Som en (1) av mina bloggäster har uppmärksammat har jag bott på hotell i natt. Jag har bott på hotell tillsammans med min man och min son + 13 andra fotbollspelare i Victors lag + ca 8-10 syskon + deras föräldrar.

Det var nämligen så här: Victor skulle spela en cup i går och hela laget med syskon och föräldrar var med och vi skulle alla övernatta på stans hotell (25 våningar).

Lämnade bostaden i går klockan 7, precis vad man önskar en lördag morgon (eller hur). Efter mycket letande hittar vi till hallen killarna skulle spela i. Det luktade en blanding av mögel och häst och huvudvärken kom som på beställning. Det fanns några få stolar och om man hade tur fick man låna en sådan en liten stund.  Eftersom det inte gick vidare bra för våra killar försökte jag vara utomhus så mycket som möjligt för att kanske bli av med huvudvärken  men icke. Efter ett antal huvudvärkstabletter gav jag upp och bestämde mig för at strunta i det hela (Det är ju lätt).

Äntligen var det dags för resan till hotellet.  På hotell är allting dyrt sa jag till VIctor. Tjata inte om att få saker hela tiden för det får du inte. (Mutade med att lördagsgodiset den här gången skulle bli söndagsgodis). Vad lyxigt sa Victor när vi kom till rummet, dom har badkar (vi har bara dusch här hemma, fast 2 st). Bada Victor, ta för dig sa jag det är gratis. Victor och jag blandar i lagom varmt vatten. Jag lägger mig på sängen, om några timmer skall vi till en sportbar och äta middag.

Jag hör Victor njuter av badet, jag blundar och lossas vara vid sydliga breddgrader. Jag tittar ut genom fönstret till vänster om sängen. En lekplats. Kunde lika gära ha varit vid Victors avlidna farfars fönster i Belgien. Maken har tagit en tur till skybar för en kall öl.

Mobilen ringer. Kommer du upp till skybaren på 24 våningen säger maken, de flesta är här och tar en öl. Jag kommer så småningom säger jag. Victor tycker det här är roligt. Du mamma, dom har bastu på 25 våningen. Får jag basta? Ska du basta säger jag, vi har ju bastu hemma men självklart. Vem skall du basta med? Fredrik och hans pappa Johan.

I hissen till bastun möter vi Fredrik klädd i handuk, pappa Johan lätt stressad för hissen går varken upp eller ner. Fredrik, säger jag. Vi har bastu hemma du kan väl följa med oss hem i morgon och basta hos oss eftersom ingen av oss har lust att gå 25 våningar i trappor. MAMMA, säger Victor, nog har vi bastu men inte sjutton har vi utsikt över Mälaren. Nej, det kan jag inte skryta med. Det köps lördagsgodis i stora mängder i alla fall bland killarna men det är klart om vi unnar oss ska väl även dom.

Hur som helst, killarna kommer i väg till bastun, jag träffar andra mammor och pappor över ett glas vin. Nu är det dags för gemensam vandring till sportbaren där alla skulle titta på Sverige- Portugal i går. Själv är jag inte speciellt intresserad men det är ju stämning tröstar jag mig och tar 2 Alvedon TILL.

Överförfriskade människor överallt. Gap och skrik, trängsel. Småsyskon gråter och vill hem. Kaxiga 15-16 åringar erbjuder lite stryk till våra 11 åringar. När det är halvlek bestämmer sig de flesta att gå hem till hotellet. Victor tycker det är helt OK.  När vi kommer tillbaka till rummet är ju meningen att maken och Victor skall se sista halvlek men Victor frågar om han får bada igen. Han sätter sig i badkaren för 2:a gången på några timmer och jag hör han säger: Gud var skönt och tyst".

Höjdpunkten är i alla fall hotellfrokosten: Man lassar på hur mycket man får plats med på tallriken med sedan är det strunt samma om man orkar äta upp eller inte. Kaffe, te, bacon, ägg, yoghurt, mackor you name it men hälften ligger ju kvar hos folk. Det förstår inte jag.

Nu är vi hemma. Huvudvärken börjar lätta. Jag har sovit i 2 omgångar i dag. Jag längtar till min egen säng. Nog är det så att om förväntningarna är höga blir det svårt att nå upp till dom. Helgresan på en skala 1-10, kanske 5.

Ha det

Jag brukar inte sitta och blogga så här dags men har har lite svårt att sova  sista tiden. Det har väl med åldern att göra, (springer på toa 2-3 gånger varje natt).

Här om dagen när jag satt på jobbet kände jag en så kallad skintag på ena sidan halsen. En pytteliten skinnflik. Det där sa en läkare, det är inget farligt, bara en så kallad kärringvårta.

Haft jätteproblem med mitt högra öga en längre tid. Det bara rinner och rinner. Det är ju jobbigt sa samma läkare. Du kanske har någon form av allergi. Jag skriver ut ögondroppar till dig men jag tror du har så kallade kärringögon. Alltså rinner utan någon direkt orsak. Tur att jag jobbar på vårdcentral (eller kanske inte).

Satt i bilen på väg hem från jobbet i går och tog en liten titt i spegeln (tyvärr). Efter 8,5 timme vid datorn sitter mascaran i höjd med hakan och hyn blossande röd. Usch, lön i går, alltså direkt till Kicks och träffade en urgullig tjej som förstod mitt problem (tyvärr utan att jag behövde säga så mycket, det var ju bara att ta en snabb titt). Hon la på en lite färgad creme som passade mig väldigt bra tyckte hon. Spegeln fram, Jo vars. Den passar till mogen hy sa tjejen. "Du är söt du, sa jag. Det måste du ha lärt på någon kurs" Mogen hy? Ja, det har jag sa jag. "Tack, det lät trevligt" sa jag. Du kunde ju ha sagt hy som nedfallna äpplen. Hon skrattade och önskade mig en trevlig dag och hänvisade mit till sin kollega som stod i kassan.

Hej jag skall betala den här för jag har mogen hy säger jag. Ja visst det blir 395 kr. Oj oj. Det var ju dyrt men har man mogen hy så har man.

Annars tänkte jag önska en trevlig helg. Själv skall vi till Västerås. Victor skall spela Frankecupen. Vi ska äta på restaurang i morgon och sova på hotell. Lyxhelg kanske. Vi får väl se.

Kram.

"Det skall bli så skönt när barnen blir vuxna och klarar sig själv. Slippa att oroa sig". Hörde den kommentaren senast i dag av en mamma i Victors fotboll.

Jag håller med (fingrarna i kors). Att barnen blir vuxna och klarar sig själv, det är en gåva. Inte alla barn får leva tills de blir vuxna. Vissa barn blir vuxna men klarar sig inte själv pga fysisk eller psykisk sjukdom men slippa oroa sig även om barnen är både vuxna och klarar sig själv, nej nej inte jag.

I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte oroar mig lika ofta nu som tidigare för mina vuxna barn som numera tittuleras män. Båda mina stora söner har flyttat hemifrån, något som är naturligt. Vem vill ha 2 män 26 och 27 år gamla boende hemma? Så långt är allt bra. De lever sina liv med mycket jobb, trevligheter på helgerna och gymmet blir i perioder flitigt besökt. Alltså ganska så ordinära män, MEN sluta oroa mig kan jag inte. Vi har en väldig god kontakt med barnen. Vi pratas vid i alla fall 2-3 gånger i veckan och händer det något kul delar de alltd med sig till min man och mig. Tack för det.

I fredags var vi i vanlig ordning på fotboll med Victor. Bredvid mig stod en mamma som även har en 18-årig kille som är jätteduktig i fotboll och spelar på hög nivå. Jag har träffat honom vid några tillfällen och är en mycket artig och trevlig ung man. Eftersom både denna mamma och jag är lika tokiga när våra barn gör mål så kramades vi när "vårat" lag gjorde mål. Vilka fina ungar vi har eller hur. Jo vi är alla stolta föräldrar där vi står.

Efter fotbollen i fredags kväll åkte vi alla var till sitt. Min man, Victor och jag hade lite mysfredag även om det var sent. Lördag var det "på´n igen" I dag var det pappa till pojken som har en 18 årig bror som kom till matchen. Berättar att hans son fredag kväll skall åka till sin mamma efter att ha varit hos en kompis och tittat på en film  står utanför hennes dörr och skall slå in portkoden. Pang, han blir nerslagen bakifrån med flera slag. Han lyckas resa sig bara för att återigen bli nerslagen. Eftersom han har en bra kondition klarar han faktiskt att springa ifrån.

Mamman berättar att hon vaknar att någon ringer på hennes dörr och utanför står hennes 18 årig duktiga fotbollskille neddränkt i blod, bruten näsa, flertal sprickor i flera tänder. Sjukhusvistelse följde naturligtvis. I dagsläget innan alla röntgenbilder är klara  kan man bara konstatera att man tror att han har haft tur trots allt.

Så skönt när barnen blir vuxna. Då behöver vi inte oroa oss.

Några av er som läser det här kommer säger att tänka "men Herregud man kan inte gå runt och vara orolig" Då kan jag säga till er att, "Jo det kan man, och det är inte speciellt svårt heller"

Var rädda om er så gott det går mina barn.

På lunchen i dag frågade en kollega om det var någon som kunde tipsa om något roligt att göra om man tog med sig sina barn på en helgtur till London. Barnen är 15 och 10 år gamla, pojken äldst och sedan flickan förstås. Det kom massor av tips om shopping osv men problemet för min kollega var att reskassan var minimal. En annan kollega kom med ett förslag som tydligen föll i smaken, nämligen Madame Tussaud. Det var då jag tog min kaffekopp och lämnade köket för att sätta mig framför min dator och tänka tillbaka på den gången maken och jag gjorde en långhelg i London.

Mina stora pojkar var 10-11 år alltså hade vi varken fått Kevin eller Victor. Farmor skulle vara barnvakt. Vår reskassa var också minimal men vad gjorde väl det. Det var vår och vi hittade en favoritrestaurang i Soho som serverade "världens bästa" pizza och ett mycket gott vin. Vi satt i timmar och bara tittade på alla "konstiga" människor. Där bestämde vi oss för att vi skulle kosta på oss ett besök på Madame Tussauds.

Det var en fasansfull kö så det blev ett par timmar att vänta men det gjorde inget. Det kom busslaster med folk och framför allt mycket gamla människor. Dom fick gå in genom en VIP-ingång något som irriterade många men både min man och jag är uppfostrade så att gamla människor skall få ha lite "förtur" om man säger. Efter mycket väntande kom vi äntligen in och det var ju helt fantastiskt att bli mött av både John Lennon och Elvis. Kändisarna stod på rad hur verkliga som helst.

Vi tågade vidare in i ett större rum där alla pensionärerna befann sig. En del valde att klä av sig sina jackor och fick hjälp att hänga upp dom. Jag tyckte så synd om en äldre dam hade behövt söka upp en toalett. Hon hade inte hunnit stänga dörren som stod på glänt. Bärkassen men bröd och frukt stod bredvid toalettstolen. Jag försökte med ett leende stänga dörren men den gick inte att stänga. Jag ställde mig framför dörren så ingen skulle titta på henne, det var ju bara frågan om några minuter så jag försökte vinka till maken att han skulle vänta men han troligen varken såg eller hörde mig.

Stackars tant, det verkade inte vara någon i sällskapet som väntade på henne. Nu kommer hon ifrån sina vänner tänkte jag. Det blir bara fler och fler människor i rummet och de tittar på mig som börjar bli varm och lite ångest för att jag inte skall hitta min man (innan mobiltelefonen). Plötsligt står en kvinna framför mig. Presenterar sig som guide och undrar om jag kan ha vänligheten att flytta på mig. "Det är upptaget" säger jag "men dörren är sönder, det är därför jag står här".

Ett skratt går igenom hela rummet, min man kommer fram till mig. Kom nu älskling. Damen på toaletten har nog suttit där en stund och kommer att sitta där i många år till, du vet ju var vi är. "Madame Tussauds" säger jag. Shit happens eller hur? Jag trodde nämligen att Madame Tussauds bara bjöd på kändisar och inget mera. Om jag kände mig dum? Gissa. Men tanken var god i alla fall.

Som sagt i helgen var det SPA. Inte vilket SPA som helst. Detta var Ladies SPA strax utanför Norrköping. På min arbetsplats åket vi varje vinter/vår på SPA så vi har provat lite olika men det här var helt fantastiskt. Maten var sagolik. 2 rätters lunch och 3 rätters middag.

Min rumskompis blev tyvärr sjuk och åkte aldrig med och därför fick jag disponera ett rum alldeles själv. För mig var det alldeles utmärkt, det var vad jag behöver just nu känner jag. Lite lugn och ro. Sova, äta, gå på promenader, lite behandlingar osv osv. SPA är verkligen en lisa för själen. Vi var 11 personer och alla gör precis som de vill. Det viktiga var att vi möttes till lunch och middag och på kvällen till en liten drink om man ville. Sova gör man precis när man känner för det och jag behövde inte ens ta hänsyn till någon rumskamrat. Får man ha det så här bra? Allt var dessutom betalt av arbetsplatsen.

Skryta måste jag också, här kommer nämligen menyn

Fredag middag:

Sallad"Nicoise" med bonör, oliver och tonfisk
Citron- och rosmasinmarinerad fläsknoisette
Pumpasoppa med färskostsorbet

Lördag lunch:
Kesoterrin med Serranoskina och örtbrioche (?)
Vinångad sej med bladspenat och grönärtsås

Lördag middag:
Jordärtskocksoppa med rökt laxpastrami
Fylld majskycklingfilè med pottispuré
Vit chokladmousse i mandelkappa med apelsinsorbet

Söndag lunch:
Skinkstek med Karl Johansås och rostad potatis
Creme brylée

Så det så. Utöver det ,fina skogspromenader. 1 massage vågade jag mig på men jag var väldigt försiktig med tanke på mitt tidigare ryggskott. Vila, vila, promenader och sova.

Chefen ville också åka till  glasbruket Rejmyre med taxin väntande utanför. Jättefina saker men jag blev mest fascinerad blev jag av det lilla samhället, tystnaden och trevliga människor.

Nu är det dags för tvättstugan och all smutstvätt efter resan. Om ni har möjlighet, ta en liten minisemester med en väninna och åk till Sandvik gård om ni kan.

Kram/Bloggberta.

VIctor och jag har bakat knäckkakor i kväll. Det hade jag lovat i går så det får man hålla eller hur? Men det var i går och då kände jag att jag skulle hinna hjälpa honom med det.

I kväll är i kväll. Victor gör matteläxa, jag gör pannkakor. Vi äter och jag tänker börja packa. Ja, just det, jag lämnar hemmet i morgon för en helg på SPA med jobbet. "Du kommer väl ihåg att vi skall göra knäckkakor i kväll mamma?" Självklart Victor men jag har köpt lite kakor som vi kan fika på i kväll, blir det bra? Nej men du lovade ju? OK, självklart men jag måste packa lite först. OK säger Victor, (då kan jag sitta framför datorn tänker han helt säkert).

Eftersom jag varken har mycket kläder eller vacker kropp plockar jag fram en gammal baddräkt (usch), en lite finare tröja, lite underkläder  och that´s it. Är du redan klar mamma? Yes box, nu är det dags för knäckkakor. Eftersom han i år har börjar med HK (dvs HemKunskap) tycker han det är roligt i köket och det skall man väl verkligen uppmuntra till. Han  är duktig min lille Victor men det behövs lite träning framför allt med att städa efteråt. Så fort han har fått kakorna på plåten är det vips tillbaka till datorn. Städa och diska får nog mamma göra några år till (kanske).

Som sagt, i morgon går tåget söderut, 1 tim resa, lite taxi och sedan till "paradiset" där man äter gott, dricker gott, simmar och sover och får massage och tjo och hej. Vips på måndag är man fit för fight igen och med blåslampan i nacken. Bara några veckor till påsk och ytterligare några månader till sommarsemestern.

Varje år åker vi med jobbet på SPA. Absolut bästa var i Varberg, sämsta?? (förra året ) Jag har aldrig ätit så mycket rårivna morötter. Och fa.. ta dig om du kom för sent till middagen, då var det, just det rårivna morötter och ingenting annat. En läkare som jag bodde ihop med och jag vi rymde från hela stället. Vi tog våra baddräkter, en handduk och tog bussen in till stan. Läkaren klippte håret för 60 kronor och bjöd mig på värsta lunchen med gott vin till (som tack för att jag rymde med henne) . I dag ser jag morötter som en straff. Jag var orange när jag kom hem och familjen trodde jag hade toksolat i solarium.



I år skall jag ICKE sola på SPA. Det är skitfarligt ju. Läser bloggar om malignt melanom osv. Nej för mig blir det promenader i lugn takt med min I-pod. Maten är ju gratis så man tackar.

Utöver min avstressande helg skall jag oroa mig för mina stora killar som i morgon tar bilen mot Oslo och hälsar på min far. Då kan jag ju oroa mig för dom hela helgen så i slutändad går det på ett ut eller hur?

Hoppas ni får en fin helg, att ni får var  friska och ni som vågar er ut på hal is, snö halka osv. Ta det extra lugnt. Skall städa ugnen efter baket, Victor "råkade somna" från småplocket efterår.

PS: Glömde säga att det är ett "Ladies SPA". Det betyder säkert att det är "damernas" på lördagskvällen

Jag har blivit mamma för första gången. Tänk att just VI fick det vackraste barnet på hela BB.

Jag sprang som en tok i affärer i går för att köpa present. Vad ska vi ha till middag och vilken tårta skall jag köpa? Presenterna inhandlades med hjälp av maken och Victor. OK jag ringer sonen, civilekonomen, i morgon och frågar om tid och önskemål om mat osv. Lägger fram fasadflaggan och stora flaggan som maken får hissa i morgon.

Onsdag morgon. Ringer sonen på mobilen, inget svar. Ringer till jobbet, inget svar. Blir ju ganska orolig eftersom sonen är en ordningsam man som  nästan alltid är anträffbar (tack för det). Ringer mellansonen som berättar att han pratade med sin bror i går. Efter någon timme och ingenting gjort på jobbet ringer födelsedagsbarnet. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN säger jag. "Ja, just det, det kom jag på i går" säger han "tack, du förstår jag har försovit mig och har kunder som väntar på banken". Jaha, jag förstår säger jag. Tänkte bara fråga vad du önskar till middag i dag. "Du mamma, jag ska jobba över i kväll och sedan skall jag ta en öl med polarna". Kan jag komma i morgon?

Men i morgon är det inte hans födelsedag. Nej i morgon kan du inte komma för pappa och jag är upptagna då men kan du komma på måndag kanske?

I dag för 27 år sedan blev jag mamma för första gången. I dag för 12 timmar sedan förstod jag att man kanske inte får fira födelsedagar med sina barn hur länge som helst. Kommer att göra ett nytt försök 12 maj då min son nummer 2 fyller 26.

PS, mina söner. Jag skall köpa tårta med 27 respektiva 26  ljus som jag ta mig fa....skall lämna till era respektiva jobb. Ni är värda att fira. Sen bjuder jag på att jag är töntig eller så.

Kram från mamma.

Jag älskar er. 

Jag är övertygad om att saker som är fruktansvärda jobbiga att tänka på kan man till viss del förtränga. Naturligtvis kan jag inte förtränga att jag födde Kevin och att Kevin dog. Lyckligtvis finns det minnen efter honom i form av fotografier osv.

Jag har ett par saker som ofta kommer till mig i tankarna i första hand när jag sitter på jobbet fast jag försöker förtränga dom.

 Jag hade besökt min nuvarande man (som då var min fästman) i Sverige, själv bodde jag i Norge. Vi skulle ta bilen till Norge och eftersom bensinen var mycket billigare i Sverige så tankade vi flera tankar som vi satte i bilen. På den tiden rökte vi bägge och efter ett tag började vi känna bensinlukt i bilen, väldigt mycket bensinlukt. Gummimatten under fötterna började glida runt och där satt vi med var sin cigarett utan att fatta innebörden av det hela. Vi åkte in på (av alla ställen) in på en bensinmack och konstaterade att den ena tanken i bakluckan läckte. Hela golvet var fullt av bensin. Att vi mitt uppe i all denna bensin satt med var sin cigarett och överlevde, ja vad säger man annat än vi "tackar Gud".

När Victor var drygt 1,5 år åkte vi hela familjen till Cypern. De stora killarna var då 15-16 år. Det var en fantastisk lägenhet men många trappor till stranden.  Vågorna var stora men alla njöt av värme och semester. Storebröderna och Victor lekte och njöt samtidigt som min man och jag solade. Efter ett tag frågade de stora killarna om att få gå iväg en stund . Jag gick ut i vattnet med min man med Victor på sin arm på eftersläp . Vi doppade oss lite försiktigt men plötsligt slog en våg över min man och mig. Det kan vara en halv sekund när jag tittade på min man men Victor var borta. Ögonkontakten min man och jag fick vill jag glömma. Vågen hade slungat iväg honom. Min man hade tappat honom ur sin famn.  Hur min man hittade honom i vattnet vet jag inte men plötsligt fick han tag i honom.  Utan ett ord vände min man sig in mot stranden med Victor hård i armarna. Det var så känslosamt att vi egentligen aldrig har pratat om det ordentligt.

Vi märkte efter några år att Victor inte tyckte om vatten. Att simma var inte riktigt hans grej.  Fick ta många extra simkurser osv.  (Undrar om det kan ha haft med vår Cypernresa att göra?). I dag är Victor snart 12 år och simmar och hoppar som vem som helst och orädd.

Jag skriver det här för ibland undrar jag lite över öde osv. Varför dog inte jag och min man i en bilexplosion i Värmland eller varför drunknade inte min son?

Kram i kväll.

Har varit utan bil några dagar och har därför åkt buss. Inga större problem egentligen men alltid spännande att gissa om jag kommer till jobbet i tid. I fredags icke, i dag en kvart för tidigt.

Det är många år sedan jag kontinuerligt åkte buss och därför känner jag mig lite som en turist som skall på sin första bussresa. För det första ser bussarna inte likadana ut som förut. Förut satt alla åt samma håll, dvs 2 rader och 2 som satt bredvid varandra. Nu är det lite huller om buller. Man sitter ibland som på x2000 tågen. 2 x 2 mot varandra om ni förstår. Ovan som jag är trodde jag det fanns ett bord man kunde slå upp som jag kunde han handväskan på o dyl men icke. Jag tittade på de andra, böjde mig försiktigt ner för att se om det fanns något ihopklämd bord. Nej nej. Då är det ingen idé att ta med kaffetermosen i morgon heller. Bussresan tar ungefär 20 minuter.

Inte har jag någon att prata med heller. Jag kunde ju berätta att jag sällan åker buss att det är därför dom inte känner igen mig. Jag kunde berätta om min onda rygg men att jag i alla fall lyckas ta bussen. Jag kan inte heller vara I-podbärare för Victor säger att jag sjunger med, det gjorde jag i alla fall på tåget på väg från Norge förra helgen. Som om det skulle göra så mycket. Den resan tog bara 6 timmar. Lite gratis underhållning  är väl aldrig fel och inte tar jag betalt heller. Alltså sitter jag helt tyst med handväskan i knät

Eftersom jag bor i Stockholmstrakten går det bussar relativt ofta och just där jag bor finns det 2 busslinjer från 2 olika busshållplatser. Hur ska jag bestämma mig vem jag skall gå till. Det är ju bara att välja och vraka tänker ni men så är det inte. Det är just då det är svårt. Mycket bättre att inte välja för ni kan ta er DEN på att fel buss kommer.

Sen tycker jag det är tokigt att man inte får betala cash på bussen. Antingen bussremsa, periodkort eller mobilen. Jag ser ungdomarna viftar med sin telefon framför chauffören som nickar och allt är OK men när jag lägger fram 50 kronor får jag inte betala, utan chauffören var just den dagen väldig hyggelig och lät mig åka med ändå men pengarna fick jag behålla(?) Mobil skall det vara, herregud jag som trodde mobilen var till att ringa med,

Jag måste byta buss efter 20 min. Sedan tar nästa buss ungefär 10 min men den går när den känner för det. I dag skulle den gå 07.25, jag kom 07.31. Nästa buss skulle gå 07.46. Precis när jag skall gå in och värma mig kommer bussen. Riktig för att jäklas, (hi hi jag är en extrabuss som inte står på tidtabellen) nu hann du inte med mig cao. Ryggens fel, jag viftar med handväskan, vänta på mig. Bussen åker och jag sänker handväskan. Tro´t eller ej, "Ska du med eller?" Han har stannat bussen precis framför mig. "Ja, tack så mycket". Vilken dum fråga. Ska du med eller, vad trodde han. Nej för all del jag brukar vispa runt med handväskan så här dags varje morgon, morgongymnastik förstår du.

Det tar lite tid med bussar i stället för egna bilen men det finns något charmigt med den några dagar men jag hoppas maken får tillbaka sin bil från verkstan snart så jag får min tillbaka, där kan jag i alla fall sjunka utan att någon bryr sig.  Folk är ju så känsliga nu för tiden.

Ha en bra kväll.

När jag vaknade i går morse låg jag kvar ett tag och tänkte på allt jag skulle göra i huset. Hade tagit en ledig dag extra efter helgresa med Victor till Norge. Kliver ur sänger, tar morgonrocken, böjer mig ner för att ta upp skärpet som ligger på golvet. "Pank" ryggskott. Ett tag står jag i samma ställning och massor av tankar surrar runt i huvudet. Smärtan, tänk om det inte går över, jag som skulle göra så mycket. Vandrar lite fram och tillbaka i vardagsrummet för att inte stelna liksom. Tänker på en bloggsyster som har ihållande  problem.  Stackare, dessa smärtor är näst intill overkliga. Jag skriker och stönar. Till slut lägger jag mig på soffan och råkar somna 1 timme. Hur i hela friden tar man sig upp ur soffan. Jag får fullständig panik men försöker "rulla runt" som man säger. Tur att man har fött barn, profylaxandningen kommer väl till pass. Illamåendet kommer i stötar. Kommer på att bäst är att stå. Inget annat, varken ligga, sitta eller gå men stå. Vad gör man flera timmar i stående. Det är ju inte snack om att vrida kroppen, nej stå, stå still.

En lång lång dag tar slut. Försöker lägga mig men inser att jag aldrig kommer att komma upp i morgon. Ställer mig upp. Står och tittar på TV`n någon timme. Börjar bli trött. Går det att sova stående tro? Lägger mig med möda försiktigt ner i sängen och lyckas sova några timmar. Sedan börjar mitt gående, timme efter timme.

Äntligen morgon. Jag klarar inte att duscha eller tvätta håret. Får åka till jobbet som det är. Jobbet ja? Hur i hela friden?? Lyckas sätta mig i bilen och åka i väg men problemen kommer när jag skall bromsa. Det gör fruktansvärt ont när jag lyfter foten från gas till broms. Här vore det bra med en cab och en röd flagga. Väl på parkeringen på jobbet märker jag att jag inte har en chans att ta mig ur bilen på ett vettigt sätt. Sitter kvar en stund, ser mina kollegor komma, dom tittar lite konstigt på mig som sitter kvar i bilen. Lossar prata i mobilen men sanningen är att jag klarar inte ta mig ur.  Efter ca 10 min lyckas jag äntligen och med hiss ankommer jag mitt arbete dock lite försenat.

Alla är jättegulliga och hjälpsamma. Maken ringde i går och bokade tid hos en kiropraktor kl 16. Han håller till precis bredvid mitt arbete. Hela muskulaturen är så låst att allt han gör för att hjälpa mig blir bara värre. Jag "rinner" nedför hans behandlingsbrits gråtande.  20 minuter senare lämnar jag hans mottagning med lånade kryckor och med diagnosen lumgabo akuta. Spela roll. Hela tiden med min bloggkompis i tankarna. Så här har hon (och många andra) det hela sina liv. Jag har redan tappat tron på att bli bättre. Jag har drabbats av akut ryggskott som egentligen inte är så märkvärdigt förutom att det gör fruktansvärt ont.

Så långsamt allting går när man är handikappad, går med kryckor osv. Man måste ju planera på ett annat sätt allting.

Att folk får ryggskott är inget märkvärdigt, jag kommer nog inte på löpsedeln för det men jag tänker på alla ni som har permanent smärta, ni som har livshotande sjukdomar. Alla er tänkte jag på när jag försökte ta mig över gatan med kryckor i dag.

Jag gnäller eftersom jag har varit lycklig lottad. Inte konstigt att med mitt stillasittande jobb får ett ryggskott eller flera men jag har utstyrt mig med starka värktabletter och om jag inte sover i natt så kommer förhoppningsvis min smärta att gå över snart.

Kram till er alla som kämpar där ute. Ni är mina hjältar.

När jag var barn fanns inga datorer utan skrivmaskiner. En bild jag ser framför mig är just författare som sätter in ett papper i skrivmaskinen för att efter 3-4 ord med snabba ryck riva ut pappret igen och knyckla ihop det och sedan skulle det kastas iväg (eftersom författaren var förtvivlad ocg frustrerad över skrivtorkan.). Nytt papper, samma sak, nytt papper samma sak.  Om jag vore författare hade jag vid det här laget gjort av med hela min lön på papper som jag sedan hade drunknat i. Hela mitt rum skulle vara fylld av pappersbollar. Förstår ni vad jag menar?

Jag kan visst skriva om Victor och min Norgeresa i helgen men det är väl inget som intresserar den gemene man eller hur. förutom att det var väldigt trevligt och tokmycket snö.

Nej, jag sätter min skrivmaskin lite i hörnet på rummet innan jag städar. Sätter i ett nytt papper ifall jag återfår inspirationen. Under tiden kollar jag era bloggar och så småningom kommer jag åter, kanske i kväll eller en annan dag.