Har precis läst kvällstidningen. En liten söt krabat, hjärtsjuke Filip är numera frisk. Vilken lycka för familjen. En liten bild på en familj med storasyster Moa, storebror Oliver och mamma och pappa och naturligtvis lillebror Filip som sträcker ut sina små arma efter lampan, så naturligt som helst när man är 1,5 år. Gratulerar hela familjen i Malmö. En riktig sötnos med tindrande ögon. Nu börjar livet. Det glädjer mig att forskningen går framåt. Är jag egoistisk när jag säger att hjärtebarnen står mig väldigt nära? I så fall bjuder jag på det.

När jag tänker tillbaka på våra 9 dagar med Kevin går alltid tankarna till en sjuksköterska som arbetade på ett sjukhus inne i stan.  Alla som var runt oss på det  sjukhuset Kevin var, var  mycket vänliga och jag har därför heller ingenting att klaga på när det gäller hur personalen var. Efter 7 dagar fick vi åka med Kevin in till stan för ytterligare ett EKG, eftersom jag fick för mig att det var fel barn och, ja ni vet kanske hur man tänker, det händer alla andra men inte oss. Vad vi då inte visste var att Kevin skulle dö bara 2 dagar senare. Det var naturligtvis inte mycket skrik i stackarn men han tyckte det hela var obehagligt, det förstod vi ju. Det gjordes ett ultraljud där vi liksom skulle förstå att vänsterkammaren inte fanns. Nu skulle ett EKG göras. In kommer en mycket irriterad sköterska,  tar Kevin under armen och trycker dit tejpen med EKG. Efter att i princip ingenting händer på ett EKG där bara halva hjärtat finns, rycker hon bort tejpen igen efter avslutad EKG, irriterad som bara den. Jag ser hur Kevin rycker till i sin lille bröstkorg försöker gråta men ingen medkänsla från sköterskan.   Där står min man och jag och bara tittar på det lille barnet som vi snart skall förlora.

Vad skall vi nu göra frågar vi. Det finns inte något att göra säger en trevlig läkare. Chansen är mikroskopisk. Vi kan inte neka att flyga honom till Lund där vi har Sveriges bästa barnkardiologer men han kommer inte att klara flygresan. Gå ut och få lite frisk luft, tänk på saken och återkom om en halv timme.

Vilken service, här får man till och med tid för dead line för vår sons icke eller icke vara. En halv timme kanske räcker??
Vi gick ut i höstsolen jag och min man och tittade upp och lät vår Herre bestämma. (Det var vårat val). Som sagt 2 dagar efter dog vår Kevin. Vi har aldrig pratat om kvinnan som ryckte bort hans tejp. Man pratar inte alltid om saker som berör. Jag bara undrar, hur mådde hon egentligen?

Jag kunde inte hata dig för jag hoppas att det var lika jobbigt för dig som för oss men i dag hoppas jag att du inte arbetar med små sjuka barn. Kanske passar du någon annan stans eller kanske är du pensionär.

Kram till alla ni med hjärtsjuka barn, alla syskon, stora eller små och mammor och pappor.