig något men nu är ju allt bra, ha en bra dag säger jag med gråten i halsen. Ja säger Victor väldigt dämpad. Är du ledsen frågar jag (klok fråga eller hur). Ja, och jag har så ont i huvudet säger han men jag är i skolan nu mamma. Inte så konstigt att man har ont i huvudet med det uppvaknande.

I dag kan Victor skratta år det. Jag gråter nästan nu när jag skriver om det. Det här kommer säkerligen att bli min sista blogg, ingen vill veta av mig mera för jag är en stor skit. En vidrig mamma.

Varför jag skriver det här i dag är för att när Victor kom från skolan i eftermiddag såg jag att han inte mådde bra. Det hade inte varit så bra i skolan i dag. Lite tjafs men han var ledsen. Ska vi kramas säger jag, jo det ville han och så ser jag att han gråter. Jag försöker så gott en så vidrig mamma kan, förklara att ibland är barn dumma med varandra. Sedan kommer jag på mig själv, det har inte varit tjafs i sandlådan. Ungen börjar bli stor, flickor skickar SMS, det vill jag inte prata om säger Victor. Gillar inte att berätta om tjejerna.

Nu sitter jag här och berättar för er som kanske väljer bort mig från bloggvärlden hur fel det kan bli ibland. Jag är själv överlessad med arbete, den beryktade blåslampan. Huvudvärk från morgon till kväll.

Jisses vad jag gnäller men kan i alla fall berätta att Victor just nu kom ut från sitt rum och berättar att Alvedonen börjar hjälpa på hans huvudvärk och ber att få låna datorn. Egentligen är jag rätt så snäll men ibland blir det så att när Victor är ledsen så blir jag ledsen. Jag kanske inte är någon hönsmamma, i alla fall inte när jag själv läser vad jag skrivit men nu skall jag ner i tvättstugen, Victors tvätt, lägga den fint i hans gardrob.

Visst är han god min minsta unge. :)

Har sett den i flera veckor men har just i år inte tagit del av den förrän nu i kväll. Den har varit första vårtecknet i många år men nu har jag greppat taget. ELLOS katalogen har kommit. Bläddrar snabbt förbi smala unga kvinnor, halvtjocka och till slut hamnar jag bland plus collection.  Storlek 54/56? nix inte riktigt än men jag skulle önska att jag var det när jag tittar på tjejerna som representerar denna storlek. Dom har en midja och den har inte jag. Jag har fått nya kroppsdelar efter jag slutade röka för 2,5 år sedan. Slutade röka på min döda sons födelsedag (11 år). Födelsedagspresent från mamma Kevin.

Papper och penna finns till hands. Nu ska det handlas inför våren. Jag har ju gått ner några kilon. Ska jag ha skärp i DEN "midjan", nej kanske lite accessoarer så blickfånget styrs åt det hållet. En scarves kanske?. Från sidan 219 till sidan 478 gick det fort. Om ni inte har katalogen kan jag bara gratulera. Jag kommer i alla fall lämna hela skiten till pappersinsamligen i morgon. Jag är misslyckad, jag är för fet även för Ellos. Jag vill inte ha jeans med resår i midjan.

Tack ändå ELLOS, ni har hjälpt mig många gånger men nu blir det sidan 478-479
Ingen beach i år heller. Jag duscher varje dag, tvättar håret, håller mig ren. Nu öppnar jag skåpet i gästrummet och tar fram alla apparater som har dammat igen.   NU jäv...

Kanske är vi OK i alla fall vi kvinnor >50?

Det är ju känt att vi i våra länder är rätt så fixerade av ålder. Läser man tidningar osv står ju alltid ålder. Ju äldre jag blir ju mer irriterad blir jag.. Hur ofta diskuteras inte det med ålder. "Jag är 25 men känner mig inte alls så gammal", neehej hur känner man sig då?. Jag är 65 men känner mig som 40. Jaha hur känner man sig vid 40. Själv är jag 55 och känner mig inte som någonting annat. Hur ska jag kunna det. Kan ju inte säga att jag känner mig som 80 för det har jag aldrig varit. Inte kan jag säger att jag känner mig som 40 för då ljuger jag (och det vill jag inte).

Jag jobbar inom vården och för att välkomna våra patienter här i Sverige så frågar vi om personnummer. Hur gammal man än är, hur senil man är så rapar man upp sitt personnummer hur lätt som helst, även 4 sista siffror. Kan man inte det blir det problem.

Eftersom jag de sista veckorna ofta  har varit i Norge för att hjälpa till efter min mors död har vi haft mycket kontakt med vården. När min mor låg i ambulansen med svåra andningsproblem frågade sköterskan när hon var född. Inga problem, dag , månad, år men mamma, sista 5 siffrorna då (har ett annat system i Norge. ). Det vet jag inte säger mamma. Vet du inte dina sista siffor säger jag i ambulansen men det måste du väl komma ihåg. Min syster, 3 amblanspersonal tittar på mig. Vad då 5 sista siffror? Inga av dom kunde sina. I Norge är vi inte så många som är födda på samma dag, månad och år och med samma namn säger ambulanspersonalen.  

Jag fick en ny patient på besök här om dagen. En mycket parant herre som jag önskade välkommen till vår vårdcentral. "Jag har blivit så gammal nu så jag behöver någon som kan ta hand om mig" säger han. Välkommen men du är väl inte gammal säger jag (han är 78 år). Min pappa skall fylla 91 säger jag. "Oj oj oj säger han, så gammal vill jag inte bli." Vad svarar man på det? "Hur gammal skulle herrn tänka sig vilja bli? Ska vi säga 80,81 kanske eller ska vi busa till oss att fira 85 år??"

Vad menar gubbskrället. Innan jag fyller 91 skall jag nog begå självmord. Fråga min pappa som är just 90. Hörru farsan, ska inte du tänka på att lämna in snart.   Du börjar bli för gammal.

Nej, nu har jag läst bloggar från olika. Jag har under mina 3-4 månader som bloggare bara haft otroligt trevligt men  ikväll dog endel. Då kom diskussionen upp om när man får sörja sina barn, eller är dom foster eller vad är dom. Föder man tidigare än vecka 28 var det någon som skrev så var det foster, OCH. Finns det en gräns för när man får sörja.

Hur skulle det låta. "Älskling, vilken hur att jag aborterade i dag vecka 27+6 "bara ett foster" då ska man inte sörja förstår du,  morgon hade det varit ett barn och hade vi haft ett riktigt h...., sörja, gravsten och allt det som man tydligen enligt vissa inte har före vecka 28.

Förlåt mig men kan vi inte alla få lov att sörja och leva individuellt. Jag sörjer fortfarande min son som dog för 13 år sedan, min mor som dog för 1 månad sedan och jag glädjer mig över min pappa som lever och ska fylla 91 i år. Vad betyder ålder??

Genom bloggande har i alla fall jag fått kontakt med båda de så kallade äldre och yngre. För mig spelar det ingen roll. Det är vad som skrivs som betyder något.

Kram på er både gamla, unga och fula och vackar, korta, långa, smala, tjocka.

När hösten var på det mörkaste och tråkigaste satt vi tanter på jobbet och alla tyckte det var en så fruktansvärd årstid vi gick till mötes. (Hör ju själv hur gnälligt och tantigt  det låter) Hösten har väl alltid varit mörk eller hur? Plötsligt fick jag liksom nog av allt gnäll så jag säger högt och tydligt att det ÄR BARA ATT GILLA LÄGET för vad annars skall man göra tyckte jag. Om jag i dag kunde bita av mig tungan skulle jag ha gjort det för när jag klagar på något på jobbet, vad tror ni svaret blir. Det är BARA ATT GILLA LÄGET.  Har varit förkyld, halsont, hängig, vinterkräksjukan. Jag vågar snart  inte säga något. DET ÄR BARA ATT GILLA LÄGET är svaret jag får. Gnäll inte.

Nu har promenad-Karina och jag äntligen kommit i gång med våra promenader. I kväll blev det 2 timmer i dåliga kängor. (Kristina du håller tyst om mitt dåliga skoköp hihi). Nu sitter jag här, nyduschad men en fundering hur jag i hela friden skall ta mig till jobbet i morgon. Jag har med min inte så smidiga kropp tittat under fötterna, blåsor, kokheta, förhårdnader. Jag kan inte förflytta mig (annars hade jag legat för länge sedan). Victor har till salu sina skor med hjul där bak, kommer inte i håg vad de heter. tyvärr storlek 33 eller 34. Hade ju varit perfekt att glida in med i morgon. Träningsvärk gumman? Nix.

I morgon måste jag ta god tid på mig till jobbet. Varje steg från bilen till trappan blir ett rent j...... Snälla kollegor. säg det inte. DET ÄR BARA ATT GILLA LÄGET.

Nu skall jag smörja in mig med en underbar salva IceDancer, epoch. Finns inget bättre. Se när stjärnor på is börjar igen då är jag naturligtvis med.  Med en liten piruett säger jag god natt.

Har precis läst kvällstidningen. En liten söt krabat, hjärtsjuke Filip är numera frisk. Vilken lycka för familjen. En liten bild på en familj med storasyster Moa, storebror Oliver och mamma och pappa och naturligtvis lillebror Filip som sträcker ut sina små arma efter lampan, så naturligt som helst när man är 1,5 år. Gratulerar hela familjen i Malmö. En riktig sötnos med tindrande ögon. Nu börjar livet. Det glädjer mig att forskningen går framåt. Är jag egoistisk när jag säger att hjärtebarnen står mig väldigt nära? I så fall bjuder jag på det.

När jag tänker tillbaka på våra 9 dagar med Kevin går alltid tankarna till en sjuksköterska som arbetade på ett sjukhus inne i stan.  Alla som var runt oss på det  sjukhuset Kevin var, var  mycket vänliga och jag har därför heller ingenting att klaga på när det gäller hur personalen var. Efter 7 dagar fick vi åka med Kevin in till stan för ytterligare ett EKG, eftersom jag fick för mig att det var fel barn och, ja ni vet kanske hur man tänker, det händer alla andra men inte oss. Vad vi då inte visste var att Kevin skulle dö bara 2 dagar senare. Det var naturligtvis inte mycket skrik i stackarn men han tyckte det hela var obehagligt, det förstod vi ju. Det gjordes ett ultraljud där vi liksom skulle förstå att vänsterkammaren inte fanns. Nu skulle ett EKG göras. In kommer en mycket irriterad sköterska,  tar Kevin under armen och trycker dit tejpen med EKG. Efter att i princip ingenting händer på ett EKG där bara halva hjärtat finns, rycker hon bort tejpen igen efter avslutad EKG, irriterad som bara den. Jag ser hur Kevin rycker till i sin lille bröstkorg försöker gråta men ingen medkänsla från sköterskan.   Där står min man och jag och bara tittar på det lille barnet som vi snart skall förlora.

Vad skall vi nu göra frågar vi. Det finns inte något att göra säger en trevlig läkare. Chansen är mikroskopisk. Vi kan inte neka att flyga honom till Lund där vi har Sveriges bästa barnkardiologer men han kommer inte att klara flygresan. Gå ut och få lite frisk luft, tänk på saken och återkom om en halv timme.

Vilken service, här får man till och med tid för dead line för vår sons icke eller icke vara. En halv timme kanske räcker??
Vi gick ut i höstsolen jag och min man och tittade upp och lät vår Herre bestämma. (Det var vårat val). Som sagt 2 dagar efter dog vår Kevin. Vi har aldrig pratat om kvinnan som ryckte bort hans tejp. Man pratar inte alltid om saker som berör. Jag bara undrar, hur mådde hon egentligen?

Jag kunde inte hata dig för jag hoppas att det var lika jobbigt för dig som för oss men i dag hoppas jag att du inte arbetar med små sjuka barn. Kanske passar du någon annan stans eller kanske är du pensionär.

Kram till alla ni med hjärtsjuka barn, alla syskon, stora eller små och mammor och pappor.

Satt och kollade igenom mina egna inlägg ikväll (värsta egot) och kom till där jag skrev packet istället för paket, inte bara 1 eller 2 gånger, utan alla gånger skrev jag packet. Maken informerade mig om att så heter det inte och det vet jag ju men modersmålet sitter i ryggraden om man säger.

Jag skall berätta för er att det inte alltid är så lätt att vara icke svensk, ni med era konstiga ord. När jag flyttade till Sverige för drygt 30 år sedan blev jag efter några dagar sittande själv i en liten 2:a i ett jättekomplex. Maken reste mycket och där satt jag utan jobb, utan vänner och framför allt utan min familj.

Det ville sig inte bättre än att jag efter 1 vecka i Sverige fick fruktansvärda magsmärtor och det var ju bara att knalla i väg till närmaste sjukhus. På klingande norska talar jag om varför jag kommer på besök och blir ombedd att lämna ett urinprov. Det var mitt på kalla vintern och jag klev in på en handikapptoalett som ju är extra lång om man säger.

Av med ytterjacka, halsduk, mössa, vantar, lite tröjor. Där får det väl räcka tycker jag. Nu är det dags att läsa instruktionerna hur man går till väga när man lämnar urinprov. För att underlätta för mig själv tar drar jag ner långbyxor och trosor till anklarna. Då börjar jag läsa instruktionerna.

Börja med att tvätta händerna i tväl (Begynn med å vaske hendene i såpe) Inga problem.
Börja med att kasta vatten i toaletten. (Ska ja??.Toaletten är väldigt långt från handfatet jag står vid. Jag fattar ingenting. Skall jag kasta vatten i toaletten, varför då? Men jag gör väl det, men det är ju lite svårt med byxor vid anklarna så blir det små steg fram till toaletten, tillbaka till tvättstället.  Jag har format händer som kupor fulla med vatten.  Hur många gånger skall jag kasta vatten? Det står inte på instruktionerna. Jag kastar väl några gånger till, bättre för mycket än för lite. De kanske spar på städpersonal tänker jag. Jag vet ju inte hur det fungerar i detta land. Nu struntar jag i detta. Jag kissar full mugg och ställer in den i det lille fönstret där jag såg någon sköterska följa mig med blicken fram och tillbaka från toaletten till tvättstället för ett tag sedan.

När maken kommer hem på eftermiddagen vill jag naturligtvis berätta för honom hur knasigt jag tyckte det var att jag skulle städa toaletten men precis när jag berättar förstår jag vad att kasta vatten betyder, på norska heter det att "late vann", glasklart eller hur.

Eftersom jag själv jobbar inom sjukvården har jag satt mig den på att på våra instruktioner skall det stå KISSA och inget annat. God natt, nu står tandborstning och vattenkastning på programmet. ;)

Jag träffade i dag en ytlig bekant. Hon frågade mig hur min jul hade varit och jag berättade att jag hade forlorat min mamma men att jag hade funnit där och hållt hennes hand tillsammans med min syster.  Det tröstar mig.

Tycker du döden är otäck frågade hon mig. Nej, det gör jag inte, inte när jag ser hur lugnt det kan gå till svarade jag. Det tröstar mig.

Jag har varit med förut sa jag. Jag har nämligen förlorat ett litet barn som somnade lugnt på sin pappas bröst. Det tröstar mig.

Jag har också förlorat ett barn och även ett barnbarn säger kvinnan. Min son dog för 20 år sedan, han blev bara 32 år gammal. En olycka säger kvinnan,  en båtolycka. Han återfanns aldrig. Så fruktansvärt säger jag, då har du ingen grav att gå till? Nej säger kvinnan, det är så bra förstår du att tänka på att han finns i havet.  Vi älskade havet så det passar ju bra. Det tröstar mig sa kvinnan.

För 10 år sedan dog grannpojken bara 18 år gammal. Han föll omkull i backen som jag ser från mitt fönster. Ambulansen kom snabbt, försökte med upplivningsförsök men hjärtat ville inte mera. När jag några dagar senare gick till familjen med en nybakad kaka beklagade jag det hela och fick till svar att de hade haft sådan tur att han inte hade dött hemma och inte heller så långt hemifrån. Det tröstar oss sa familjen.

Några år senare dog mamman i familjen bara 49 år gammal. Maken var naturligtvis sönderkrossad av sorg och jag gick återigen upp till det som fanns kvar av familjen med lite middag. Jag beklagade igen men maken säger att du förstår min fru hämtade sig aldrig riktigt efter att sonen dog och nu är hon ju hos honom. Det är väl inte mer än rättvist att jag tar hand om 2 söner här på jorden och hon 1 son i himlen.  Det tröstar mig sa mannen.

Jag är av den uppfattningen att för att överhuvudtaget orka med svåra situationer måste man finna tröst någonstans annars blir man ju tokig. Jag är inte religiös jag bara tror att det är en form för överlevnad men vad vet lilla jag?

Ett av mina stora bekymmer (allt är ju relativt) är att köpa fotbeklädnad. Inte för att jag har udda fötter på något sätt, nej det är bara det att inga känns sköna. Jag kan utan att överdriva säga att jag hatar att köpa nya.  Nu var det i alla fall dax för några dagar sedan. Jag har haft mina Timberlandkängor i över 5 år (det vet jag för rottweilern var bara en valp).Käkade nämligen upp bakstycket på en skon.

Nu tyckte maken att jag skulle köpa några som var riktigt varma och som jag skulle kunna få plats med både sulor och varma sockor i. Eftersom det är ett nödvändigt ont ber jag alltid maken vara med när jag skall handla, om  inget annat än att hålla handväskan när jag skrider fram i affären framför någon golvspegel, lyfter på byxbenet, vrider och vänder på mig för att gå tillbaka, genomsvettig. Jag tar väl dom säger jag. Dom blir säkert bra.

I går var det dags att åka till jobbet med de nya kängorna. Först fick jag dra sätet i bilen ett knäpp bakåt eftersom jag inte hade några känsel i fötterna. Kändes som skyddsskor (såg även ut som det). Väl på jobbet skrider jag fram till porten, märker att jag åtminstone har köpt 2 nummer för stora, tunga som bly. Det blir att hasa sig sista biten till hissen. 600 kr fattigare och som tur är har jag mina hundmärkta Timberland kvar.

Det var nu Sally kommer in i bilden. Kommer nu i håg en TV-serie för några år sedan som het Sally. Den gick på söndagkvällar och Sally spelades av Maria Lundqvist. Sally var dotter av en skomakare och hade som jobb att "gå in skor" åt sin fars kunder. Tänk om jag hade haft en egen Sally, då hade hon sagt åt mig att inte köpa de där kängorna. Med en Sally slipper vi skavsår, för stora eller för små skor. Vi som skrattade åt serien vi förstod inte vilken bra affärsidé det var.

Nu får jag till sonens nästa match be maken bära mig till läktaren sätta mig ner och där blir jag sittande till jag blir hämtad.

Ha en trevlig fredags kväll. Titta på lets dance kanske?

Sitter och tittar på löpsedeln till  en av de stora kvällstidningarna. En skidåkare fastnade med pjäxan i skidliften, blir hängande upp och ner med 1 ben hängande i luften och brallorna fastnar vid fotknölarna. En kvart är inte lång tid när man har roligt men jag är övertygad att denne stackare tyckte att det räckte och blev över som man säger. 6 meter över marken och de ädlaste delar blottas för allmänheten.

Eftersom jag är norska har jag fått många frågor om jag är född med skidor på fötterna. Denna fråga förstår jag inte helt för hur skulle norska mödrar orka föda barn med skidor på? Jag levde mina första 25 år i Norge och med handen på hjärtat, jag har försökt, dock aldrig slalom men jag har också åkt lift. Det ville sig nämligen inte bättre än att någon form av en anordnad krok som man skulle hålla i fastnade under min ryggsäck varpå jag får ryggsäckten över huvudet och ankommer toppen av skidbacken med hakan före om ni förstår.

På min tid var man inte så fixerad av speciella dyra skidkläder (något som min mor och far var tacksamma för). Efter en friluftsdag i norska fjällen kom jag oftast hem i trasor efter alla fall och kvistar som bet sig fast i kläderna. Vi hade tröjor med ficka på bröstet. I fickan skulle det finnas minst 1 apelsin, 1 kvick-lunch (kexchoklad) och ett litet packet russin, de sista var tydligen för om man gick sig bort i fjällen så hade man proviant (?). Jag har fått en kraftigt lutande backe uppkallad efter mig. Min syster och svåger köpte en stuga i fjällen och jag var tvungen att testa en liten backe. Ibland har man tur med vallningen, eller otur ska jag väl säga. Det gick i en väldig fart och istället för att sätta mig på rumpan kastade jag mig på magen. (Just det, hade apelsinen  kvar där).

Det fanns regler också för hur man skulle bete sig innan man gick ut på tur.
* Man skulle alltid tala om vart man hade tänkt sig (mobiltelefon fanns inte på den tiden)
* Man skulle inte skämmas om man behövde vända om det blev dimma och liknande
* Det fanns 8 regler till men de har jag glömt eller förträngt.

Att tala om var man hade tänkt sig var ju hur löjligt som helst. Blev det dimma hade man ju ingen aning var man var och då spelade det väl ingen roll var man hade tänkt sig. Där var man i alla fall inte.
Näst regel var mycket bättre. Jag brukade vända innan jag fick skidorna på fötterna.

En gång, (jag skäms) fick jag en otrolig bra glid, problemet var bara att jag inte klarade stanna, åker rakt in i en kafeteria, tar med mig en duk och ramlar rakt framför smörgåsdisken.

Som ni förstår är vi inte alla födda med skidor på fötterna. Det här vara bara lite tankar jag fick hur jag verkligen har försökt bli sportig men vem vill chansa att hänga upp och ner i Colorado med hela understället på löpet i Sverige.

Jag bara undrar, hur hälsosamt är det med sport.

Tack för ordet ;)

Jag har haft en aning en längre tid. Har ju bott med karln sedan 1979 så jag tror jag känner honom. När jag tänker efter så faller faktiskt de omtalade brickorna på plats. Han har skött det bra ändå tycker jag om man kan säga det om en person som ljuger. Jag har inte ljugit säger han, undanhållit sanningen kanske. Jag ville inte göra dig ledsen. Ledsen säger jag, hur skall du förklara det här.

Vi sitter runt bordet nu i kväll. Maken trött efter en tuff squashmatch med mellansonen.  Det blir pizza. Färdigköpt som jag lägger lite extra godis på. Rödlök, trattkantareller, extra ost, paprika. Vi sitter mitt emot varandra. Praten går trögt. Säg det säger jag, gör det nu för jag vet att du ljuger, du har ljugit länge, säkerligen sedan i september.  Victor sitter med stora ögon. OK jag erkänner men jag ville dig inte illa säger maken. Nej, säger jag du gör mig inte ett dugg illa. Egentligen beundrar jag dig älskling säger jag men du kunde väl sagt det lite tidigare. Vad skall vi med 50,5 KG trattkantareller om du inte tycker om det? Nu förstår jag varför han hela tiden efter varje lördag och söndagsutflykt i höstas var så noga med att en del skulle ges bort.

Nu sitter jag här med en otrolig mängd trattkantareller. Maken har erkänt och jag ser att han är lättad. Ljug aldrig för mig mer säger jag. Det har du inget för för då blir det inga flera fina skogspromenade i höst.

Nu är jag tillbaka på banan igen. Maken tror att jag skall massera vaderna på honom  eftersom han spelade den här matchen med mellansonen. Vi gör en deal, jag masserar och han äter trattisar. Är jag elak??

Skall för övrigt säga att våra höstpromenader i skogen var trevliga och att jag säkerligen kommer att gå ut i höst igen för det blir väl sällan  2  goda svampår i rad?

Just det. Så många dagar gammal är jag. Föddes tydligen på en torsdag. Om jag skulle ha dött i går så skulle ju inte folk ha sagt att ja, det var ju tidigt att dö, hon blev ju bara 20 313 dagar gammal. När går dagar över i år. Hur räknar man. Kevin blev 9 dagar, eller blev han 1 vecka och 2 dagar? Jag undrar bara för när Kevin dog frågade många om hur gammal han blev? Betyder det något egentligen, när man förlorar ett barn så förlorar man det om det är 1 vecka, 20 dagar, 15 år eller hur mycket som helst.  Om man förlorar sitt, sina barn i magen. hur räknar man då. Vad jag förstår råknar man i vilken vecka man var. Var går gränsen för att sörja. Min mamma då, hon som dog för drygt 3 veckor sedan. Är det OK om jag sörjer en  stund även om hon blev ju en massor av dagar och timmar och sekunder.

Jag har inte räknat ut hur många dagar är jag, råkade komma in på en sida på nätet som räknade ut det för mig. Ha det bra ni där ute, hur många dagar ni än har levt. Jag skall i alla fall titta på TV, ta hand om min VIctor som är ca 4 150 dagar , född på en måndag. Hur som helst har han hög feber och jag bryr mig inte om ålder, han är sjuk och jag vore glad om jag vaknar i morgon till min 20 315 dag i livet. <3