I går bestämde jag mig. Jag vill att doktorn tittar på foten. Jag är ju doktorns sekreterare så det är väl inga större problem tänkte jag. Jag har haft så ont i foten en längre tid, haft svårt att trycka ner kopplingen  när jag kör bil att jag bestämde mig.

Titta på min fot är du snäll, jag tror jag har fått svampfot, säger jag.
Om du har fotsvamp är det bäst att du börjar med att Karro tittar säger läkaren.
Karro är nyutexaminerad fotvårdspecialist men jag vill inte träffa henne.

Jag vill träffa dig säger jag, du är ju gammal i gården och kan väl det här mer svampfot säger jag.
Kom in till mig om 1 timme säger läkaren då jag jag tid.

Jag linkar in till doktorn, slänger upp foten i hans knä. Kan du kolla säger jag. Jag tror bestämt det är svampfot.
Nej, säger han du har ju riktigt fina fötter och fotsvamp har du inte. Han trycker och känner.

Jag tror du har en marschfraktur säger han. Que? Nej, säger jag. Det började i oktober, inte i mars.
En marschfraktur säger han igen. Jag räknar fort som attan. Sist jag marscherade var 17 maj 1965. Vi norrmän vet att det är i 6:an vi marscherar i 17.maj tåget för sista gång, (Om man inte blir militär eller något).

Du Torkel (läkaren) säger jag kan det verkligen komma så långt efter? 48 år efter? Nej säger han men har du inte trampat snett eller något? Nu förstår jag, vi pratar inte samma språk i dag Torkel och jag.

Det är ju det jag har gjort, i svampskogen säger jag. Därför har jag det JAG kallar en svampfot.  I dag har jag röntgat min vänsterfot, på måndag får jag svaret. Jag vet i alla fall en sak. Någon fotsvamp (jag kallar det kantarella mobile) har jag inte.

Sov så gott alla mina bloggvänner. Jag tycker om er. ;)