Det är jag det, fru trevlig. I alla fall i dag.

Efter gårdagens ledsamheter med det dåliga samvetet, Victors skitdag så var jag nära att få det så kallade "psykbrytet". Jag fick så fina kommentarer från er som jag återigen tackar för. Hade naturligtvis lite svårt att komma till ro i går kväll men efter en stunds tänkande så somnade jag och lyckades försova mig i morse. Inte mycket men det stör en tants morgonrutiner.

Jag hade under gårdagskväll tänkt mycket på det här med att vara snäll och vänlig och hur mycket det betyder. Victor fick en bok när han var liten och den handlade om sådant.  I bilen på väg till jobbet lyssnade jag som vanligt på julklappen från Victor, skivan med Kent och bestämde mig att göra ett litet test på jobbet. Eftersom receptionstjejen åker skidor i Trysil har jag fått ta över ett tag. I dag skulle jag vara vänlig HELA dagen.

Det gick hur fint som helst, patienterna var hur glada som helst och vid lunchen skrattade vi mycket åt olika roliga saker mina kollegor och jag. Även om jobbet just nu i princip växer mig över huvudet försökte jag låta bli att stressa. Bestämde mig att ta några timmar där inne på lördag för att komma i kapp.

Nu började klockan närma sig 15.30 och lite skymning ute. Nästa patient. Tänk, säger jag. Nu är det inte riktigt mörkt än fast klockan är såpass mycket. Nu går vi verkligen mot ljusare tider. Jag tycker det är rätt mörkt säger patienten och ni har saltat jävligt dåligt här ute. Så fint att du säger till, säger jag. Det skall jag åtgärda på en gång. Det är så dax nu säger han. Jag höll på att dratta på aslet. Vilket tur kvittrar jag att du inte gjorde det. Ja det är i alla fall inte din förtjänst säger han.  Lugn, bara lugn tänker jag. Tar salthinken och går ut och saltar. Han har säkert en dålig dag tänker jag, en sådan som jag hade i går men var jag verkligen så otrevlig. Det är för f...n inte mitt fel att det är halt ute. Skall jag salta hela vägen från hans bostad till vårdcentralen bara för att göra honom nöjd.?

Puh, det kostar på att vara trevlig när man blir så dåligt bemött med som tur är är det dags för hemgång. Skall bara lämna in dagens post. Där står 2 supertrevliga killar som retar mig varje gång jag kommer för att köpa en Trisslott. Du aldrig vinna, du jobba för pengar, dum tant och så skrattar vi. På väg hem från jobbet ringer Victor. Lika sprudlande glad som han var ledsen i går. Mamma, du åste köpa tårta. Varför säger jag. Jag har ju namnsdag säger han. Inte ens det kom jag ihåg.

Åker till den lokala ICA affären där det är allra dyrast och eftersom veckomeny bara är något jag hör mina kollegor pratar om så handlar jag dag för dag.  Precis innanför dörren står en skylt: OBS: Ta av dig broddarna och lägg dom här, vi har faktiskt nybonat golv. Personalen. Mina tankar går till min gamla pappa som har fått så fina broddar att ha på sina kängor för att gå till postlådan, längre klarar han inte gå utan hjälp. De gamla människorna som har broddar (finns även unga det vet jag vel) hur ska dom orka stå och plocka bort broddarna för att gå in i affären?  Själv hade jag gått därifrån. Vilket bemötande tänker jag, vilken otrevlig affär.

Jag fortsätter min lilla runda i affären och kommer fram till mjölken. Där står en skyld: Strömmingsfilén finns inte här. (?)
Vem går till mjölkkylen för att hitta fisk? Jag gillar inte strömming så för mig får den gärna hänga i taket men dom som vill ha strömming tänker jag var ska dom hitta den. En skylt lite längre ned vid grädden står en ny skylt. Strömmingsfilén finns i fiskdisken. OK. Jag börjar titta upp mot väggarna, i taket, är det dolda kameran? Är vi så dumma att vi måste ha en skylt där det står att fisken ligger i fiskdisken.  Sen lång kö till kassan också. Det retar mig alltid. Jag tycker att precis när alla handlar efter jobbet ska man ha mer än 1 kassa öppen. Jag har ofta påpekat det, även för chefen men han talar bara om att han spar en massor av pengar på att dra ner på personalen. Hur personalen mår kan man ju bara gissa.

Jag känner hur humöret sjunker. Hela attityden utan att ha pratat med någon är ju så negativ. Ska man kanske skriva i lokaltidningen.? ICA affären som inte ville ha kunder.

OBS, innan du kliver in i min affär är du så god att ta av dig på fötterna. Jag har lagt ner massor av pengar på blanka golv.
Om du ska vara så besvärlig att du är sugen på strömming får du för h.... ete leta reda på den själv. Fågel, fisk eller mitt emellan.

I dag som jag skulle vara så trevlig, så sitter jag här och gnäller. Jag tycker bara så synd om framför allt äldre. Det kan inte vara lätt. Allt går så fort, PIN-koder hit, pust och suck bakom i kön. Herregud blir inte kärringen klar snart. Tanten framför mig kommer inte ihåg koden. Hon tittar på mig ber om ursäkt att det tar sån tid. Det gör inget säger jag även om jag skulle behöva hem och göra middag fortare än kvickt. Ta den tid du behöver. Dom  stänger ju inte förrän kl 9 (kl är då 5) och gör en liten ögonblinkning som jag själv tror ska charmera hela ICA. Bakom hör jag suck och stön, kassörens blick mördar mig långsamt. Han lyfter snabbtelefonen och ropar: JAG BEHÖVER EN KASSA TILL.

Eftersom ingen vet vilken kassa som öppnas springer alla åt olika håll men jag är van. Jag vet att det är kassa 3 som öppnas. Nu står jag plötsligt först i kön igen. Suckandet jag hörde tidigare flåsar mig i nacken. Du kan gå före mig säger jag, jag har inte så bråttom. Jöss säger karln. Är det vänliga veckan? Nej säger jag, inte veckan men det är bara vänliga dagen och jag vet inte om det blir några flera just nu tänker jag.

Var rädda om er. Vi har alla ställt oss i fel kö någon gång och i relation till annat är det väl inget att gnälla om eller hur?