På lunchen här om dagen började någon mamma med en dotter berätta om alla dotterns Barbie. (Eller heter det då Barbies?). Hur som helst så hade dottern minst 10-15 stycken. Det är väl inget fel med det, så är det väl nu för tiden, mycket av allt för många. Just Barbie har jag ingen erfarenhet av som mamma eftersom mina killar inte har lekt med dockor.

MIna tankar gick under den lunchen tillbaka till min barndom.  Jag är född på 50-talet och Barbie fanns väl men det var inte många som ägde en sådan. I många år önskade jag mig en men tyvärr. Grannens systerdotter var en bortskämt unge som hade "allt". Hon hade till och med en riktig apa som naturligtvis het Tarzan.

Alla ville leka med tjejen som f ö het Bibbi (heter). Det var ju hur kul som helst att få vara med henne och Tarzan även om han( det var en hon) bet, var jämt sur, kissade överallt och hängde i gardinerna. Det var alltid Bibbi som bestämde. Lite konstigt kanske. Hon var ju bara på besök men vi i grannlaget störtade till när Bibbi kom på besök till sin moster. Vi "bästisar" som alltid höll i hop blev osams när Bibbi kom. Alla ville vara med henne och Tarzan.
(För övrigt påminde hon om flickan i "Vi på Saltkråkan" hon som var med sin gamla far som skulle köpa huset där Pelle bodde. "Fin flicka" med en liten pudel. (Är ni med)

Hur som helst så kom Bibbi på besök en dag och hon hade en Barbiedocka. Den hade långt ljust hår. Det fanns även en liten kam med. Jag frågade om jag fick kamma håret på Barbie och det fick jag.  Bibbi som kom från en rik familj hade naturligtvis massor av kläder till Barbie. (Vi snackar alltså 1963).

En dag såg min mamma en annons i en tidning. VINN DIN EGEN BARBIE. Det enda vi behövde göra var att skriva in vårat födelsedatum, dag, månad, år. OM Barbie var född på samma dag kunde man vinna en Barbie. Jag skickade in men till och med en 10 årig flicka som bara har en önskan glömde bort det hela. Det tog säkerligen 4-5 månader.

En dag kom en avi på posten. Den var ställd till MIG. Mamma och gick i väg till posten. Jag kommer så väldigt väl ihåg att vi gick, tog ca en halv timma att gå. Barbies födelsedag var 29 februari och det är ju inte många som är födda då, inte jag heller. Alltså hade de bara hft en vanlig dragning .

Mamma och jag sprang hem. Jag skakade i hela kroppen så nyfiken var jag. I en fin ask låg Barbie. Hon hade inte långt ljust hår, hon hade mörkt kort hår, som en pottfrisyr. Jag vart ändå glad, mycket glad. Kläderna min Barbie fick stickade och sydde min mamma. Tänk er hur pyssligt. Små fina klänningar men paljetter, stuprörsbyxor (var även då modernt).

Läste här om dagen att Barbie fortfarande är väldigt populär även om hon är 1,80 cm lång och väger 40 kg. (Säkerligen kopierat mina mått, PS väger nu 41,5 kg och är numera bara 1,79 hoho)

Jag vet inte varför jag berättar det här, det är ju hur trivialt som helst men jag undrar var dockan tog vägen. Hur gammal var jag när hon inte dög längre? Gav jag bort den till någon eller ??

Kanske var det bättre förr i alla fall. Just en dag i april 1963, när jag fick en avi på posten. Men min mammas trygga hand i min.

För övrigt träffade jag en annan granne på min mammas begravning i december förra året. Den grannen kände mycket väl till Bibbi. Hur mår hon nu då frågade jag. Jag du sa grannen hon har haft ett mycket svårt liv. Jag ville inte fråga mer, det var min mors begravning. Bibbi har jag inte träffat på minst 40 år men min Barbie har jag aldrig glömt.

Kram från en som börjar mimmra lite om gamla dagar.