Sitter och tittar på löpsedeln till  en av de stora kvällstidningarna. En skidåkare fastnade med pjäxan i skidliften, blir hängande upp och ner med 1 ben hängande i luften och brallorna fastnar vid fotknölarna. En kvart är inte lång tid när man har roligt men jag är övertygad att denne stackare tyckte att det räckte och blev över som man säger. 6 meter över marken och de ädlaste delar blottas för allmänheten.

Eftersom jag är norska har jag fått många frågor om jag är född med skidor på fötterna. Denna fråga förstår jag inte helt för hur skulle norska mödrar orka föda barn med skidor på? Jag levde mina första 25 år i Norge och med handen på hjärtat, jag har försökt, dock aldrig slalom men jag har också åkt lift. Det ville sig nämligen inte bättre än att någon form av en anordnad krok som man skulle hålla i fastnade under min ryggsäck varpå jag får ryggsäckten över huvudet och ankommer toppen av skidbacken med hakan före om ni förstår.

På min tid var man inte så fixerad av speciella dyra skidkläder (något som min mor och far var tacksamma för). Efter en friluftsdag i norska fjällen kom jag oftast hem i trasor efter alla fall och kvistar som bet sig fast i kläderna. Vi hade tröjor med ficka på bröstet. I fickan skulle det finnas minst 1 apelsin, 1 kvick-lunch (kexchoklad) och ett litet packet russin, de sista var tydligen för om man gick sig bort i fjällen så hade man proviant (?). Jag har fått en kraftigt lutande backe uppkallad efter mig. Min syster och svåger köpte en stuga i fjällen och jag var tvungen att testa en liten backe. Ibland har man tur med vallningen, eller otur ska jag väl säga. Det gick i en väldig fart och istället för att sätta mig på rumpan kastade jag mig på magen. (Just det, hade apelsinen  kvar där).

Det fanns regler också för hur man skulle bete sig innan man gick ut på tur.
* Man skulle alltid tala om vart man hade tänkt sig (mobiltelefon fanns inte på den tiden)
* Man skulle inte skämmas om man behövde vända om det blev dimma och liknande
* Det fanns 8 regler till men de har jag glömt eller förträngt.

Att tala om var man hade tänkt sig var ju hur löjligt som helst. Blev det dimma hade man ju ingen aning var man var och då spelade det väl ingen roll var man hade tänkt sig. Där var man i alla fall inte.
Näst regel var mycket bättre. Jag brukade vända innan jag fick skidorna på fötterna.

En gång, (jag skäms) fick jag en otrolig bra glid, problemet var bara att jag inte klarade stanna, åker rakt in i en kafeteria, tar med mig en duk och ramlar rakt framför smörgåsdisken.

Som ni förstår är vi inte alla födda med skidor på fötterna. Det här vara bara lite tankar jag fick hur jag verkligen har försökt bli sportig men vem vill chansa att hänga upp och ner i Colorado med hela understället på löpet i Sverige.

Jag bara undrar, hur hälsosamt är det med sport.

Tack för ordet ;)