Jag har just kommit åter från Norge. I går var jag på begravningen. Min mamma finns inte längre, i alla fall inte här på jorden. Det är inget ovanligt som skett. Mamma blev 86 år, hon var sjuk och trött. Alla vet väl att när man är gammal och sjuk så dör man, men inte mammor. Mammor skall alltid finnas till. Jag var hos min mamma tillsammans med min syster när hon dog. Likväl ringde jag min syster efter några dagar och frågade om det verkligen var sant att hon var död. Nu är det över.

Man går in i olika faser, jag förlorade ju min son för 13 år sedan. Kevin blev bara 9 dagar gammal. Just det, men sorgen är olika.

Vad finner man för tröst i att ett barn dör? Ja, vi skall ju alla den vägen vandra. Nej det blir ju fel.  Eller, ja han var ju sjuk så det var nog lika bra. Nix. Köper inte det heller.

Men med min mamma då? Jo, hon var gammal, hade haft ett bra liv. Det sa hon dagen innan hon dog. Fint det mamma men jag vill ändå ha dig kvar på jorden. Jag vill att du sitter i den stolen i vardagsrummet du suttit i de sista 10 åren. Jag vill krama dig varje gång jag kommer på besök. Säga att jag tycker om dig och att jag älskar dig. Nu är det slut.

I dag känner jag ett lugn (låter det konstigt). Begravningen blev ett fint avslut på min mammas liv. Solen till och med sken i går, det har den inte gjort på flera dagar, inte dagen innan och inte i dag, Mina 3 söner och min systers son gick upp till kistan och höll var litt lilla tal, (inte VIctor, för han orkade inte för han var ledsen för att jag grät). Victor är 11 år och kom till världen 2 år efter Kevins död. Det är därför han heter Victor som ju betyder seger. Sedan bar 4 barnbarn och 2 svärsöner ut kistan till en väntande bil. Mamma hade en vacker vit kista med massor var vita blommor från oss närmaste familjen.  Sedan var det masssor av andra blommor från vänner och bekanta. På kistbuketten från min pappa stod det "Tack för alla goda år" (60 år som gifta, och ytterligare 5 år innan de gifte sig). 

En av mina söner tackade sin mormor för allt hon har gjort för sina barnbarn. "Men nu mormor är det dags att ta hand om Kevin". När jag såg mina 2 äldste söner i svarta kostymer, vita skjortor och vita slips som gråt vid kistan var det inte svårt att tänka tillbaka 13 år tillbaka då vi höll nöddop för Kevin.

Nu börjar en ny fas. Det är skönt att begravningen är över men saknaden kommer alltid att finnas där.

/kjc