Har de sista dagarna inte orkat med mer än att gå till jobbet, och det får man väl i och för sig se som ett friskhetstecken. Har åkt på den ena infektionen efter den andra, jag som egentligen aldrig brukar vara sjuk. Jobbar inom sjukvården och får som vi säger säkerligen vår dagliga dos för att klara oss.

Har försökt hänga med här hemma men när jag i går satt med maken och "såg" på TV undrade han varför jag skrattade 5 min efter att han skrattade och att jag fällde kommentarer som inte hade med TV programmet att göra. Han tyckte att jag borde gå och lägga mig och jag var inte sen om att hoppa i säng och efter 1 minut sov jag nog kl 20.30.

Eftersom jag jobbar bland läkare fick jag i dag höra att om man är i sorg sänks immunförsvaret och då naturligtvis mera mottaglig för all skit. Gå du hem och vila, jo det tänker jag faktiskt försöka göra. Men en sak har jag gjort väldigt fel. Jag har inte tillåtit mig att sörja när det "passade" mig. Sörja kunde jag ju göra när jag satt i bilen till jobbet, på toaletten, efter sänggående osv. Nix, det funkar inte så.  Plötsligt kom sorgen efter min mamma över mig i går på jobbet. Hade inte alls programmerat in det. Springer till toaletten, kallvatten i ansiktet, se så, tillbaka till kontorsstolen. Herregud det är 20 dagar sedan.  Hur länge sörjer man? Eller hur långt är ett snöre?

När vi förlorade Kevin fick vi många olika kommentarer från människor som antingen stod oss nära eller lite mera ytliga bekanta. Jag väljer att tro att alla ville oss väl.

En ytlig bekant hoppar av sin cykel och säger att hon hade hört vad som hände men hon undrade, "hur lång han var."
En annan frågade om han hade mycket hår.
Grannen tyckte att det var lika bra  eftersom jag ju var 42 år. Säker något annat fel också som skulle upptäckas senare.
Väldigt många tyckte att vi hade tur som redan hade 2 fina pojkar, ju det er ju sant men inte heller vi har någon att mista.

När min man efter ett tag gick tillbaka till sitt arbete mötte en tjej upp honom, kramade om honom och sa att hon förstod hur det kändes. För min man som ju var i svår sorg var det ett riktigt stöd. Under fikapausen tog han sin kaffekopp, satte sig bredvid henne och frågade  hur hon hade klarat av sin sorg. Vad menar du svarade hon. Jag sa att jag förstod hur du känner det svarade hon, men skillnaden är att mina lever, men barn har jag ju. ??

Ca 2 månader efter Kevins död fick jag hjälpa till på ett arbete, jag orkade inte gå hemma längre (OBS, det var jag som inte orkade gå hemma längre, inte ni andra som sörjer) var och en har sin sorg, viktigt att veta. Där fanns en riktig hagga som kommer bort till mig och säger att det var väl synd att du förlorade ditt barn för nu är det rea på barnkläder på affären på andra sidan vägen.

I dag är jag en riktig surkärring. Jag står för det. Jag har lärt mig att forcera sådana saker kommer surt efterår. Kan inte mer än säga att jag i alla fall önskar er ett gott slut på detta år. Kram till ni några som tittar in på min blogg.

Mamma har varit död i 17 dagar. För mig och min familj är det inte lång tid men när jag träffar folk som frågar hur läget är och jag berättar att mamma är död frågar folk alltid hur gammal hur blev. Jag kan förstå frågan men jag vet inte hur jag skall bemöta den. Det är klart att jag skulle kunna säga 17 dagar sedan hon dog, alltså 86 år 6 månader och 7 dagar gammal  men för mig betyder det inget  just nu, därför kan jag inte heller förstå andras betydelse av ålder. Kanske är det i brist på hur man bemöter en människa i sorg eller att jag inte vet hur man bemöter människor som inte har sorg. 

När vår Kevin dog för 13 år, 3 månader och 25 dagar sedan  fanns det människor som vände oss ryggen och inte kunde möta våra blickar. Prästen berättade att kistan var så liten som en mikrovågsugn. 50 cm bred. Maken och jag gick hem och mätte den mikron vi hade, satt ner den på golvat och försökte "leka begravning". Våra numera stora barn var då 12 och 13 år gamla.  Hur förbereder man för en begravning av syskon? När man förlorar ett barn så nära inpå förlossningen har ju jag som mamma massor av hormoner som står i kö. Kevins pappa förlorade ett litet barn och storabröderna sin lillebror. Min änglamamma och min pappa stod vid Kevins kista och grät. Hela situationen är ju så fruktansvärd. Min underbara mamma som gick bort för drygt 2 veckor sedan sa till mig att hon inte förstod varför Gud inte tog henne i stället för Kevin.

Det var bara lite tankar i kväll. Tack alla ni där ute i bloggvärlden.

Paket, inte packet. Sorry. Maken, det ljushuvud har lärt mig. Har ju bara bott här i 30 år. Återkommer om makens ljushuvud lite senare.

I år var tomten generös. Hela 3 packet fick jag av just tomten. 2 var till min man och mig och ett packet var bara till mig. Det var litet och smalt och jag visste precis när jag såg det att det av en konstig anledning var just vad jag hade önskat mig. En kollega på jobbet hade likadana och jag fick prova hennes och tyckte de fick duga. För 20 kronor får man inte vad som helst. Jepp, ett par läsglasögon i rätt styrka till och med.

Det var det första packetet jag öppnade för jag ville ju kunna läsa på de andra packeten men något var fel. Jag så mera suddigt än annars men som den gode mor och fru jag är ville jag inte förstöra julstämningen med att klaga över en bagatell. Som vi brukar göra delade Victor upp packeten i olika högar till var och en av oss. Tur var väl det annars kan man ju bara tänka sig när jag överviktig och näst intill blind skulle dyka ner under granen och känna mig fram liksom.

Huvudvärken kom sakta men säkert och jag var tvungen att knalla ut på toaletten för att ta ett par värktabletter. Packetöppnandet fortsätter och plötsligt säger min man: Du Berta, ser du överhuvudtaget något med de glasögonen? Njä inte så värst mycket faktiskt men strunt  i det, de kostar ju bara 20 kronor så man kanske inte kan begära så mycket.
Nej, säger maken men om jag vore dig skulle jag i alla fall försöka ta bort plastskyddet.

Behöver jag säga att det var som en ny värld öppnade sig. Jag hade till och med varit inne lite på diagnosen migrän eftersom jag såg en svart prick på vardera sida längst ner. (där styrkan på glasen anges).

 Det där med glasögon är inte alltid lätt. Träffade på en äldre herre för ett tag sedan. Eftersom jag trodde jag gjorde honom en tjänst berättade jag för honom att han hade stöldbrickan kvar på bågen, strax framför vänster öra. (Hur han nu hade kommit genom dörren från affären med brickan)  Rör inte brickan säger han, för gör du det kommer hemtjänsten. Det är nämligen mitt larm säger han. 

Ha en fortsatt god jul.

Åren har satt sina spår heter det ju och hos mig har de satt riktiga fotavtryck. Barnafödande x 4 (de 2 sista vid 42 och 44 års ålder). När jag skulle starta min blogg  med Victors hjälp frågade jag lite om hur jag skulle göra. Gör vad som helst men prata inte om bantning mamma för det gör alla. Neej men jag har inget annat att prata om svarade jag. Då ska du inte blogga heller svarade Victor. OK nu skall jag inte prata om bantning men om återvinning. Kanske åker jag över till USA och fixar det hela.

Slö som man SKA vara på juldagen kollar jag netupplagan av en kvällstidning och ser just detta.

Plastikkirurg gjorde biodiesel av patienternas överskottsfett.  TANKADE BILEN MED RUMPFETT. Jag har inte så mycket rumpfett men magfett finns det så maken och jag kan åka gratis till Norge nästa gång.

Det här är  värsta affärsidéen. Ska göra en skylt utanför mitt hus: Jag suger mitt fett och tankar er bil. Nej du Victor, det med att inte prata bantning håller inte. Snart kan vi flyga till Miami igen som du så gärna vill med mitt magfett som bränsle.

Återkommer när jag väger 19 kg. (Kommer att dröja väldigt väldigt länge)  

Frukost julaftons morgon diskuteras grupptryck av olika slag. Victor berättar att en pojke som är 12 år som han känner har börjat röka men att mamman och pappan inte vet om det. Jag tror nog att de vet om det sa jag för sånt luktar man ju.

Jag skall aldrig börja röka sa Victor för jag vill ha gröna lungor! Vad i hela friden menar du med det frågade jag. Rena och fräscha lungor säger Victor. Jo, grönt är ju bra om man tänker i bantningssammanhang (hört från mig). Bra om han inte börjar röka i alla fall så får han ha vilken färg som passar bäst på sina lungor.

Strax efter Kevins död för 13 år sedan fick vi den delikata förfrågan om vår son skulle kistbegravas eller kremeras. Vad svarar man på det utan att överhuvudtaget  har tänkt tanken. "Fint att du ringer men vad är mest inne nu för tiden?" "Vad föreslår ni på Kyrkkontoret. Vad är mest vanligt, vad gör minst ont. Själv hade jag intagit sängläget och hade inte tänkt kliva upp med det första. Bestäm du säger jag till maken, precis som det är lättare för honom.

Maken säger att vi måste komma till kyrkogården för att hitta en gravplats. Vill ni ha familjgrav eller skall det vara barngrav. För barngravar har vi ett speciellt område säger mannen från kyrkkontoret. Man mår ju så tokdåligt och inte blir det bättre att se alla dessa änglabarns "hem". Maken får bestämma, jag vill hem.

Hur som helst så valde vi en plats till Kevin, vi valde just den för att gravarna runt om var så välskötta. På Kevins högra sida fick vi veta att det låg ett barn, en liten flicka. Hon hade just dött men någon sten kom aldrig upp. Jag tänkte mycket på flickans föräldrar och hur de mådde. Åren gick, vid tidpunkten för Kevins födelse och död fanns alltid blommor på flickans grav men någon sten kom aldrig upp. Jag började tänka att flickans föräldrar kanske hade flyttat och att några andra satte dit blommorna. Jag bestämde mig efter några år att flickan dog vid ca 3 månaders ålder. De sista åren var det inte alltid blommor heller och ingen lykta.

I dag var min man och jag naturligtvis på Kevins  grav med ljus och en liten julgran. Nallen som Victor hade med i höstas hade frusit så rumpan satt fast i marken. Det är något som känns annorlunda sa jag till min man. Flickan på Kevins högra sida hade fått en sten. Sara föddes och dog på samma dag. Sara hade ett efternamn också. Hon hade fått en identitet.

Om en halv timme skall jag tända ett ljus för de döda. Jag tänker på mammor och pappor som mist sina barn i år på de mest grymma sätt (att förlora ett barn är alltid grymt) men jag tänker på allt vi läste om i tidningarna i våras.

God jul alla ni där ute. Hoppas det blir en dräglig jul i alla fall. Nu skall jag visa er vad som ger mig julstämning. Det var här tomten bodde när jag var liten. Min nu 90 åriga pappa byggde den när min syster och jag var barn. Det var utanför denna dörren vi la alla pepparkakor som tomten åt på natten. Dom var verkligen borta dagen efter. Min nyligen avlidna mamma sprang alltid ned i källaren med pepparkaksburken där huset stod, strax efter att vi hade lagt dit pepparkakorna. Ja ha, nu förstår jag varför aldrig pepparkaksburken blev tom. Det kan ha varit mamma som la dom tillbaka i burken.
Lättlurade som vi var.

 

Det är tomt på vägarna på morgonen nu så här strax innan jul. Det var väl därför jag satt i mina egna tankar på väg till jobbet i morse. Hur som helst satt jag och tänkte på nyårsafton som i år skall tillbringas med 60 andra personer.  Vad skall jag ha på mig? Lösnaglar eller inte. Har nämligen klippt mina riktiga naglar så jag ser ut som värsta nagelbitaren. Det var väl då hela den här historien kom upp, just för att jag tänkte på lösnaglar.

Året var för väldigt länge sedan, jag var 18 år och hade precis avslutat ett lite längre förhållande. Fri som fågeln skuttade jag och mina kompisar ut på krogen i Oslo. (Det fanns ca 3 st på den tiden). Där träffade jag en riktig snygging. Han var väldigt gammal (25 år) världvan och bjöd ut mig på en av Oslos finaste rstauranger.

Det var lösnaglarna kommer in i bilden. Vill man vara fin får man lita pin heter det ju och det är nog helt sant för jag led verkligen pin. Lite nervös kom jag till den avtalade restaurangn med mina lösnaglar som gick lite åt det neonfärgade hållet.

Middagen var redan beställd. Tigerräkor. Som ni säkert vet är det ju lite plock med sådant och efter att ha avklarat halva talriken med räkor upptäcker jag att jag har tappat 3-4 naglar i MATEN.  Tumnaglar gör inte så mycket, dom kan man ju dölja genom att gömma tummen inne i handen men när det blir nästan hälften av alla fingrar och dessutom skala räkor är goda råd dyra om man säger. Jag hade inget annat att göra än att äta upp dom. Ja, det är sant. Den romantiska middagen var snart överstökat och jag var ju så in i h... illamående efter att ha förtärt dessa naglar så jag kommer inte ihåg så väldigt mycket mer av samtalet.. En snabb tur på toaletten där jag i princip vred av mig de återstående 6 naglarna. När jag kom tillbaka till bordet fanns ingen 25 årig värdsvan kille kvar men han hade i alla fall betalat notan. 

Man får väl vara glad åt det lilla.

 Han, hon var en hjälte.Kämpade mot döden och överlevde.  Jag tänker naturligtvis på vår Kevin som också kämpade i 9 dagar med hjälp av syrgas och mediciner mot sin ångest (fick lära mig att även sjuka spädbarn har ångest). Han blev ingen hjälte för han överlevde inte. Varför skriver man på det sättet? Alla barn vill väl överleva. OK då var det kanske så att Kevin inte ville leva, hur man kan bestämma det när man är 9 dagar gammal. Kevin, du kämpade inte tillräckligt förstår du. Du blev inte hjälte för du dog.

Strax efter att Kevin dog läste jag en artikel i en norsk tidning om en pojke som var det barnet som överlevt samma sjukdom som Kevin hade. Hypoplastisk vänsterkammarsyndrom. Det innebär att hjärtat slutar utvecklas under graviditeten. I Kevins fall slutade det utvecklas i vecka 8 så det är klart att det var kört.

Det är klart att det känns i både hjärtat och maggropen när man läser en sådan artikel så snart efter hans död. I dag gläder jag mig över att forskningen går framåt. Efter den läste artikeln satt jag hemma alldeles själv en helg. Jag hade fått ett namn på  en professor i en större stad i södra Sverige som jag fick en telefontid med. När jag berättade om Kevin och hans död säger denna professor . "Ja det var ju tråkigt att höra. Han hade jag kunnat fixa förstår du". Menar du att han kunnat leva nu säger jag. "Jepp, ja någon stor sportkille han kanske inte hade blivit men ändå". Ja ha svarar jag, men då undrar jag. Anbruten av professorn. "Tror inte han hade klarat av "Vättern runt" heller  faktiskt" men ett helt drägligt liv hade jag kunnat erbjuda honom. Jisses hur mår man? Hur kan man bemöta en änglamamma på det sättet. Vad väntade han sig. Oj vilken tur, "Vättern runt" det var liksom hela grejen med att få Kevin eller.

Frågan är fri till er alla men kanske mest till änglaföräldrar o dyl. Kram-

Jag har aldrig behövt väckarklocka. Jag vaknar av mig själv. Det har gjort i alla år med ungefär 3 undantag och det naturligtvis då det är mest opassande men det är länge sedan nu.

I morse vaknade jag och tog en titt på min digitala klocka. Helt mörkt, testade TV`n lika mörk den. Klocka på armen, ja visst men vem ser den i mörkret. Inte jag i alla fall, jag hittade inte ens mina glasögon. Eftersom jag i går kväll packade in julklappar var det fullt runt hela sängen något jag naturligtvis hade glömt i morse. Ibland är det tur att man har mjuka packet i alla fall.  Till slut hittade jag min mobil och lyckades öppna den så ett blått sken öppnade möjligheten att hitta toaletten. Att duscha var inte att tänka på. Inget te, ingen musik, ingen TV. Vad gör man då. Jo man åker till jobbet kl 6 på morgonen. Att sätta sig i bilen och se adventsjusen  från de andra husen hos grannarna fick mig att känna en klump i magen.  Shit, det är bara vi som inte har el, har vi glömt att betala elräkningen? Kan man vara så ond att man stänger av strömmen 2 dagar innan jul? Jöss hur många tankar flyger inte genom huvudet på väg till jobbet. Var ska vi vara julafton. Kan vi ta äldste grabbens studentrum, ca 20 kvadrat. Nej han har ju inget bord vi kan äta vid. Vågar inte ringa maken eftersom jag är lite tidigt ute i dag och han har haft nattjouren igen eftersom rottweilern är dålig i magen.

Efter 2 timmar ringer jag. Hej, vad gör du? Jo, säger maken jag försöker fixa strömmen. Jaha säger jag men kanske vi har glömt att betala räkningen? Nej det har vi inte säger han men det är något som är fel. Just det, det är något som är fel. Kände mig väldigt lättad. Vi kanske kan ringa en elektriker säger jag. Du, han är på väg säger maken.

Efter ca 1 timme får jag ett sms. "Elen är fixad". (Julen också tänker jag). Jag måste ju ringa och höra vad det var för fel. Varför är jag så nyfiken, vore bättre att inte veta. Du har ju satt i en icke jordad sladd till din kupévärmare säger maken. Ja ha säger jag, det hade jag ingen aning om att jag hade men det kanske går bättre med en som är jordad då säger jag. Mmm det tror jag nog säger han. Jag känner hur pinsam dum jag är. Vad skönt att det ordnade sig säger jag.  Nu har även jag en önskelista, kanske lite sent men so what:

Min önskelista julen 2008:
En jordad sladd till min kupévärmare.

Kram alla ni som tittar till min blogg lite då och då.

Nu är julgranen i hus. 2 dagar tidigare än vad den brukar. Hos oss er det en tradition att vi tar in och klär granen dagen innan julafton. Vi släpar in den med det traditionella nätet runt. Vi brukar leta ca 1-2 timmar efter foten men det brukar vi lösa genom att maken åker och köper en ny. (Skall i alla fall inhandla de sista klapparna). Stämningen brukar aldrig vara på topp just då för stamen är alltid för tjock enligt maken. Det huggs, slipas och filas och till slut blir det "så där". Mens vi är ca 450 kr fattigare och lagom nöjda pyntas granen och som alltid konstateras att minst ett ljus inte funkar.  Det brukar vi lösa genom att  sätta det  på baksidan av granen där ingen ser det, värre var det förra året för då var det 4 ljus som inte fungerade. Vi försökte hänga lite glitter som liksom av en tillfällighet hängde över ljusen som inte lyser om ni förstår. Den står även lite snett men vi har en bok som passar precis under foten så det brukar blir OK.

I år blir det nog ingen riktig jul hos oss, ingen traditionell i alla fall. Skall försöka förklara lite närmare. Jag har ju just förlorat min mamma och har varit några dagar i Norge i stället för att fixa julen här hemma så jag ligger lite efter om ni förstår vad jag menar.  Nu sitter jag här hemma, och konstaterar att jag skall jobba i 2 dagar till, sedan kommer julafton. Jag har ont i halsen, hela tvättstugan är full med tvätt. Det här blev inte av i år:

Inga julgardiner i köket och därför inget julfönster.
Ingen knäck
Inga lussekatter
Ingen tjock stam på granen
Ingen skinka kommer att kokas (den köpte jag färdigkokt)

Jag har tagit fram PLASTGRANEN. Eftersom vår mellanson inte skall vara med oss på julafton vågar jag ta fram den.  Jag har i dag tillsammans med äldste sonen inhandlat mat till julen. Vi har till och med köpt ny belysning så det kiommer att bli en fridfull 23 december hoppas jag.

Det där med julfönster och gardinerna har ingen i familjen kommenterat och lussekatter kan jag köpa och knäck får man hål i tänderna av. Är det någon som vet om det går att köpa grandoft på burk?? Hör gärna av er. Nu skall jag veckla ut varje lilla gren på granen, så det är ett pyssel även med en plastgran.

Ta det lugnt i julstöket.

När begravningen var över åkte alla som ville vara med till ett vackert ställe vid vattnet där det serverades kaffe och smörgåsar. Där traff jag mina kusiner som jag inte har träffat på åtminstone 30 år (jag flyttade till Sverige 1978) min pappas lillebror som är lika glasklar i huvudet som min pappa (89 oh 90 år gamla).

Nu började det diskuteras släktforskning och en av mina kusiner som just har haft en hjärnblödning (56 år gammal) var mycket intresserad av detta och skulle ta kontakt med min pappa i ärendet.  Han blev änkeman för 3 år sedan då hans fru 48 år gammal dog i hjärnblödning. En annan kusin till mig blev änka 27 år gammal (maken 29 år dog när han just hämtat deras barn på dagis). Ju vi har alla fått vår beskärda del, men en kusin trodde fullt och fast på att det fanns balans i allt (?) Hur får man balans när man har förlorat ett barn eller att ens fru dör 48 år gammal eller ens make enbart 29 år gammal. En stund var det mycket elände och  en annan kusin tog upp en andningsmask som hon behöver då hon är storrökare.

Då ska ni höra, reser min make  sig upp och håller ett tal om sin svärmor som gör att alla är så tysta så den populära knappnålen hörs.   MIn man och min mamma hade en mycket speciell relation. De hade så mycket gemensamt. Blommor, natur och djur bland annat. Han höll ett tal som inte allt innehöll elände, han höll ett tal om min mamma, om en svärmor,  hur hon var i det dagliga livet. Det skrattades mycket under det talet.

När vi så småningom kom hem efter det hela och alla hoppar i "mjukkläderna" igen tackade min pappa för allt vi hade gjort och att vi hade gjort den här dagen till en så speciell dag. Tack själv pappa för att du är just du. För övrigt tycker han att min man skall studera till präst eftersom han är en så bra talare. Nåt att tänka på vid 54 års ålder.

Tack i alla fall och tack för ordet. Tack mina fina ungar för  att ni var så fina. Gissar att "bestemamma" hade varit stolt av er.

Jag har just kommit åter från Norge. I går var jag på begravningen. Min mamma finns inte längre, i alla fall inte här på jorden. Det är inget ovanligt som skett. Mamma blev 86 år, hon var sjuk och trött. Alla vet väl att när man är gammal och sjuk så dör man, men inte mammor. Mammor skall alltid finnas till. Jag var hos min mamma tillsammans med min syster när hon dog. Likväl ringde jag min syster efter några dagar och frågade om det verkligen var sant att hon var död. Nu är det över.

Man går in i olika faser, jag förlorade ju min son för 13 år sedan. Kevin blev bara 9 dagar gammal. Just det, men sorgen är olika.

Vad finner man för tröst i att ett barn dör? Ja, vi skall ju alla den vägen vandra. Nej det blir ju fel.  Eller, ja han var ju sjuk så det var nog lika bra. Nix. Köper inte det heller.

Men med min mamma då? Jo, hon var gammal, hade haft ett bra liv. Det sa hon dagen innan hon dog. Fint det mamma men jag vill ändå ha dig kvar på jorden. Jag vill att du sitter i den stolen i vardagsrummet du suttit i de sista 10 åren. Jag vill krama dig varje gång jag kommer på besök. Säga att jag tycker om dig och att jag älskar dig. Nu är det slut.

I dag känner jag ett lugn (låter det konstigt). Begravningen blev ett fint avslut på min mammas liv. Solen till och med sken i går, det har den inte gjort på flera dagar, inte dagen innan och inte i dag, Mina 3 söner och min systers son gick upp till kistan och höll var litt lilla tal, (inte VIctor, för han orkade inte för han var ledsen för att jag grät). Victor är 11 år och kom till världen 2 år efter Kevins död. Det är därför han heter Victor som ju betyder seger. Sedan bar 4 barnbarn och 2 svärsöner ut kistan till en väntande bil. Mamma hade en vacker vit kista med massor var vita blommor från oss närmaste familjen.  Sedan var det masssor av andra blommor från vänner och bekanta. På kistbuketten från min pappa stod det "Tack för alla goda år" (60 år som gifta, och ytterligare 5 år innan de gifte sig). 

En av mina söner tackade sin mormor för allt hon har gjort för sina barnbarn. "Men nu mormor är det dags att ta hand om Kevin". När jag såg mina 2 äldste söner i svarta kostymer, vita skjortor och vita slips som gråt vid kistan var det inte svårt att tänka tillbaka 13 år tillbaka då vi höll nöddop för Kevin.

Nu börjar en ny fas. Det är skönt att begravningen är över men saknaden kommer alltid att finnas där.

/kjc

Minste sonen Victor har ett stort intresse för kökssysslor (med undantag för disk och allt annat som inte är roligt i köket). I dag var det dags för lite julbak och knäckkakor stod på programmet. Han har tidigare bakat dessa i skolan så jag bad honom plocka fram allt som behövdes. Victor gick systematisk till väga, vaniljsocker, bakpulver och lite annat. Själv var jag upptagen med annat men konstaterade efter en stunds tystnad att det stod helt still i köket förutom att kylskåpsdörren öppnades och stängdes flera gånger. "Vad letar du efter ?" frågar jag.  " Jag hittar inte rumstemerapaden säger Victor. "Que? Förresten säger han, jag vet faktiskt inte vad det är och jag kommer inte ihåg att vi använde det i skolan heller.  Nej säger jag, det har du nog inte använt i skolan för det står 100 grams rumstempererad och på nästa rad står det margarin.  Gulligt tyckte jag, ibland blir det fort och fel. Ska jag säga som trodde bussen gick till Abonnerad.

Victor har lite små guldkorn att komma med ibland eller så är det jag som förklarar väldigt fel. T ex när han var liten och skulle åka med mig och handla. Han fick springa och hämta olika saker som jag bad honom om. En gång bad jag honom hämta blomkål och han konstaterade att det såg ut som en hjärna. Mycket klokt barn tänkte jag. Vi började säga hjärna i stället för blomkål och när jag bad honom hämta en hjärna så kom han glad i hågen tillbaka med en blomkål.

När jag några dagar senare skulle natta honom förklarade jag att det heter ju inte hjärna utan det heter blomkål. Lång tystnad, men mamma, tänker jag med blomkålen då?

Kram

I torsdags kväll flög jag första klass från Oslo till Stockholm. Min mamma dog i tisdags så jag har åkt lite hit och dit. sista veckan. Maken ordnade en flygresa från Oslo till Stockholm kvällen innan. "Älskling, du kommer att åka 1:a klass", så bra sade jag. Jag fullkomligt skiter i vilken klass jag åker i, jag vill hem till dig och Victor.

Jag har alltid undrat hur det är att åka 1:a klass. Nu har jag undrat klart. Jag som VIP passagerade fick lax och potatissallad. Laxen var ungefär som en tumnagelstor bit (jag är inte nagelbiter), gratis vatten och jag busade till mig lite med en liten flaska vitt vin. Nu var det dags att tänka positivt:

¤ Jag har köpt en limpa cigaretter till min kollega
¤Jag har köpt en flaska whisky till min far
¤ Jag har köpt  godis för hur mycket  pengar som helst
¤ Jag har fått ångest för hela julens arrangemang
¤ Jag har i kväll börjat baka lite kakor inför julen
¤ Jag har pratat med min gamla far i telefonen.
¤Jag har haft en underbar telefonkontakt med min ena son.
¤Jag har gråtit på toaletten i kväll för att jag aldrig får krama min mamma mera.

Tack för mig i kväll.

Julen närmar sig. Tänkte bara påminna er. Bloggade med en som tyckte att det var för mycket med julen  och vem tycker inte det? När jag var barn (väldigt länge sedan) skrev man önskelista. Tur hade man om man fick något av det som stod på listan. Åren gick och önskelistan blev till "beställningslista". Fick man inte allt var julen lite misslyckad.

Jag frågade min 11 åriga son i går; varför har du ingen önskelista?  Jag behöver bara en mobiltelefon. Jo det är klart den gamla funkar ju inte och det är ju viktigt att du alltid är anträffbar. Men annars? Jag vet inte, jag har allt jag behöver.

Jag är ingen höginkomsttagare som jag har en snorviktig son, nej jag har barn som lever som de flesta andra. Men någon lista kan du väl skriva och sätta på kylskåpet?

I morse när jag gick upp hängde en önskelista på kylskåpsdörren från min son: En burk hårvax.

Nu vill jag fråga mina bloggvänner; var är vi på väg. Julen är ju bara ett stressrelaterat firande. Kan ni se hur det ser ut? Plastgran och 1 litet packet med en burk hårvax.

Ta det lugnt i helgen och förresten jag har ett tuggben till hunden och en slips till maken. 

Jag våndas, jag vet att jag måste göra det. Jag har väntat, bett maken om hjälp, om att vi gör det tillsammans. Det har liksom inte blivit av de sista åren men nu måste vi. Maken vill också men orkar inte. Vi kan väl vänta till nyåret. Då skall vi göra det, då skall vi verkligen göra det. Vi bestämmer en dag, vi förbereder oss några dagar innan eller hur säger maken. Har vi tur så kommer det ett besked i posten. Det har det gjort flera gånger men jag har kastat beskedet direkt. Ingen får se att det har kommit. Vill inte ha frågor om varför. Nu går det inte längre. I dag kom det igen. KLÄDESINSAMLING 8/12.

Med tunga steg går jag in i klädkammaren. Maken är med Victor på fotboll. Jag måste göra det nu. Knyta ihop sopsäckarna, gömma dom. Sätter mig på golvet. Mina tröjor storlek 36-38 (Bär nu några storlekar större). Shit vilken häftig  blus, 80-tals mode. Storlek 34.  Den kan jag inte kasta för den fick jag av maken. Längst in hittar jag en "klump" av kläder. Dom har jag inte saknat men om jag kastar dom kommer jag att sakna dom. Nu tänker jag göra olika högar

En hög med kasta
En hög med kan eventuellt användas senare om jag blir smalare
En hög med omodern nu, men kanske modern något senare
En hög med kläder jag faktiskt använder

Konstigt men det blev inte så mycket att kasta för modet förändrar sig ju och det kan ju vara rent av en investering att spara så kanske "det kommer igen" som man säger och gå ner några kilon är väl hur lätt som helst.

Nu är det makens hög som skall rensas: Samma uppdelning där
Hurra här hittade jag en T-skirt  med oljefläckar och lite maläten. Direkt i kastahögen. Även maken har ju fått några kilon mer sedan 80-talet men han hade god smak så det är synd att kasta.

Plötsligt står maken och Victor i hallen. Hallå, är bastun på, vi fryser. Eh nej jag drömde mig nog bort lite, men jag har faktiskt kastat lite kläder. Maken: Är du inte klok, det är ju mina kläder. Skuldmedveten tar jag upp hans T-shit: Den kan vi kanske ha som trasa när vi tvättar bilen älskling, den har väl ändå gjort sitt och du, jag har verkligen rensat, 2 tröjor från tiden då sonen jobbade på Statoil och 6 omaka strumpor, titta älskling jag gjorde det. Vi behövde inte ens använda alla sopsäckarna vi köpte, jag tog bara en ICA kasse.

Den 7/12 på kvällen skall jag göra det, jag skall gå ut sent på kvällen, jag skall ha skrivit en lapp: KLÄDESINSAMLING, jag skall ställa ICA kassen vid postlådan men om det snöar på natten kommer inte min lilla ICA kasse att synas under snön. Den stora elaka bilen som kastar upp säckarna kommer inte att se den lille ICA påsen. Kanske kommer påsen att stå kvar när jag kommer hem från jobbet och jag får ta in påsen igen.

Jag har fått en tokbra idé. Maken och jag kan använda de gamla statoiltröjorna när vi påtar i trädgården i sommar och de omaka strumporna är jättebra att använda när man putsar silver.

Skönt, jag har gjort det, jag har rensat i alla gamla kläder. Kommer att sova gott, detta har ju legat över mig i lång tid. 

Just det. Vissa personer har verkligen talang. Flera gånger per dag skriver ni om saker som berör. Jag måste bara ha minst en dos varje dag, även på jobbet naturligtvis. Ingen chef där och ingen chef där. Då kör vi. Upp med favoritbloggen(bloggarna).

Har själv inte mycket att komma med i dag förutom att jag just nu lider av bihåleinflammation som gör jäv......ont men det faller liksom när jag läser om ni där ute som kämpar så hårt.

Har f ö tittat på Victors första träning i nya laget. 14 killar -97 ställde upp på ny arena och full fart vart det från första stund. Kul att se och nu är det dags att planera för Danacup i sommar. Maken och jag ju 2 äldre söner som också har spelat i Danacup och det är kanonkul med de andra föräldrarna i laget, man har ju något viktigt gemensamt - barnen.

Barn är ju ingen självklarhet. Jag har ett exempel på jobbet, 1 kollega har 3 barn och fick inom loppet av 2 år - 5 barnbarn.
Den andra kollegan har 2 barn men inga barnbarn. Hennes ena son och fru var gravida i 14 veckor och under dessa veckor var min kollega helt salig. Vi nästan bad för henne och hennes familj att det skulle gå vägen, det var deras 3:e provrörsförsök men icke. Numera pratar hon inte om det längre men det ser ut som hela äktenskapet ryker. Inte så konstigt det heller. Som läkaren sa till min man och mig efter vi förlorade Kevin: Antingen kommer ni varandra ännu närmare eller så väljer ni att gå var sin väg. Vi valde det första och det var väl tur det för annars hade jag inte haft någon träning att titta på i dag.

Kram till er alla där ute  i bloggvärlden