Curlingpappa, hönsmamma.
Curlingpappa är han. Går inte att komma ifrån det men jag då. Jag är en riktig hönsmamma. Ibland påminner vissa personer mig om att Victor faktiskt skall fylla 12 år i år. Jag tycker själv att jag tuffade till mig när Victor för 2 år sedan fick lära sig att åka buss från skolan och hem HELT SJÄLV. (Nej, nu undrar ni säkert att jag slängde av honom inne i Stockholm och att han fick känna sig fram och gissa vilken buss osv). Vi bor ca 2 mil norr om Stockholm. Bussen går i princip från dörr till dörr. Det har naturligtvis gått bra. På morgnarna skjutsar min man honom eftersom han skall åt samma håll på morgnarna. Jag lämnar huset när min man kliar Victor under hakan, brer mackor och häller upp te.
För några veckor sedan skulle min man iväg väldigt tidigt på morgonen. Victor hade sovmorgon så vi bestämde att han skulle klara sig själv på morgonen, till och med vakna själv (trodde vi). Med väckarklocka, mobil och lite andra arrangemang lämnade vi vår sovande "plutt". 7.45 var det bestämt att jag skulle ringa hem och kolla att allt var OK. Inget svar varken på mobilen eller hemma. Ringde min man som satt i ett möte. Kan du åka hem och kolla frågar min man. Jag var så orolig, naturligtvis hade han dött i sömnen, överkörd, halkat i en margarinklick o dyl. Mackorna stod faktiskt färdiga på matbordet.
I en världens fart kör jag hemåt. En resa på 20 min tog 12 min. Rusar in, vad ser jag. en sovande 11 åring. Jag hade varit så rädd och konstigt nog blir man ju förbannad. VIIIIIIIICTOR, för h... vad gör du. Skulle du inte klara dig själv. Victor i princip hoppar sovande i sina jeans. Inga nya kalsonger i dag inte. Jag skriker och gormar och berättar hur total värdelös han är. (Ja, jag vet, Han skall ringa BRIS). Min rädsla hade varit så stor att den gick över i ett totalt idiotiskt beteende.
När jag lugnat ner mig lite ber jag honom äta sin macka, dricka sitt te men jag märker att han gråter. Snabba på säger jag, skolan börjar snart och du skall inte tro att jag kör dig för jag måste tillbaka till jobbet. Jag skall nog klara mig själv säger han. På väg tillbaka till jobbet kommer tårarna. Jag har lämnat mitt gråtande barn, talat om hur värdelös han är. Jag ringer. Jag ber om ursäkt. Förlåt Victor säger jag men mamma blev så orolig att det hade hänt dig något men nu är ju allt bra, ha en bra dag säger jag med gråten i halsen. Ja säger Victor väldigt dämpad. Är du ledsen frågar jag (klok fråga eller hur). Ja, och jag har så ont i huvudet säger han men jag är i skolan nu mamma. Inte så konstigt att man har ont i huvudet med det uppvaknande.
I dag kan Victor skratta år det. Jag gråter nästan nu när jag skriver om det. Det här kommer säkerligen att bli min sista blogg, ingen vill veta av mig mera för jag är en stor skit. En vidrig mamma.
Varför jag skriver det här i dag är för att när Victor kom från skolan i eftermiddag såg jag att han inte mådde bra. Det hade inte varit så bra i skolan i dag. Lite tjafs men han var ledsen. Ska vi kramas säger jag, jo det ville han och så ser jag att han gråter. Jag försöker så gott en så vidrig mamma kan, förklara att ibland är barn dumma med varandra. Sedan kommer jag på mig själv, det har inte varit tjafs i sandlådan. Ungen börjar bli stor, flickor skickar SMS, det vill jag inte prata om säger Victor. Gillar inte att berätta om tjejerna.
Nu sitter jag här och berättar för er som kanske väljer bort mig från bloggvärlden hur fel det kan bli ibland. Jag är själv överlessad med arbete, den beryktade blåslampan. Huvudvärk från morgon till kväll.
Jisses vad jag gnäller men kan i alla fall berätta att Victor just nu kom ut från sitt rum och berättar att Alvedonen börjar hjälpa på hans huvudvärk och ber att få låna datorn. Egentligen är jag rätt så snäll men ibland blir det så att när Victor är ledsen så blir jag ledsen. Jag kanske inte är någon hönsmamma, i alla fall inte när jag själv läser vad jag skrivit men nu skall jag ner i tvättstugen, Victors tvätt, lägga den fint i hans gardrob.
Visst är han god min minsta unge. :)
Kjersti!
Du underbara goa människa! Du är inte någon vidrig mamma! Om du inte hade älskat Victor så innerligt hade du inte brytt dig.
Men din starka oro och rädsla för att något hade hänt honom bytte till ilska i rena lättnaden, vilket är otroligt mänskligt!
Önska jag kunde ge dig en jättestor varm tröstekram samt trolla bort den förbaskade blåslampan!
(Om du har ork, läs gärna mitt inlägg idag "Bloggvänner")
Din vän Kristina
Ps. Sista inlägget? Du skulle bara våga :o)
Nehejdu! Inte är du någon dålig mamma inte!!! Du är en mamma som bryr sig om sina barn å jag kan lova att det han kommer att komma ihåg när han blir äldre är inte att han blev ledsen utan att mamma åkte hem från jobbet för att kolla att han var ok!! Min mor har en massa saker hon har nämnt som enligt henne visar att hon varit en dålig mor. Jag kommer inte ihåg de flesta saker bara lite men då är det inte att hon var dålig utan bara att hon brydde sig...
Jag läste Victors fina inlägg om Melissa å jag blir så rörd. Vilken härlig son du har!!! Det visar för mig vilken otrolig mor du är!!!
Va inte så hård med dig själv, du är bra som du är!!
Sen tycker jag att det är bra att vi kan visa för varann att allt inte är "guld å gröna skogar" för jämnan utan att vi är mänskliga, då kanske vi får lättare att inte döma oss själva så hårt!?? När vi ser att det händer även "den bästa"!
Hoppas du förstår vad jag menar!!?? Å, våga inte sluta blogga för du ger mig såå mycket!! Tack!!
Storkramen, Maria
Jag har läst hela ditt inlägg! Jag tror inte för ett ögonblick att du är en dålig mamma! Inte alls! Jag har själv varit mitt uppe i jobb, barn, skilsmässa och gamla föräldrar och vet hur det kan vara! Och blåslampa i rumpan dessutom! Inte underligt att man emellanåt tappar taget! Det är mänskligt! Vi är inga övermänniskor! Du bryr dig om din stackars son, som håller på att bli vuxen och inte klarade sig själv första gången. Det kommer att gå jättebra nästa gång. Han övade bara nu!
Stor kram till dig och sonen!
Ingegerd
Tror inte för ett ögonblick att du är en vidrig mamma!!!! Isåfall är alla mammor som älskar sina barn urvidriga!
Hur många gånger har inte rädslan övergått till ilska?
Hur många gånger tror du inte mammorna har ångrat sina ord? Men de var fullt riktiga just DÅ!!
Som tur är så förlåter våra telningar sin "vidriga" mamma rätt snabbt :-)
(och vi dom )
Å våga INTE sluta blogga!!!
Bamsekramar till en "vidrig" mamma från en annan "vidrig" mamma;-)
En vidrig mamma kan inte erkänna sina fel och brister som uppstår i vardagen, nej, hon skyller dem på barnen.
Du inte bara bad Victor om ursäkt, du har bett hela bloggvärlden om ursäkt. Och så gör endast en god mamma. Ja, det och så tänker hon sig för nästa gång;.)
Med tanke på vilken goding Victor är, så tror jag inte att du varit alltför värdelös;.)
Nej, att det kan rymmas så mycket empati, social kompetens och skrivförmåga en din lillstora pojke -det är det yttersta beviset!
Pst... närmar mig 1000 läsare idag... jag är värsta mallgrodan;.) Men säg inget till någon... jag är ju svensk och följer jantelagen;.)
En vidrig mamma kan inte erkänna sina fel och brister som uppstår i vardagen, nej, hon skyller dem på barnen.
Du inte bara bad Victor om ursäkt, du har bett hela bloggvärlden om ursäkt. Och så gör endast en god mamma. Ja, det och så tänker hon sig för nästa gång;.)
Med tanke på vilken goding Victor är, så tror jag inte att du varit alltför värdelös;.)
Nej, att det kan rymmas så mycket empati, social kompetens och skrivförmåga en din lillstora pojke -det är det yttersta beviset!
Pst... närmar mig 1000 läsare idag... jag är värsta mallgrodan;.) Men säg inget till någon... jag är ju svensk och följer jantelagen;.)
Om du lägger upp en e-mailadress på Google Mail, kan du nå den var du än är! Hur lätt som helst!
Kram så länge!
Ingegerd
Jag håller inte på med curling, alldeles för halt för mig.
Man får njuta av den tid man FÅR pyssla om dem, tids nog blir de tillfällena mer sällan av.
Janne
