När barnen blir vuxna
Jag håller med (fingrarna i kors). Att barnen blir vuxna och klarar sig själv, det är en gåva. Inte alla barn får leva tills de blir vuxna. Vissa barn blir vuxna men klarar sig inte själv pga fysisk eller psykisk sjukdom men slippa oroa sig även om barnen är både vuxna och klarar sig själv, nej nej inte jag.
I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte oroar mig lika ofta nu som tidigare för mina vuxna barn som numera tittuleras män. Båda mina stora söner har flyttat hemifrån, något som är naturligt. Vem vill ha 2 män 26 och 27 år gamla boende hemma? Så långt är allt bra. De lever sina liv med mycket jobb, trevligheter på helgerna och gymmet blir i perioder flitigt besökt. Alltså ganska så ordinära män, MEN sluta oroa mig kan jag inte. Vi har en väldig god kontakt med barnen. Vi pratas vid i alla fall 2-3 gånger i veckan och händer det något kul delar de alltd med sig till min man och mig. Tack för det.
I fredags var vi i vanlig ordning på fotboll med Victor. Bredvid mig stod en mamma som även har en 18-årig kille som är jätteduktig i fotboll och spelar på hög nivå. Jag har träffat honom vid några tillfällen och är en mycket artig och trevlig ung man. Eftersom både denna mamma och jag är lika tokiga när våra barn gör mål så kramades vi när "vårat" lag gjorde mål. Vilka fina ungar vi har eller hur. Jo vi är alla stolta föräldrar där vi står.
Efter fotbollen i fredags kväll åkte vi alla var till sitt. Min man, Victor och jag hade lite mysfredag även om det var sent. Lördag var det "på´n igen" I dag var det pappa till pojken som har en 18 årig bror som kom till matchen. Berättar att hans son fredag kväll skall åka till sin mamma efter att ha varit hos en kompis och tittat på en film står utanför hennes dörr och skall slå in portkoden. Pang, han blir nerslagen bakifrån med flera slag. Han lyckas resa sig bara för att återigen bli nerslagen. Eftersom han har en bra kondition klarar han faktiskt att springa ifrån.
Mamman berättar att hon vaknar att någon ringer på hennes dörr och utanför står hennes 18 årig duktiga fotbollskille neddränkt i blod, bruten näsa, flertal sprickor i flera tänder. Sjukhusvistelse följde naturligtvis. I dagsläget innan alla röntgenbilder är klara kan man bara konstatera att man tror att han har haft tur trots allt.
Så skönt när barnen blir vuxna. Då behöver vi inte oroa oss.
Några av er som läser det här kommer säger att tänka "men Herregud man kan inte gå runt och vara orolig" Då kan jag säga till er att, "Jo det kan man, och det är inte speciellt svårt heller"
Var rädda om er så gott det går mina barn.
Jag känner igen det du säger från min mor. Nånstans så tror jag det är "sunt" att va lite orolig!!?? Det hör nånstans till att va det om man bryr sig om... Min mor bor ensam i Sthlm å jag vill ringa mest varje kväll för att kolla att hon kommit hem. Nu ringer jag inte varje dag men oftare än "normalt" enligt min sambo. Han har numera insett att det inte går att göra nåt åt utan låter oss hållas... Så du ser, det kan gå båda vägarna!! ;) Jag tror jag oxå kommer att oroa mig när jag får barn!!??
Kramen, Maria
nattinatti,
Orolig är man nog genom hela livet för barnen oavsett vuxna med familj. I alla fall är jag det. Så det inget ovanligt. Söndagskväller brukar innebära blä eftersom det är måndag morgon dagen efter men idag och ikväll har det varit så bra så jag känner inte så.
Sov gott!
Lena
Åh det är så sant som du skriver! Man slutar aldrig att oroa sig! Tror inte att man varken kan, vill eller ska det. Våra barn är alltid våra barn, oavsett hur gamla de är! När mina killar var små sa folk ofta till mig "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer"...vet inte hur sant jag ska tycka att det är, men klart är att man oroar sig för andra saker i alla fall!
Tack för din pepping "hos mig"! Vet inte vad som hände, men luften gick ur mig i alla fall! Bättre idag dock! Klimakteriet säger du...tror du det?! =)
Vi får väl se...
Kram på dig och ha en fin måndag!
Ja, oron för sina barn släpper nog aldrig... läste någonstans att ha barn är som att ha sitt hjärta springandes utanför kroppen...
Och sedan tycker jag att oro nästan har blivit ett fult ord... det är fult att vara orolig och så tillskrivs man en andra massa konstiga titlar som rädd, neurotisk... osv.
Nej, alla är nog oroliga för sina barn. Oroliga på ett sunt sätt.
Jag håller med de andra som har kommenterat att oro är något som bara finns där för dom man älskar. Och som gärna bör finnas där, tänker jag.
Den sunda oron som inte är besläktad med överbeskyddande eller, som Melissa skriver, neurotiska inslag.
Helt enkelt den du skriver om! Så kan jag känna också för nära vänner som jag inte har hört av på ett tag eller som jag vet inte mår så bra.
Som jag ser det, och det verkar ni andra också göra, så ingår en portion oro i kärleken.
Var rädd om dig!
Kram!
Ens barn är ens liv, så självklart kommer man oroa sig hela livet!
Men ju äldre barnen blir skiftar oron säkerligen o man lär sig att man inte längre kan kontrollera hur, var dom är. Men oron finns nog där ändå, men man lär sig att leva med den.
Ja, sorgen finns säkert kvar hela livet, men man lär sig att den finns där o den kanske inte gör lika ont hela tiden!
Jag vet inte för jag kan endast föreställa mig hur det känns att förlora ett barn...
Många varma kramar
Frida
