MIn man och jag hade i många år pratat om att vi skulle göra en resa till USA tillsammans med barnen innan de stora flyttade ut. Vi diskuterade lite hit och dit vart vi skulle åka och till slut bestämde vi oss för Miami Beach. Året var 2004 i januari. Det var en underbar resa. Vi njöt av att vara tillsammans, Victor njöt att få vara med sina storebröder i princip dygnet runt. Vi ät  onyttig mat, pannkakor med choklad, sirap, jag vi gjorde allt det amerikanska. Jag blev så förtjust i stället att jag har sparat en hudkräm jag köpte där, öppnar jag tuben och känner lukten är jag tillbaka igen.

Men allt roligt tar ju slut, just denna resa alldeles för fort tyckte vi. Den sista dagen på semestern berättar min man att han har dragit av ett skäggstrå på höger kind och nu har det blivit som en liten knöl säger han. Väl tillbaka i Sverige är det ju lite jobbigt det där med tidomställning osv men vi kom iväg till arbete och skola efter några dagar. "Titta här "säger min man knölen verkar växa. Jag arbetar som läkarsekreterar på en vårdcentral och säger åt maken att komma dit så hans läkare får titta på den. Eftersom det är just min man kommer flera av läkarna och tittar och till och med en öron- näsa- halsläkare som alla konstaterar att det rör sig om en lateral halscysta. (Helt ofarlig.) Men min mans kloka läkare tycker i alla fall att man skall göra ett ultraljud på den. Inget märkvärdigt alls. jag skriver sådana remisser flera gånger i veckan.

Nu händer ingenting på flera dagar. När svaret på ultraljudet kommer vill man göra en biopsi på eländet. (knölen alltså, jag menar inte maken). Lite turer fram och tillbaka blir det nu som jag faktiskt har förträngt i vilken ordning.

Jag sitter och äter lunch då min man ringer och säger att han känner sig så ensam på det sjukhuset, varför tar det sådan tid frågar han? Jag ser 2 av doktorena tittar på varandra, de säger att jag skall åka och hålla honom sällskap. Jöss vad hyggligt tänker jag. Få ledig halva dagen för att göra min man sällskap men jag hinner inte in förrän maken ringer och säger att han skall åter dagen efter. Ta ledigt säger doktorena. En HEL ledig dag och jag behöver inte ta ut semester ?

Jag åker såklart med min man dagen efter in till sjukhuset. Vi får träffa en läkare som säger att troligen har min man  elakartad cancer i halsen men man vet inte säkert. Min man tittar över på andra sidan gatan där det finns en kyrkogård. Där vilar hans bland annat hans mamma, moster osv. "Ska jag boka in mig där nu då" säger han. Låter tufft men tårarna finns i ögonvrån. Själv är jag nollställd. Det kommer att ta 10 dagar innan vi får svaret säger läkaren. "Vad ska vi göra nu då säger antingen min man eller jag, jag kommer inte ihåg. "Lev som vanligt" säger läkaren.

Följande dagar kan jag inte förklara utan de har av någon anledning försvunnit och min mans bror åker med oss in när vi skall få svaret. De stora barnen tar hand om Victor, kör honom till dagis, ger honom mat, nattar honom. 

Vi är tillbaka i det samma rummet där vi fick besked om att han eventuellt har elakartad cancer. I rummet står ca 5-6 personer. Det är läkarkandidater som vill se ett "intressant" fall säger läkaren. Min svårger och jag står och trycker i ett hörn. Maken får beskedet. Du har en elakartad cancer, aggressiv sådan. Det är bråttom. Vi måste operera dig ganska omgående. De kvällen somnar jag med Timberlandkänglorna på.

Vi säger samma sak maken och jag, vi har inget förtroende för just den läkaren men vi har inget att välja på. Om ni inte trodde att änglar fanns så kan jag intyga att han finns på Karolinska sjukhuset, ÖNH avdelningen. Han är docent och vill utöva ett sätt som man gör i USA. Det  innebär att man  är med patienten hela tiden, från operationsbordet är med vid uppvak, tar agraffer osv.

Vi vet nu att tumören är farligt nära stämbandet. Maken packar ner sina kläder, rakhyvel, en bok, tandborste. Ta med block och penna också säger jag. Vi vet inte om han har tappat talförmågan när han vaknar men det är just då inte så viktigt. Han är skrivkunnig i alla fall.

Taxin hämtar honom en kväll. Den nyinköpta hunden måste ut på promenad. Uppfödaren och jag har kommit överens om att vi kan lämna tillbaka henne om inte min man överlever.  Jag sover på soffan i vardagsrummet, vaknar att en BH åker förbi. Valpen är redo för lek kl 02.00.

Jag blir uppringd av en sköterska som säger att operationen beräknas ta 5 timmar.  Vad gör resterande familjen i 5 timmar? Fråga mig inte för jag kommer inte ihåg.  Efter 5,5 timmar ringer en sköterska igen och säger att man har delat upp operationen i 2 delar. Maken får komma hem efter ett par dagar men skall åter in för nästa operation om 5 dagar.

Det är en stor operation. Det är nu vi får veta OM han har förlorat talförmågan. Tumören ligger farligt nära. Vi försöker förklarar för Victor att pappa kommer att ha ett stort ärr (R) på halsen när han kommer hem.  Pappa kommer hem i dag säger Victor. Då ska jag se på hans ärr. Ja, gör det säger vi. Maken kommer med med 46 agraffer på halsen från käken och ned, formad som ett T. Pappa har väl inget ärr(R) säger Victor, pappa har ett T.

Snart är det dags för strålning. En mask skall formas efter hans ansikte. Jag är med som "stöd". Man liksom gjuter en mask och formar den efter min mans ansikte. En knäppanordning gör att han inte kan röra på huvudet inte ens ngn mm.  Jag klarar inte av att se honom så hjälpeslös. Jag är ledsen säger jag, jag kan inte se dig så här, jag måste ha luft.

Varje måndag till fredag åker min man in till Karolinska för 3 minuters strålning in i halsen. Han har ont men klagar inte. Vad jag vet är att han efter 36 strålningar kommer han att få fruktansvärda smärtor men naturligtvis talar jag inte om det för honom. En kollega har berättat för mig.

Det blir skolavslut för Victor, makens siste stråldag. Det dricks vin, äts grillad kyckling. Solen värmer, det är sommarlov. Maken dricker lite vatten, tar 2 Citodon. Går men ned 19 kilo på 3 veckor så syns det. Vi åker hem. Han är så trött men varje Victors fotbollsträning går han med på, varenda en. Jag skiter i det här säger han en dag. Jag orkar inte mera. Det gör du visst säger jag. Han har tröttnat på sin aprikoskräm, har väl tröttnat på allt och inga krafter finns kvar.

Det blir midsommar. Jag sitter själv i trägdgården. Ringer vänner och bekanta. Maken har ätit en halv köttbulle i dag.

Jag är så orolig. Tänk om han dör, jag tänker inte på barnen, jag tänker bara på om jag själv blir utan maken. Det är kontroller var och varannan vecka. En dag kommer min man hem efter en kontroll. Du får träffa docenten om du vill säger han. Han som opererade mig. Jag åker med, yrslig som bara den blir jag nedtryckt i en stol. Docenten pratar om vad han har gjort. Han berättar om varför han gjorde snittet på halsen som han gjorde. Jag går med vid nästan varje kontroll. Kontrollerna glesas ut.  Vi köper julklappar till docenten. Tack, tack. Han är en äldre man som snart ska gå i pension förstår vi.

Strax innan min mamma dog före jul var det äter kontroll. Hej du, säger han till maken, och hej du säger han till mig. Nu får du blunda för nu ska jag ner med en kamera genom näsan igen och det vet jag att du inte tycker om säger han. Maken rör inte en min, han är van.

Ser fint ut säger docenten. Om ett halvår är det "grand finale" säger han både för dig och mig. Jag går i pension och du blir friskförklarad.

Det blev ett långt inlägg. Upp till var och en att läsa. Maken har rösten kvar. Titta gärna in på hans blogg om ni vill, tryck HÄR.

Tack för orden, det gjorde faktiskt gott.