Stolt mamma.
Ingen sovmorgon inte, upp med tuppen, frukosten var planerad sedan dagen innan. Att träffa andra föräldrar är jättetrevligt. Vi har i alla fall känt varandra några år.
Första matchen: 2-0 till oss. Vem gör målen? VICTOR gör båda målen men fick också massor av bra passningar.
Nästa match: 4-1 till oss och Victor gör åter igen 2 mål. (gränsfall till autografskrivning). Spänningshuvudvärken sitter i hela tiden.
Dags för lunch. Vi är ett gäng på 7 personer som promenerar ner till stan. Maken är kvar med barnen. Han och en kille till är tränare. En mycket vacker stad som egentligen är en "sommarstad" men dagens lunch är inte helt fel. Vi skrattar och tycker att våra barn absolut är allra bäst.
Nästa match och nästa och nästa. Hela tiden är det på gränsen men vi klarar oss just för att alla göra precis vad dom har lärt sig.
Dags för final. Vi har gått till FINAL. Huvudvärken är kvar. Eftersom min man sitter med killarna har jag ingen jag kan "bita" i armen när det blir för spännande. Jag lutar mot målvaktens mamma. Vi tar varandras händer. Nix vi ligger under, neej vi kvitterar. Ligger under igen. Puhh. Nu kvitterar vi igen av en superduktig kille. Nu jobbar vi på övertid. 5 min, sedan blir det straffläggning, något som inte känns rättvist om man är 11 år. 37 sekunder kvar innan straffläggning, Martin gör det sista och avgörande målet. Vi föräldrar hoppar, skriker och bär oss åt som tokstollar. Barnen skruttar runt överlyckliga. Ett barn står för sig själv en liten stund, tårarna rinner nedför hans kinder. Det är Martin det, han som gjorde det avgörande målet. Han är så glad säger mamman, han har ju kämpat hela jä-...... dagen och nu satt den. Huvudvärken är nu såpass att jag har siktat in mig på betongväggen bakom mig.
Min Victor har i dag varit kapten och får ta emot bucklan. Här ska firas. Vi är 19 personer som vill äta på restaurang och det gör man inte oanmäld. Vi hamnar på ett jättetrevligt ställe. Det dukas upp till barn och föräldrar. Bucklan står mitt på bordet. Barnen skojar och har trevligt, vi föräldrar pratar om hur fantastiska barn vi har.
Jag skriver det här, inte för att skryta. Jag skriver detta för att jag i går blev påmind av en bekant som tyckte det var "sjukt" att engagera sig så mycket i sitt barns intressen. Att inte roa sig själv på sin lediga dag. Jag roade mig, mina medföräldrar roade sig och det var vår lediga dag.
Utan att gå in på hur och varför, på vägen hem var min man kallad att ta hand om ett stökigt gäng i väntan på polis. 2 15-åriga grabbar med starköl och cigaretter satt i en trappa. Victor och jag följde med.
Om 3-4 år är min son 15 år. I dag är jag stolt över det han har gjort. Det är väl ändå mitt och min mans ansvar att se till att han om 3-4 år inte sitter och förstör sitt liv i en trappa med öl och cigaretter.
Du som tyckte att vi är för mycket engagerad i vår sons liv. ???
Jag har kanske inte så många mammor som gästar min blogg men kanske till glädje för någon i alla fall.
Kram, nu är det sängdags. Nästa helg och nästa blir det fotboll men tala inte för min bekant för då vill hon inte längre veta av mig. ;)
Tack :)
Visst ska du vara jättestolt över din son! Och visst ska man engagera sig i sina barn! Varför har man annars skaffat dom? Om vi engagerar oss när dom är mindre slipper vi kanske ta hand om elände med barnen senare! Jag har alltid tyckt att mina barn och barnbarn är mycket viktiga! Jag har alltid brytt mig!
Stå på dig! Du har igen det senare!
Kram!
Helt underbart! Då jag mina barn bodde hos mig så var jag också som du fast jag var tränare i fotbollen P94 och ishockeymamma. Visst ska man engagera sig i sina barn och man får så mycket tillbaka... Det är något som man som föräldrar och barn kommer ha med sig hela livet... Fortsätt att engagera dig i sonens idrott... Jätteroligt att höra..
Kram
Heja superduber underbara människa, Klart som sjutton att man ska engagera sig i sina barn oavsett ålder. Stolt ska du också vara som är med din son tillsammans med make även om ni var två olika platser. Ni roade er tillsammans vilket ger mycket mer än att roa sig själv. Grattis till vinsten Victor!
Kram Lena
Men Hallå!! Det är väl helt super att ni engagerar er i era barn!!! Tänk vad många barn som har föräldrar som prioriterar annat. Blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det. Så stå på dig å fortsätt vara den bästa mor du förmår!!! Å, idag har du ju all rätt att va stolt över din son!! ;) Men om jag förstår dig rätt så är du stolt oavsett hur många mål han gör!??
Kramen, Maria
Jag tyckte att det var så roligt att vara med barnen, när de gjorde olika saker, för man hade så mycket att prata om eferåt. Barnen vill ju att man engagerar sig. Tänk vad de föräldrar går miste om som inte bryr sig. Barnen är ju det värdefullaste vi har!(Har lämnat en kommentar på Victors blogg ang. ditt efterföljande inlägg.:)
Förstår att du är stolt! :o) Klart du ska vara med din familj, var ska du annars vara? Det där förstår jag inte.
Kan se er föräldrar stå och hoppa av glädje, härligt!
Varma kramar!
Åh, måste ju gratulera Vinnarkillen Victor(y)! Han gör ju skäl för sitt namn helt klart!
Nej, med engagerade föräldrar och en sund livssyn så brukar de där ölen och trapporna blekna... jag har hängt på trappor, men aldrig med varken ciggaretter eller öl. Så det varianten finns ju också!:.)
Grattis Victor ! Dels till vinsten dels ock till att du har föräldrar som engagerar sig !
Det finns alldeles för många "föräldralösa" barn som inget hellre önskar än att ha någon som hejar på när det går bra och tröstar då det gått lite sämre än vad man önskat .
