För några månader sedan fick jag titeln änglamamma. Jag fick den av en ung kvinna som just hade förlorat sina tvillingflickor. Jag upplevde en mycket fin kontakt med henne fast jag inte känner henne men vi följer varandras bloggar. Eftersom det är 13 år sedan min Kevin dog (9 dagar gammal) så försökte jag bidra med den erfarenheten jag hade fått.

Jag vaknade tidigt i natt och kollade lite på olika bloggar. Kvinnan hade som hon ofta gör, en berättelse om änglaflickorna och deras kompisar i himlen. Nu var det riktigt kalas vad jag förstod. Hennes änglabarn berättade om alla barnen som var på kalaset. Det var Robin, Rut, Astrid, Stor-Kevin, Kevin osv.

Jag funderade ett tag och var till slut tvungen att fråga henne om Stor-Kevin var min Kevin. Jo, det är er Kevin svarade kvinnan. Tyvärr har det tillkommit flera Kevin osv.

Efter ett tag gick jag åter för att sova men hade stora svårigheter eftersom jag funderade på om Kevin hade roligt på kalaset. Tänkte bara tacka er tjejer för att ni tog med en "tonårskille" på kalaset.

I eftermiddag har vi varit på Kevins grav. Tulpanerna börjar komma, i alla fall knoppar av 2 rosa tulpaner. Kan det vara knopparna av 2 tjejer med en underbar mamma med en pojke i magen?

Hur som helst, vår Kevin, du har tydligen blivit Stor-Kevin tyvärr. Det skulle aldrig behöva blir flera Kevin, Robin, Antonia, Gabrielle, Ruth, Astrid och många flera. Nu är det tyvärr så men drick mycket saft och ät sockervadd. (tugga tyst Kevin, pappa gillar inte onyttiga saker). 

Åtger igen, tack till dig du underbara änglamamma och blivande mamma.

 

Vid massor av tillfällen har människor frågat mig hur gammal min son Kevin blev och hur gamla hans bröder var då. Jag svarar som det var att Kevin blev 9 dagar gammal, vår äldste var 13 år och mellansonen 12 år. Vi har fått många olika bemötanden beträffande denna händelse och vi har alltid stått fram och varit ärliga och svarat på frågor, om inte annat än så för Kevins skuld.

Det finns människor som har frågat hur mycket han vägde, hur lång han var, hårfärg osv osv. Vi har även svarat på det, vi har valt att tro att det är någon form av rädsla hos människor, att de inte vet hur man skall bemöta människor i sorg men det finns en gräns. En ytlig bekant kom fram och tyckte vi ändå skulle vara glada att det inte var någon av våra 2 stora söner som hade dött. Naturligtvis svarade jag men hur menar du nu? Jo, Kevin blev ju bara 9 dagar gammal, ni kände ju inte honom, 9 dagar är ju ingenting egentligen. Nej men jag har känt mitt barn i 9 månader säger jag. "Du har själv 2 barn" säger jag, "får jag fråga dig en sak. Om du är ute och åker bil med dina barn, bilen börjar brinna, vilket barn försöker du rädda först?"

Vem bestämmer hur mycket jag sörjer mitt barn. Jag tänkte bara fråga: Hur långt är ett snöre? När är det "lagom tid" att förlora sitt (sina barn).

Ha en bra kväll.

Det var maj månad, året var 1998. Vår Victor var 9 månader gammal. Familjen hade så smått börjat återgå till ett "normalt" liv, (om man kan säga så efter Kevins död 2,5 år tidigare).  Det fanns alltid en oro inom mig att något skulle hända,  fast jag försökte dölja den inför de stora barnen, maken och framförallt Victor.

När Victor var 6 månader började vi med barnmatsburkarna. Tidigt förstod vi att Victor reagerade när han åt fisk. Efter kontakt med läkare skulle vi försöka i små portioner lite då och då. Denna dag i maj försökte jag med 2-3 teskedar med fisk. Ingenting hände, jag la Victor för att sova en stund på eftermiddagen. När jag efter 2 timmar väckte honom, lyfte upp honom kräktes han och jag såg att han var mörk i ansiktet. Jag skakade i honom men det var inte mycket reaktion.

Jag ringer min man och skriker att nu dör Victor, precis som Kevin gjorde. "Jag ringer ambulans" säger maken. "Jag möter er vid Astrid Lindgren". Precis som ambulansen kommer nedför backen med sirenerna på kommer vår mellansom, då 15 år hem. (Vad ska en stackars bror gå igenom, först dör en lillebror, sedan åker nästa in akut till sjukhuset.)

Victor och jag läggs på en bår, fullt fart in till sjukhuset. Victor ligger på min mage, alldeles tyst. Han dör, han dör tänker jag. I full fart rullas vi in på sjukhuset. Maken är redan där, blek, också livrädd naturligtvis.

Vi behöver inte vänta. Vi får komma in på ett undersökningsrum på en gång. En läkare (norsk sådan) möter oss. Tittar på Victor som har börjat vakna. "Vilken fin kille ni har" säger han. Långsamt går han bort till tvättstället, rycker av några pappershandukar, fuktar dom och tvättar Victor. "Nu du. Nu ser du bättre ut".  Just då kommer jag på att Victor har sovit på en kudde som 15 åriga sonen gjort på syslöjden. Eftersom Victor dräglade under sömnen hade det färgat av sig på hans kind.

Pinsamt, visst men efter några år kunde jag, precis som nu se det roliga i det hela.

Karlstad sommaren 2008: Fotbollsvecka. En fotbollsmamma kommer fram till mig och frågar om inte vi kan åka in till Karlstad och fika eftersom barnen hade träning. Absolut, kul säger jag. Vi bekantar oss med varandra och jag får veta att hennes syster är gift med en norrman."Jaha säger jag, han känner jag säkert eftersom vi inte är så många norrmän i världen" Ha ha.

Han är läkare på Astrid Lindgren säger hon. Jag som tur är har jag inte haft så många besök med Victor där säger jag fast en gång så åt Victor fisk och blev mörk i ansiktet och ...............................Är det sant säger fotbollsmamman. Är det DU, är det NI, är det VICTOR. Min svårger har berättat om den historien flera gånger och vi har alltid undrat hur det gick med det stackars barnen med den hysteriska mamman. Fast nu förstår jag säger hon. Ni har ju haft det tufft så vem skulle inte reagerat som du. Det tackar man för eller hur.

Eftersom Victor just nu har jätteont i halsen och feber och naturligtvis hemma från skolan frågade jag honom vad han ville ha till middag. Fisk, gärna lax säger han. Fisk är nämligen det bästa han vet och nu är det enbart vita linneörngott som gäller. Då går det bra med fisk. Så nu vet ni var våra skattepengar tar vägen.

I morgon blir det varmt, sommaren är på väg. Kramizar

Vid lunchen på jobbet i dag berättade en kollega hur hon hade fixat och trixat med sin blogg i helgen. Lagt upp fina bilder av saker hon hade gjort (duktig med handarbete), tips om god mat osv. En riktig duktig fotograf är hon också. "Det är så tråkigt" sa hon. "Jag kollar att jag har haft många besökare men 0 kommentarer". Varför är det alltid så frågade hon. Eftersom jag själv inte basunerar ut att jag har en blogg höll jag mig lite i bakgrunden men hon har ju så rätt. Jag känner mig nästan mobbad sa hon.

Jag är inte speciellt aktiv i bloggvärlden, kul att kommentera mina favisar och ibland få någon enstaka kommentar men mer än så blir det inte. Jag måste faktiskt hålla med kollegan till viss del (eller för att vara ärlig, till stor del). Många gör så fint, tar bilder, bjuder på både roliga saker och saker om livet i stort men får ingen respons.

Hata mig inte men kanske är det så att om man känner sig mobbad skall man inte blogga.

Det pågår vårstädning i mitt hus i helgen. Victor och maken är på träningsläger med fotbollen och då passar det ju bra att sätta fart och städa inför sommaren (om man inte hellre vill ägna sig åt sig själv naturligtvis). Systematiskt går jag genom rum för rum. Det är mycket att städa, väldigt mycket. Oreda OK men inte smutsigt. Jobbar man heltid och har familj ja då orkar inte jag så värst mycket på kvällarna i alla fall.

Nå väl, nu börjar jag gnälla också men det var inte det som var meningen. Har precis börjat på köket. Alla luckor är tvättade med starka medel så nu sätter jag mig med en kopp kaffe och plockar med de torra blommorna som ser dammiga och ledsna ut. Bara jag tar försiktigt i dom går de sönder. Jag försöker sätta dom tillbaka i vasen igen men det är inte lätt. Dom har nog blivit för gamla nu. Bara att kasta!

Nej det är inte bara att kasta. Kastar jag dom har jag inga kvar och dessa blommor är nu 13,5 år gamla. Detta är blommor vi fick när vår son Kevin dog. Var enda ros vi fick torkade jag. Jag köpte mig fattig på en typ av spray som jag tror kallades elefantspray som skulle göra  blommorna fräscha "för alltid" men "för alltid" var för vissa rosor 2-3 år, för andra 13,5 år. Nu är nog "för alltid" slut.

Nu sitter jag alltså här med massor av dammiga torkade rosor som är sista rest av alla blommor vi fick efter Kevin. Kastar jag dom har jag ju ingenting kvar men vackra är dom inte.

Min lilla fikapaus är slut. Blommorna får en ny plats i några år har jag nu bestämt. Det får bli i vitrinskåpet, där ser man dom inte men jag vet att dom finns där och just nu räcker det för mig. Men kasta sista blommorna efter Kevin det klarar jag inte än även om det är 13,5 år sedan.

Bäst att resa sig och återgå till jobbet annars sitter jag väl här om mimrar över hösten 1995 då jag blev en änglamamma.

Kram

 

Jag blev i dag uppringd av maken som berättade att han fått ett mail från Victors fröken i skolan. Victor hade tydligen bett en kille i parallellklassen att inte trängas i matkön. Det gör man inte ostraffat tydligen. Killen blir så förbannad att han slår till Victor med sin knytnäve mot Victors tinning. När Victor ramlar mot golvet passar killen på att åter slå Victor, denna gången i nacken, fortfarande med knuten näve.

Naturligtvis blöder en mammas hjärta när det drabbar ens eget barn men efter telefonsamtal med Victor så vet jag nu att han mår OK. Det som förvånar mig är hur långt ner i ålder skall det gå. I vår familj förekommer inga våldspel, Victor är inte heller intresserad av sådant men hur kan en kille på 11 år veta "vart man skall slå"?? Visst blir man orolig?

Själv funderar jag lite på hur världen kommer att se ut om sisådär 10-15 år. Vågar man överhuvudtaget gå utanför dörren?

Den som lever får se. Var rädda om er och ha en trevlig helg.

Jag är en människa som sällan läser böcker. Jag vet inte varför egentligen men jag lever mig så in i handlingen att jag mår inte riktigt bra efteråt. Visst har även jag läst böcker. Inte många som sagt men de böcker jag har valt att läsa är bl a: "Inte utan min dotter" , " Den brinnande sängen" ", Men mina tankar får du inte" "Jag flydde min oro" osv osv. I dag har jag köpt en bok. Jag köpte boken "Livet kan inte vänta". Jag har följt 3 underbara kvinnors kamp mot cancern på deras blogg. Om dessa kvinnor handlar boken. Numera finns bara 1 kvar i livet.

Det tog mig 1 timme att läsa boken. Det är ingen svår bok att läsa, utan en en bok med bl a massor av fina bilder på otroliga människor. Dessa 3 kvinnor bjuder så mycket på sig själva och sin familj. Jag är naturligtvis mycket tagen efter att ha lagt boken åt sidan för denna gång. Tror nämligen att jag kommer att läsa den flera gånger. Kanske skall vi vara lite mera rädda om dagen i dag.

Nu är det ju vardag igen för de flesta av oss. Skönt tycker några, tråkigt tycker andra. Vad tycker jag? Inte vet jag. Jag har haft en mycket fin påsk med VIctor, maken och min pappa i Norge. Det har varit så roligt att få över 1 vecka med min 90 åriga pappa som numera sedan 4 månader tillbaka är änkling. Vi har pratat mycket om mamma, även om pappas barndom. Maken har tagit oss med på många fina bilturer dit pappa har velat åka. Vi har kollat in skolan han gick på för över 80 år sedan. Vi har även besökt "hytter" som vi tillbringade somrarna på min mamma, pappa, syster och jag. Så visst har påsken varit bra. Det är ju skönt att när man inte är hemma stressar man inte på samma sätt.

Nu är det ju engång så att när man kommer hem efter över 1 vecka borta så väntar tvättstugan, eller hur. Tur att det var ledigt i dag för tvättmaskinen har i alla fall inte varit ledig i dag. Känns som man har samlat lite extra krafter att återgå till arbetet igen. Lyxigt också att det blir en kort vecka. Bara 4 dagar, sedan helg igen. Det gillar jag.

Som säkerligen halva svenska befolkningen har även vi plockat fram utemöbler i dag. Som en liten påsktradition har jag även tagit bort dörrdekorationen, (juldekorationen) i dag. Tuppen får vara kvar i åtminstone veckan ut.

F ö måste jag säga att svenska folket är otrolig duktiga med firande av olika slag. Jag har aldrig hört talas om att man skall gömma påskägget. Nu när jag läser olika bloggar verkar ni alla varit ute och gömt ägg. Kul grej men som sagt efter 30 år i Sverige och 3 levande barn har jag aldrig hört talas om det. Är det OK om jag gömmer Victors lördagsgodis nästkommande lördag tycker ni??  :-)

Boktipset är alltså som ovan. Livet kan inte vänta. Var rädda om er.

:-)



 

Nu är allt klart, det är bara att välkomna barnet till världen. Allt är klart.
Så bra tänkte jag, allt är klart. Ja du vet ju hur jag är säger barnets mormor. Jag har köpt de finaste kläderna. Det blir en fin pojke. Min dotter har kommit över besvikelsen att hon det blir ännu en pojke. !  Storebror bara väntar, det blir ju säkerligen lite svartsjuka men det är ju sånt man får räkna med. Vi får hålla koll men allt är klart i alla fall.

På eftermiddagen träffar jag barnets mamma. En 2-åring springer omkring (storebror). "Baby i magen" säger han och pekar," jag vill till mojmoj". När är det dags säger jag. "I dag säger mamman" jag är otrolig trött och har ont i ryggen." Ja, säger jag så är det ju, det är ganska vanlig faktiskt. Men, det är det värt säger hon, nu är det bara att krysta vet du, sedan är det klart. Ja, säger jag, sedan är det klart.

Ibland är lyckan att vara ovetande. Det går ju i regel bra det var bara det att när jag åkte hem från jobbet i dag så kom jag att tänka på att jag hade också ordnar och att allt var klart. Jag hade handmålat en byrå med fina fåglar på. Kläder låg i lådan, vagn på plats. Allt fanns på plats förutom min Kevin som aldrig fick komma hem.

Ha det bra i vårsolen.