Jag är övertygad om att saker som är fruktansvärda jobbiga att tänka på kan man till viss del förtränga. Naturligtvis kan jag inte förtränga att jag födde Kevin och att Kevin dog. Lyckligtvis finns det minnen efter honom i form av fotografier osv.

Jag har ett par saker som ofta kommer till mig i tankarna i första hand när jag sitter på jobbet fast jag försöker förtränga dom.

 Jag hade besökt min nuvarande man (som då var min fästman) i Sverige, själv bodde jag i Norge. Vi skulle ta bilen till Norge och eftersom bensinen var mycket billigare i Sverige så tankade vi flera tankar som vi satte i bilen. På den tiden rökte vi bägge och efter ett tag började vi känna bensinlukt i bilen, väldigt mycket bensinlukt. Gummimatten under fötterna började glida runt och där satt vi med var sin cigarett utan att fatta innebörden av det hela. Vi åkte in på (av alla ställen) in på en bensinmack och konstaterade att den ena tanken i bakluckan läckte. Hela golvet var fullt av bensin. Att vi mitt uppe i all denna bensin satt med var sin cigarett och överlevde, ja vad säger man annat än vi "tackar Gud".

När Victor var drygt 1,5 år åkte vi hela familjen till Cypern. De stora killarna var då 15-16 år. Det var en fantastisk lägenhet men många trappor till stranden.  Vågorna var stora men alla njöt av värme och semester. Storebröderna och Victor lekte och njöt samtidigt som min man och jag solade. Efter ett tag frågade de stora killarna om att få gå iväg en stund . Jag gick ut i vattnet med min man med Victor på sin arm på eftersläp . Vi doppade oss lite försiktigt men plötsligt slog en våg över min man och mig. Det kan vara en halv sekund när jag tittade på min man men Victor var borta. Ögonkontakten min man och jag fick vill jag glömma. Vågen hade slungat iväg honom. Min man hade tappat honom ur sin famn.  Hur min man hittade honom i vattnet vet jag inte men plötsligt fick han tag i honom.  Utan ett ord vände min man sig in mot stranden med Victor hård i armarna. Det var så känslosamt att vi egentligen aldrig har pratat om det ordentligt.

Vi märkte efter några år att Victor inte tyckte om vatten. Att simma var inte riktigt hans grej.  Fick ta många extra simkurser osv.  (Undrar om det kan ha haft med vår Cypernresa att göra?). I dag är Victor snart 12 år och simmar och hoppar som vem som helst och orädd.

Jag skriver det här för ibland undrar jag lite över öde osv. Varför dog inte jag och min man i en bilexplosion i Värmland eller varför drunknade inte min son?

Kram i kväll.