Är jag slut?
Har de sista dagarna inte orkat med mer än att gå till jobbet, och det får man väl i och för sig se som ett friskhetstecken. Har åkt på den ena infektionen efter den andra, jag som egentligen aldrig brukar vara sjuk. Jobbar inom sjukvården och får som vi säger säkerligen vår dagliga dos för att klara oss.
Har försökt hänga med här hemma men när jag i går satt med maken och "såg" på TV undrade han varför jag skrattade 5 min efter att han skrattade och att jag fällde kommentarer som inte hade med TV programmet att göra. Han tyckte att jag borde gå och lägga mig och jag var inte sen om att hoppa i säng och efter 1 minut sov jag nog kl 20.30.
Eftersom jag jobbar bland läkare fick jag i dag höra att om man är i sorg sänks immunförsvaret och då naturligtvis mera mottaglig för all skit. Gå du hem och vila, jo det tänker jag faktiskt försöka göra. Men en sak har jag gjort väldigt fel. Jag har inte tillåtit mig att sörja när det "passade" mig. Sörja kunde jag ju göra när jag satt i bilen till jobbet, på toaletten, efter sänggående osv. Nix, det funkar inte så. Plötsligt kom sorgen efter min mamma över mig i går på jobbet. Hade inte alls programmerat in det. Springer till toaletten, kallvatten i ansiktet, se så, tillbaka till kontorsstolen. Herregud det är 20 dagar sedan. Hur länge sörjer man? Eller hur långt är ett snöre?
När vi förlorade Kevin fick vi många olika kommentarer från människor som antingen stod oss nära eller lite mera ytliga bekanta. Jag väljer att tro att alla ville oss väl.
En ytlig bekant hoppar av sin cykel och säger att hon hade hört vad som hände men hon undrade, "hur lång han var."
En annan frågade om han hade mycket hår.
Grannen tyckte att det var lika bra eftersom jag ju var 42 år. Säker något annat fel också som skulle upptäckas senare.
Väldigt många tyckte att vi hade tur som redan hade 2 fina pojkar, ju det er ju sant men inte heller vi har någon att mista.
När min man efter ett tag gick tillbaka till sitt arbete mötte en tjej upp honom, kramade om honom och sa att hon förstod hur det kändes. För min man som ju var i svår sorg var det ett riktigt stöd. Under fikapausen tog han sin kaffekopp, satte sig bredvid henne och frågade hur hon hade klarat av sin sorg. Vad menar du svarade hon. Jag sa att jag förstod hur du känner det svarade hon, men skillnaden är att mina lever, men barn har jag ju. ??
Ca 2 månader efter Kevins död fick jag hjälpa till på ett arbete, jag orkade inte gå hemma längre (OBS, det var jag som inte orkade gå hemma längre, inte ni andra som sörjer) var och en har sin sorg, viktigt att veta. Där fanns en riktig hagga som kommer bort till mig och säger att det var väl synd att du förlorade ditt barn för nu är det rea på barnkläder på affären på andra sidan vägen.
I dag är jag en riktig surkärring. Jag står för det. Jag har lärt mig att forcera sådana saker kommer surt efterår. Kan inte mer än säga att jag i alla fall önskar er ett gott slut på detta år. Kram till ni några som tittar in på min blogg.
Har försökt hänga med här hemma men när jag i går satt med maken och "såg" på TV undrade han varför jag skrattade 5 min efter att han skrattade och att jag fällde kommentarer som inte hade med TV programmet att göra. Han tyckte att jag borde gå och lägga mig och jag var inte sen om att hoppa i säng och efter 1 minut sov jag nog kl 20.30.
Eftersom jag jobbar bland läkare fick jag i dag höra att om man är i sorg sänks immunförsvaret och då naturligtvis mera mottaglig för all skit. Gå du hem och vila, jo det tänker jag faktiskt försöka göra. Men en sak har jag gjort väldigt fel. Jag har inte tillåtit mig att sörja när det "passade" mig. Sörja kunde jag ju göra när jag satt i bilen till jobbet, på toaletten, efter sänggående osv. Nix, det funkar inte så. Plötsligt kom sorgen efter min mamma över mig i går på jobbet. Hade inte alls programmerat in det. Springer till toaletten, kallvatten i ansiktet, se så, tillbaka till kontorsstolen. Herregud det är 20 dagar sedan. Hur länge sörjer man? Eller hur långt är ett snöre?
När vi förlorade Kevin fick vi många olika kommentarer från människor som antingen stod oss nära eller lite mera ytliga bekanta. Jag väljer att tro att alla ville oss väl.
En ytlig bekant hoppar av sin cykel och säger att hon hade hört vad som hände men hon undrade, "hur lång han var."
En annan frågade om han hade mycket hår.
Grannen tyckte att det var lika bra eftersom jag ju var 42 år. Säker något annat fel också som skulle upptäckas senare.
Väldigt många tyckte att vi hade tur som redan hade 2 fina pojkar, ju det er ju sant men inte heller vi har någon att mista.
När min man efter ett tag gick tillbaka till sitt arbete mötte en tjej upp honom, kramade om honom och sa att hon förstod hur det kändes. För min man som ju var i svår sorg var det ett riktigt stöd. Under fikapausen tog han sin kaffekopp, satte sig bredvid henne och frågade hur hon hade klarat av sin sorg. Vad menar du svarade hon. Jag sa att jag förstod hur du känner det svarade hon, men skillnaden är att mina lever, men barn har jag ju. ??
Ca 2 månader efter Kevins död fick jag hjälpa till på ett arbete, jag orkade inte gå hemma längre (OBS, det var jag som inte orkade gå hemma längre, inte ni andra som sörjer) var och en har sin sorg, viktigt att veta. Där fanns en riktig hagga som kommer bort till mig och säger att det var väl synd att du förlorade ditt barn för nu är det rea på barnkläder på affären på andra sidan vägen.
I dag är jag en riktig surkärring. Jag står för det. Jag har lärt mig att forcera sådana saker kommer surt efterår. Kan inte mer än säga att jag i alla fall önskar er ett gott slut på detta år. Kram till ni några som tittar in på min blogg.
Kommentarer
Postat av: strandskatan
Oj, vad trött man blir av att kämpa emot sorgen !
Den första tiden befinner man sig i en sorts vacuum - en sorts "overklighetsbubbla" -där man inte vill släppa in det faktum att en människa som funnits i hela ens liv är borta !
Jag vet att det tar kraft !
Med varma hälsningar från kusten i väster och tillönskan om ett Gott Nytt År !
Postat av: linda
tack detsamma!!! får vi se om jag prickar 21 maj.
Trackback