Att finna tröst
Tycker du döden är otäck frågade hon mig. Nej, det gör jag inte, inte när jag ser hur lugnt det kan gå till svarade jag. Det tröstar mig.
Jag har varit med förut sa jag. Jag har nämligen förlorat ett litet barn som somnade lugnt på sin pappas bröst. Det tröstar mig.
Jag har också förlorat ett barn och även ett barnbarn säger kvinnan. Min son dog för 20 år sedan, han blev bara 32 år gammal. En olycka säger kvinnan, en båtolycka. Han återfanns aldrig. Så fruktansvärt säger jag, då har du ingen grav att gå till? Nej säger kvinnan, det är så bra förstår du att tänka på att han finns i havet. Vi älskade havet så det passar ju bra. Det tröstar mig sa kvinnan.
För 10 år sedan dog grannpojken bara 18 år gammal. Han föll omkull i backen som jag ser från mitt fönster. Ambulansen kom snabbt, försökte med upplivningsförsök men hjärtat ville inte mera. När jag några dagar senare gick till familjen med en nybakad kaka beklagade jag det hela och fick till svar att de hade haft sådan tur att han inte hade dött hemma och inte heller så långt hemifrån. Det tröstar oss sa familjen.
Några år senare dog mamman i familjen bara 49 år gammal. Maken var naturligtvis sönderkrossad av sorg och jag gick återigen upp till det som fanns kvar av familjen med lite middag. Jag beklagade igen men maken säger att du förstår min fru hämtade sig aldrig riktigt efter att sonen dog och nu är hon ju hos honom. Det är väl inte mer än rättvist att jag tar hand om 2 söner här på jorden och hon 1 son i himlen. Det tröstar mig sa mannen.
Jag är av den uppfattningen att för att överhuvudtaget orka med svåra situationer måste man finna tröst någonstans annars blir man ju tokig. Jag är inte religiös jag bara tror att det är en form för överlevnad men vad vet lilla jag?
SÅ KLOKT!
Det är ju precis så! Alla finner vi tröst i olika saker, situationer... och man kan inte veta vad som tröstar förrän man själv är där!
idag finner jag tröst i att vår tik fick sova lite i natt, att hon idag går upp för trapporna och har bättre aptit idag än igår. Trösten är relativ och förändras utifrån situationen.
Om en vecka blir hon fyra år... så det får bli kalas med stygn och allt... och mannen får fira på håll;.) 12 dagar borta, 16 dagar hemma...
livet är inte rättvist. Jag har förlorat en massa människor under mitt ganska så korta liv. Gäller att kämpa. Tur att man blir starkare...
Visst är det så att man griper efter minsta lilla halmstrå när det känns som om man skall drunkna !
På något sätt lyckas man med hjälp det där "lilla"
åtminstonde hålla sig över ytan !
Ha ha.... jag som sjuksköterska eller veterinär... tyvärr inte. Är nålrädd, knivrädd och spruträdd... ungefär allt det som påvisar vad våra kroppar är gjorda av och att de är sårbara...
men det hade ju varit himmelens bra om det hade varit så!tänk så mycket man skulle kunna hjälpa människor och djur... nej, jag riktar in mig mog trasiga ungdomar istället... gymnasielärare i socialt utsattsa områden, det är min melodi!
Så sant!! Tänk vad bra att vi kan finna tröst på olika sätt... Min tröst när min farfar dog. Var att han slapp "dö en långsam plågsam död", han vaknade inte upp efter en Bypass operation. Farfar är den som stod mig närmast! Närmare än pappa. Sen tröstar det mig att jag var den sista som var hos honom, då sa jag åt honom att det var ok att han "gick vidare" att han inte behövde kämpa mer, inte för vår skull... 1 timme senare är han borta, när jag gått.
Tack för dina kloka ord idag! Det behövde jag höra. För nu behöver jag "finna tröst", så jag kan klara av att bli bra! ;) TACK!! Kramen, Maria
Vi har två dobermanns. Ena på snart fyra och andra på ett år och två månader.
Som alltid. Mycket klokt sagt och skrivet. Alla behöver något att finna sin tröst i, alla gör det olika, huvudsaken är ändå att man kan och får finna den trösten. Kram
Oh, ja, om de har dåligt rykte! Hade inte en aning om det när jag först skaffade vår äldre tik -gick jag med henne på Avenyn så flyttade sig folk. Jag fattade ingenting -hade hon varit galen hade man ju inte haft henne där. Och ser jag galen ut? Nej, döm alltid hunden efter ägaren.
Ja, hundar har en otrolig förmåga att hjälpa en igenom saker och ting! Vilket även vår äldsta tik hjälpte mig med, nog därför det är lite extra svårt när någonting händer henne.
Ang sömnen så är det numera lite upp och ned... tar jag Stilnoct (starkare än propavan, propavan som för övrigt bara kliade sönder hela min kropp) så får jag sova ett par timmar sammanhängande. Men det hjälper inte mot drömmarna.
Men eftersom jag inte vaknar på nätterna med dem i kroppen så vågar jag inte ta dem nu när tiken är dålig -ren tur att jag inte tog dem natten till igår! Då hade jag inte märkt att hon höll på att förblöda.
Du skriver fantastiskt! Och "lilla du" vet mycket om livet..
Ja, vi behöver tröst för att inte gå under och som Melissa skriver så kan den förändras.
När jag miste min Mikael var jag övertygad om att han kom hem till Gud och blev en ängel.
Det tröstade mig.
Varma kramar!
