I fredags när jag var på systembolaget och "betalade skatt" så kom jag ut och fick se en parkeringsvakt stå och skriva p-böter.
Jag sa åt honom att vara schysst och riva lappen, jag var ju bara inne i 7 minuter.

Men nej, han skrev vidare. Jag frågade honom om han inte kunde visa lite medkänsla men han lappade ändå. Naturligtvis blev jag förbannad och kallade honom skitstövel. Han blev då så arg att han skrev ut en til p-bot. 

Så kan du väl inte göra sa jag, jag blev riktigt förbannad och skrek grisjäv...   Han flinade åt mig och skrev ut en tredje.

Har ni svin inte annat att göra? fortsatte jag. Då kom det en bot till. Vad jag sedan kallade honom går inte att skriva i ord, men efter 10 minuter så satt en halv telefonkatalog på vindrutan.

Då tänkte jag att "spela roll, lite kul ska man väl ha nu när det är sportlov"

Sedan gick jag bort till min egen bil.

PS. Det var inte jag utan jag fick den av en jobbarkompis :) DS

Har precis bett Victor och maken gå till nedervåningen för att titta på Barcelona spela fotboll. Själv har jag siktat in mig på 5:ans nya program med Linda Rosing. (LR)

LR sitter i ett rum med hörlurar och i rummet intill sitter en panel och presenterar en efter en av killarna som vill dejta LR. En sjunger fult och falskt. LR blir svettig i sitt vackra ansikte, vill ta bort honom. Det kommer lite av varje om man säger. En på 19 år som gillar äldre kvinnor, den äldsta han har varit med är 50. (?) In kommer sedan en casa nova från ett sydeuropeiskt land. Snygg? inget tu tal om annat men som andra med en liten svårighet att säga Y. Under presentationen berättar han lite om sig själv (som dock inte är så mycket) Han har inga problem, vill KISSA hela tiden och jobbar inte. Han vill älska i 11 månader och lite semester i 1 månad. Inget jobb alltså. (??) I dessa svåra tider. Kollar mig själv lite över axeln och nog fa.. tror jag att hon väljer honom bl a.   Hur i hela friden hade jag trott att detta var något för mig 55 år gammal (?)

Vet ni att förra veckan ringde min äldste son (bankmannen) mig och  frågade om jag ville spela badminton med honom. Jag spelar ju squash med pappa och nu vill jag göra saker med dig också mamma. Gulligt eller hur. "Absolut, säger jag" Sonen fyller 27 om 2 veckor och sist jag spelade badminton var för när han satt i en babysitter och jag var minst 20 kg lättare. Vi bestämde söndag kl 14. Passar jättebra sa jag, (ska bara hem och leta fram racket). Ringer promenad Karina och frågar om vi kan spela badminton på lördag. Vill ju öva lite innan. Visst säger hon. (Jag ser nämligen inte speciellt vältränad ut). Ska vi köra lite stoppbollar säger hon. Jepp, kör på säger jag. Jag har matat in 112 i förväg och efter 10 min pekar jag på min telefon och ber henne i princip trycka på gröna knappen.

Hur som helst klarar jag att komma över första hindret och vi är ganska jämnlika förutom att jag har smak av blod i käften. Efter 1 timme slutar vi och jag åker i väg på Victors fotbollsträning. Jag märker hur högerarmen är ungefär dubbelt så lång som vänster. Ryggen och låren känner jag också av. Det ör OK tycker jag, då är jag i alla fall i form inför morgondagen.

Vi är hela familjen åter till badmintonhallen. Riktigt roligt men 3 söner och 1 man. Jag får beröm att jag placerar bollarna bra. (Hmm, jag har dimmiga ögon så de placeras lite här och var). Efter drygt 1 timme är det hemgång. Kul, det här kan vi väl göra om?

Att vakna måndag morgon och inte ha kontroll över armar, ben, huvud eller rygg. Jag vet inte, är det värt det? Det är värst med höger arm. Den är död. Jag som sekreterare skulle behöva den. Att köra bil till jobbet går bra. En hand på ratten är helt OK men 5:ans växel? nej nej, Handbromsen? Jo om jag får in på passagerarsidan och drar med vänster hand går det bra. Det är dagsläget det. 2 krossade glas på jobbet och en kaffemugg. Nu är det bestämt att jag skall spela med sonen i morgon igen. Skam den som ger sig.

Nog är jag för gammal för det mesta. Nu väntar jag på Allsång på skansen och Så skall det låta. Lugna och fina program där man inte behöver rösta ut någon. Men badminton, där ger jag mig inte. Nog måste träningsvärken gå över snart?

God afton och ha en fin fet tisdag kväll med alla semlor. Fett är ju numera nyttigt.

Om inte annat så för en liten stund i alla fall. Vad gör man när inget speciellt händer?
Hej på er. Efter att ha duschat i morse drack jag te och borstade tänder. Sedan var en bil till jobbet. Hur kul är det att skriva om? När varje dag går i samma monotona spår. När det är jättesynd om mig som har mycket att göra på jobbet och har huvudvärk varje dag. 

Det var någon dag i veckan som gick jag halkade in på en 34-årig kvinnas blogg.  Det är då man är glad att det inte händer så mycket i ens liv för denna kvinna har det mycket tufft. Klagar? Nej, inte hon. Hon är glad för varje dag hon får med sin familj. I veckan träffade hon en pastor och de gick gemensamt igenom hur hennes begravning skulle vara. Jag överdriver inte när jag säger att jag skäms över mig själv. Å andra sidan så tar vi väl livet lite för givet de flesta av oss eller hur?

För övrigt tycker jag världen är rätt galen. När jag väntade mitt första barn (snart 27 år sedan) var vi helt eniga min man och jag. Hon skulle heta Caroline., men det blev en pojke. Ett år efter väntade vi Malin, men det blev också en pojke. Nu gick en massa år (12) så blev jag gravid igen. Eftersom jag var såpass gammal gjorde vi fostervattensprov och om vi ville kunde vi ta reda på barnets kön. Efter 14 dagar skulle vi få tillsänt en kod och ett telefonnummer. Tokigt nyfikna ringde vi numret. Det blir en pojke sade kvinnan i luren. Roligt tyckte vi (det tror säkert inte ni. De vill väl ha en flicka också?) Nu blev det alltså mitt änglabarn Kevin. Ytterligare 1 år senare var det dags igen men vi bestämde att denna gången skulle vi inte ringa. I 2 dagar gick vi runt och undrade men det gick inte. Jag ringde från jobbet. Jag uppgav koden, det blir en pojke. Jag var mycket glad men naturligtvis blev den graviditeten svår eftersom vi hade förlorat Kevin bara något år innan.

Detta kom jag att tänka på i morse när jag sätter på TV`n och läser på text-TV av norska och danska kvinnor åker till Sverige och gör abbort om inte könet på barnet är det önskade. För mig är det obegripligt och framförallt upplever jag det stötande som änglamamma. Jag bara undrar hur de får igenom en abort på de grunder.

Hej jag skulle vilja göra en abort. Varför då. Jo jag har alltid önskat en pojke och nu visar det sig att det är en flicka jag väntar? Vem utför dessa abortert?

Här hör man om kvinnor och män som önskar sig barn som kanske aldrig får uppleva det. Det är ju ingen självklarhet. Andra får insatt en himla massa ägg och vips får man 8 barn till förutom de 6 hon redan hade hemma den ensamstående amerikanska mamman.

Nog är det väl lite sjukt?

Efter att ha inhandlat fredagens middag på den lokala ICA affären fastnar jag vid alla små söta nallar som säljs inför morgondagen. Jag har precis plockat med mig ett nytt gravljus och köper en mjuk liten nalle med ett påsytt hjärta som ser lite trasigt ut. Det passar ju bra på Kevins grav eftersom han var hjärtsjuk.

Det finns en underbar ung kille som ibland sitter i kassan och jag sätter kursen till just honom för han är otrolig trevlig och alltid har någon rolig kommentar. "God afton säger han (klockan är 17.00) God afton på dig själv du, säger jag. Så ni skall äta tortillas i kväll? Jepp säger jag. Sista varan på bandet är nallen. Han tittar på nallen, "god afton min herre" säger han, "din dummer du har ju ingen streckkod" . Han låtsas kasta iväg nallen. Nej, säger jag, det får du inte göra. Han skall jag sätta på min sons grav i morgon. Min döde son Kevin är en så stor del av mitt liv så jag för mig är det inget märkvärdigt att jag säger så men för den stackars killen, max 20 år, "Oj, förlåt mig" säger han. Vad vill jag att du skall förlåta dig för? säger jag, För att du är rolig, trevlig, att du gör oss gamla tanter glada? "Men asså, jag visste inte, förlåt" OK säger jag. Jag förlåter dig om du förlåter mig för att jag sa vart nallen skulle placeras i morgon.  OK säger han. Då har vi en deal liksom.

Om jag hade sagt att den skulle sitta på min mors grav hade han säkerligen inte reagerat men just mitt barn, det blev nog för mycket. Jag kan efter 13 år prata om Kevin på ett sätt som kanske skrämmer människor som inte har mött döden på nära håll. Stackars grabben på ICA. Det är nog jag som skall säga förlåt.

Kram

Skulle skicka ett SMS i förmiddag men fick till svar "minnet är fullt". Jisses 250 skickade SMS och 199 mottagna SMS. Äntligen hemma från jobbet efter promenad med "promenad Karina" 2 timmar, börjar jag städa i telefonen. Kan ju säga at det inte är lätt. Jag, som mamma har ju sparat på alla
"jag älskar dig"
"mamma du är bäst""
"vi ska klara det här bara vi håller ihop hela familjen"
"Puss på alla hjärtans dag 2006, maken."

Ja som ni förstår så är i alla fall jag en sådan som inte kan ta bort vissa SMS. Är naturligtvis lite slö med att ta bort
"kan du köpa kaffe"
"kommer snart"
"Blir försenad" osv osv

I kväll blev det riktigt svårt. Inte kan jag ta bort de här från "inkorgen"
"Hon är sämre, kan du komma snart, syrran"
"Vi tänker på er"
"Alla tänker på er. Det får ta den tiden det tar. "
"Kan jag vara till någon hjälp"
"Hur mår din far?"

I "Utkorgen"
"Hon är sämre"
"Är vid medvetandet"
"Vet inte när jag är åter på jobbet"
"Vi har ingen kontakt med henne längre"
"Vi blir kvar på sjukhuset i natt min syster och jag"
"Mamma somnade in i natt kl 00.35."

Nu har jag raderat massor av onödiga SMS men de SMS jag har kvar vid min mors sista dagar kommer jag alltid att ha kvar, det är som att ha kvar en del av henne och vem vill väl radera de sista minnerna av sin mor?.

På lunchen här om dagen började någon mamma med en dotter berätta om alla dotterns Barbie. (Eller heter det då Barbies?). Hur som helst så hade dottern minst 10-15 stycken. Det är väl inget fel med det, så är det väl nu för tiden, mycket av allt för många. Just Barbie har jag ingen erfarenhet av som mamma eftersom mina killar inte har lekt med dockor.

MIna tankar gick under den lunchen tillbaka till min barndom.  Jag är född på 50-talet och Barbie fanns väl men det var inte många som ägde en sådan. I många år önskade jag mig en men tyvärr. Grannens systerdotter var en bortskämt unge som hade "allt". Hon hade till och med en riktig apa som naturligtvis het Tarzan.

Alla ville leka med tjejen som f ö het Bibbi (heter). Det var ju hur kul som helst att få vara med henne och Tarzan även om han( det var en hon) bet, var jämt sur, kissade överallt och hängde i gardinerna. Det var alltid Bibbi som bestämde. Lite konstigt kanske. Hon var ju bara på besök men vi i grannlaget störtade till när Bibbi kom på besök till sin moster. Vi "bästisar" som alltid höll i hop blev osams när Bibbi kom. Alla ville vara med henne och Tarzan.
(För övrigt påminde hon om flickan i "Vi på Saltkråkan" hon som var med sin gamla far som skulle köpa huset där Pelle bodde. "Fin flicka" med en liten pudel. (Är ni med)

Hur som helst så kom Bibbi på besök en dag och hon hade en Barbiedocka. Den hade långt ljust hår. Det fanns även en liten kam med. Jag frågade om jag fick kamma håret på Barbie och det fick jag.  Bibbi som kom från en rik familj hade naturligtvis massor av kläder till Barbie. (Vi snackar alltså 1963).

En dag såg min mamma en annons i en tidning. VINN DIN EGEN BARBIE. Det enda vi behövde göra var att skriva in vårat födelsedatum, dag, månad, år. OM Barbie var född på samma dag kunde man vinna en Barbie. Jag skickade in men till och med en 10 årig flicka som bara har en önskan glömde bort det hela. Det tog säkerligen 4-5 månader.

En dag kom en avi på posten. Den var ställd till MIG. Mamma och gick i väg till posten. Jag kommer så väldigt väl ihåg att vi gick, tog ca en halv timma att gå. Barbies födelsedag var 29 februari och det är ju inte många som är födda då, inte jag heller. Alltså hade de bara hft en vanlig dragning .

Mamma och jag sprang hem. Jag skakade i hela kroppen så nyfiken var jag. I en fin ask låg Barbie. Hon hade inte långt ljust hår, hon hade mörkt kort hår, som en pottfrisyr. Jag vart ändå glad, mycket glad. Kläderna min Barbie fick stickade och sydde min mamma. Tänk er hur pyssligt. Små fina klänningar men paljetter, stuprörsbyxor (var även då modernt).

Läste här om dagen att Barbie fortfarande är väldigt populär även om hon är 1,80 cm lång och väger 40 kg. (Säkerligen kopierat mina mått, PS väger nu 41,5 kg och är numera bara 1,79 hoho)

Jag vet inte varför jag berättar det här, det är ju hur trivialt som helst men jag undrar var dockan tog vägen. Hur gammal var jag när hon inte dög längre? Gav jag bort den till någon eller ??

Kanske var det bättre förr i alla fall. Just en dag i april 1963, när jag fick en avi på posten. Men min mammas trygga hand i min.

För övrigt träffade jag en annan granne på min mammas begravning i december förra året. Den grannen kände mycket väl till Bibbi. Hur mår hon nu då frågade jag. Jag du sa grannen hon har haft ett mycket svårt liv. Jag ville inte fråga mer, det var min mors begravning. Bibbi har jag inte träffat på minst 40 år men min Barbie har jag aldrig glömt.

Kram från en som börjar mimmra lite om gamla dagar.
 

Jag har i kväll (och flera andra kvällar) försökt kommentera inlägg men tyvärr har jag inte lyckats. Känns trist när jag skriver långa inlägg och vips försvinner de. En del av er har koder hit och dit så jag ger nästan upp fast det vill jag inte. Hjääääälp mig om ni kan. Nu är jag bjuden på kramkalas till Victor, sedan är det sängen för mig också. 

Tips om du jag ska bete mig är välkomna. God natt från en frustrerad norska. :(

Grattis till vinsten alla grabbarna i laget. Det här är MIN Victor.

Stress och jobb  i veckorna, städa på helgerna. Så ser väl livet ut för de flesta. MEN, inget städa i dag. I dag har det varit fotbollsturnering i Norrtälje för Victors lag, hela dagen. Åkte hemifrån kl 8.00, hemma klockan 20.30.

Ingen sovmorgon inte, upp med tuppen, frukosten var planerad sedan dagen innan. Att träffa andra föräldrar är jättetrevligt. Vi har i alla fall känt varandra några år.
Första matchen: 2-0 till oss. Vem gör målen? VICTOR gör båda målen men fick också massor av bra passningar.
Nästa match: 4-1 till oss och Victor gör åter igen 2 mål. (gränsfall till autografskrivning). Spänningshuvudvärken sitter i hela tiden.

Dags för lunch. Vi är ett gäng på 7 personer som promenerar ner till stan. Maken är kvar med barnen. Han och en kille till är tränare. En mycket vacker stad som egentligen är en "sommarstad" men dagens lunch är inte helt fel. Vi skrattar och tycker att våra barn absolut är allra bäst.

Nästa match och nästa och nästa. Hela tiden är det på gränsen men vi klarar oss just för att alla göra precis vad dom har lärt sig.

Dags för final. Vi har gått till FINAL. Huvudvärken är kvar. Eftersom min man sitter med killarna har jag ingen jag kan "bita" i armen när det blir för spännande. Jag lutar mot målvaktens mamma. Vi tar varandras händer. Nix vi ligger under, neej vi kvitterar. Ligger under igen. Puhh. Nu kvitterar vi igen av en superduktig kille. Nu jobbar vi på övertid. 5 min, sedan blir det straffläggning, något som inte känns rättvist om man är 11 år. 37 sekunder kvar innan straffläggning, Martin gör det sista och avgörande målet. Vi föräldrar hoppar, skriker och bär oss åt som tokstollar. Barnen skruttar runt överlyckliga. Ett barn står för sig själv en liten stund, tårarna rinner nedför hans kinder. Det är Martin det, han som gjorde det avgörande målet. Han är så glad säger mamman, han har ju kämpat hela jä-...... dagen och nu satt den.  Huvudvärken är nu såpass att jag har siktat in mig på betongväggen bakom mig.

Min Victor har i dag varit kapten och får ta emot bucklan. Här ska firas. Vi är 19 personer som vill äta på restaurang och det gör man inte oanmäld. Vi hamnar på ett jättetrevligt ställe. Det dukas upp till barn och föräldrar. Bucklan står mitt på bordet. Barnen skojar och har trevligt, vi föräldrar pratar om hur fantastiska barn vi har.

Jag skriver det här, inte för att skryta. Jag skriver detta för att jag i går blev påmind av en bekant som tyckte det var "sjukt"  att engagera sig så mycket i sitt barns intressen. Att inte roa sig själv på sin lediga dag. Jag roade mig, mina medföräldrar roade sig och det var vår lediga dag.

Utan att gå in på hur och varför, på vägen hem var min man kallad att ta hand om ett stökigt gäng i väntan på polis. 2 15-åriga grabbar med starköl och cigaretter satt i en trappa. Victor och jag följde med.

Om 3-4 år är min son 15 år. I dag är jag stolt över det han har gjort. Det är väl ändå mitt och min mans ansvar att se till att han om 3-4 år inte sitter och förstör sitt liv i en trappa med öl och cigaretter.

Du som tyckte att vi  är för mycket engagerad i vår sons liv. ???  
Jag har kanske inte så många mammor som gästar min blogg men kanske till glädje för någon i alla fall.

Kram, nu är det sängdags. Nästa helg och nästa blir det fotboll men tala inte för min bekant för då vill hon inte längre veta av mig. ;)

I går bestämde jag mig. Jag vill att doktorn tittar på foten. Jag är ju doktorns sekreterare så det är väl inga större problem tänkte jag. Jag har haft så ont i foten en längre tid, haft svårt att trycka ner kopplingen  när jag kör bil att jag bestämde mig.

Titta på min fot är du snäll, jag tror jag har fått svampfot, säger jag.
Om du har fotsvamp är det bäst att du börjar med att Karro tittar säger läkaren.
Karro är nyutexaminerad fotvårdspecialist men jag vill inte träffa henne.

Jag vill träffa dig säger jag, du är ju gammal i gården och kan väl det här mer svampfot säger jag.
Kom in till mig om 1 timme säger läkaren då jag jag tid.

Jag linkar in till doktorn, slänger upp foten i hans knä. Kan du kolla säger jag. Jag tror bestämt det är svampfot.
Nej, säger han du har ju riktigt fina fötter och fotsvamp har du inte. Han trycker och känner.

Jag tror du har en marschfraktur säger han. Que? Nej, säger jag. Det började i oktober, inte i mars.
En marschfraktur säger han igen. Jag räknar fort som attan. Sist jag marscherade var 17 maj 1965. Vi norrmän vet att det är i 6:an vi marscherar i 17.maj tåget för sista gång, (Om man inte blir militär eller något).

Du Torkel (läkaren) säger jag kan det verkligen komma så långt efter? 48 år efter? Nej säger han men har du inte trampat snett eller något? Nu förstår jag, vi pratar inte samma språk i dag Torkel och jag.

Det är ju det jag har gjort, i svampskogen säger jag. Därför har jag det JAG kallar en svampfot.  I dag har jag röntgat min vänsterfot, på måndag får jag svaret. Jag vet i alla fall en sak. Någon fotsvamp (jag kallar det kantarella mobile) har jag inte.

Sov så gott alla mina bloggvänner. Jag tycker om er. ;) 

MIn man och jag hade i många år pratat om att vi skulle göra en resa till USA tillsammans med barnen innan de stora flyttade ut. Vi diskuterade lite hit och dit vart vi skulle åka och till slut bestämde vi oss för Miami Beach. Året var 2004 i januari. Det var en underbar resa. Vi njöt av att vara tillsammans, Victor njöt att få vara med sina storebröder i princip dygnet runt. Vi ät  onyttig mat, pannkakor med choklad, sirap, jag vi gjorde allt det amerikanska. Jag blev så förtjust i stället att jag har sparat en hudkräm jag köpte där, öppnar jag tuben och känner lukten är jag tillbaka igen.

Men allt roligt tar ju slut, just denna resa alldeles för fort tyckte vi. Den sista dagen på semestern berättar min man att han har dragit av ett skäggstrå på höger kind och nu har det blivit som en liten knöl säger han. Väl tillbaka i Sverige är det ju lite jobbigt det där med tidomställning osv men vi kom iväg till arbete och skola efter några dagar. "Titta här "säger min man knölen verkar växa. Jag arbetar som läkarsekreterar på en vårdcentral och säger åt maken att komma dit så hans läkare får titta på den. Eftersom det är just min man kommer flera av läkarna och tittar och till och med en öron- näsa- halsläkare som alla konstaterar att det rör sig om en lateral halscysta. (Helt ofarlig.) Men min mans kloka läkare tycker i alla fall att man skall göra ett ultraljud på den. Inget märkvärdigt alls. jag skriver sådana remisser flera gånger i veckan.

Nu händer ingenting på flera dagar. När svaret på ultraljudet kommer vill man göra en biopsi på eländet. (knölen alltså, jag menar inte maken). Lite turer fram och tillbaka blir det nu som jag faktiskt har förträngt i vilken ordning.

Jag sitter och äter lunch då min man ringer och säger att han känner sig så ensam på det sjukhuset, varför tar det sådan tid frågar han? Jag ser 2 av doktorena tittar på varandra, de säger att jag skall åka och hålla honom sällskap. Jöss vad hyggligt tänker jag. Få ledig halva dagen för att göra min man sällskap men jag hinner inte in förrän maken ringer och säger att han skall åter dagen efter. Ta ledigt säger doktorena. En HEL ledig dag och jag behöver inte ta ut semester ?

Jag åker såklart med min man dagen efter in till sjukhuset. Vi får träffa en läkare som säger att troligen har min man  elakartad cancer i halsen men man vet inte säkert. Min man tittar över på andra sidan gatan där det finns en kyrkogård. Där vilar hans bland annat hans mamma, moster osv. "Ska jag boka in mig där nu då" säger han. Låter tufft men tårarna finns i ögonvrån. Själv är jag nollställd. Det kommer att ta 10 dagar innan vi får svaret säger läkaren. "Vad ska vi göra nu då säger antingen min man eller jag, jag kommer inte ihåg. "Lev som vanligt" säger läkaren.

Följande dagar kan jag inte förklara utan de har av någon anledning försvunnit och min mans bror åker med oss in när vi skall få svaret. De stora barnen tar hand om Victor, kör honom till dagis, ger honom mat, nattar honom. 

Vi är tillbaka i det samma rummet där vi fick besked om att han eventuellt har elakartad cancer. I rummet står ca 5-6 personer. Det är läkarkandidater som vill se ett "intressant" fall säger läkaren. Min svårger och jag står och trycker i ett hörn. Maken får beskedet. Du har en elakartad cancer, aggressiv sådan. Det är bråttom. Vi måste operera dig ganska omgående. De kvällen somnar jag med Timberlandkänglorna på.

Vi säger samma sak maken och jag, vi har inget förtroende för just den läkaren men vi har inget att välja på. Om ni inte trodde att änglar fanns så kan jag intyga att han finns på Karolinska sjukhuset, ÖNH avdelningen. Han är docent och vill utöva ett sätt som man gör i USA. Det  innebär att man  är med patienten hela tiden, från operationsbordet är med vid uppvak, tar agraffer osv.

Vi vet nu att tumören är farligt nära stämbandet. Maken packar ner sina kläder, rakhyvel, en bok, tandborste. Ta med block och penna också säger jag. Vi vet inte om han har tappat talförmågan när han vaknar men det är just då inte så viktigt. Han är skrivkunnig i alla fall.

Taxin hämtar honom en kväll. Den nyinköpta hunden måste ut på promenad. Uppfödaren och jag har kommit överens om att vi kan lämna tillbaka henne om inte min man överlever.  Jag sover på soffan i vardagsrummet, vaknar att en BH åker förbi. Valpen är redo för lek kl 02.00.

Jag blir uppringd av en sköterska som säger att operationen beräknas ta 5 timmar.  Vad gör resterande familjen i 5 timmar? Fråga mig inte för jag kommer inte ihåg.  Efter 5,5 timmar ringer en sköterska igen och säger att man har delat upp operationen i 2 delar. Maken får komma hem efter ett par dagar men skall åter in för nästa operation om 5 dagar.

Det är en stor operation. Det är nu vi får veta OM han har förlorat talförmågan. Tumören ligger farligt nära. Vi försöker förklarar för Victor att pappa kommer att ha ett stort ärr (R) på halsen när han kommer hem.  Pappa kommer hem i dag säger Victor. Då ska jag se på hans ärr. Ja, gör det säger vi. Maken kommer med med 46 agraffer på halsen från käken och ned, formad som ett T. Pappa har väl inget ärr(R) säger Victor, pappa har ett T.

Snart är det dags för strålning. En mask skall formas efter hans ansikte. Jag är med som "stöd". Man liksom gjuter en mask och formar den efter min mans ansikte. En knäppanordning gör att han inte kan röra på huvudet inte ens ngn mm.  Jag klarar inte av att se honom så hjälpeslös. Jag är ledsen säger jag, jag kan inte se dig så här, jag måste ha luft.

Varje måndag till fredag åker min man in till Karolinska för 3 minuters strålning in i halsen. Han har ont men klagar inte. Vad jag vet är att han efter 36 strålningar kommer han att få fruktansvärda smärtor men naturligtvis talar jag inte om det för honom. En kollega har berättat för mig.

Det blir skolavslut för Victor, makens siste stråldag. Det dricks vin, äts grillad kyckling. Solen värmer, det är sommarlov. Maken dricker lite vatten, tar 2 Citodon. Går men ned 19 kilo på 3 veckor så syns det. Vi åker hem. Han är så trött men varje Victors fotbollsträning går han med på, varenda en. Jag skiter i det här säger han en dag. Jag orkar inte mera. Det gör du visst säger jag. Han har tröttnat på sin aprikoskräm, har väl tröttnat på allt och inga krafter finns kvar.

Det blir midsommar. Jag sitter själv i trägdgården. Ringer vänner och bekanta. Maken har ätit en halv köttbulle i dag.

Jag är så orolig. Tänk om han dör, jag tänker inte på barnen, jag tänker bara på om jag själv blir utan maken. Det är kontroller var och varannan vecka. En dag kommer min man hem efter en kontroll. Du får träffa docenten om du vill säger han. Han som opererade mig. Jag åker med, yrslig som bara den blir jag nedtryckt i en stol. Docenten pratar om vad han har gjort. Han berättar om varför han gjorde snittet på halsen som han gjorde. Jag går med vid nästan varje kontroll. Kontrollerna glesas ut.  Vi köper julklappar till docenten. Tack, tack. Han är en äldre man som snart ska gå i pension förstår vi.

Strax innan min mamma dog före jul var det äter kontroll. Hej du, säger han till maken, och hej du säger han till mig. Nu får du blunda för nu ska jag ner med en kamera genom näsan igen och det vet jag att du inte tycker om säger han. Maken rör inte en min, han är van.

Ser fint ut säger docenten. Om ett halvår är det "grand finale" säger han både för dig och mig. Jag går i pension och du blir friskförklarad.

Det blev ett långt inlägg. Upp till var och en att läsa. Maken har rösten kvar. Titta gärna in på hans blogg om ni vill, tryck HÄR.

Tack för orden, det gjorde faktiskt gott.

Skönt att det var bara en tillfällig grej.  Var nästan lika irriterad som när jag använde bankdosan för någon vecka sedan.  Märker att jag inte är lika insatt i datorvärlden som vissa andra. Jag inte säga att jag har sett att det skulle vara någon uppdateringsgrej men å andra sidan har jag väl inte letat efter något fel heller.

OK, Håll i hatten, då kör vi snart igen. (Ska bara jobba klart för i dag)

Hej hej! (Victor här igen)

Något är fel på mammas "översikt" - ni vet när man loggar in på blogg.se så finns det ju översikt och då ser man ju alltid om nån skrivit nån kommentar. Nu har den "funktionen" försvunnit och hon måste kolla igenom vaaaaarenda inlägg för att se om hon fått nån rolig kommentar. Mamma är så ledsen att hon inte orkar skriva själv, utan jag måste! ;-)

Hon hälsar, kram. Hjälp henne!