Under 2 dagar föregående vecka  rådde fullständigt kaos på mitt jobb.  Vem skulle få svininfluensavaccin och vem skulle inte få? Förra tisdag kom en leverans med 500 vacciner något som vi trodde skulle räcka veckan ut.

En snabbtitt ut genom fönstret, kö som sträckte sig nedför gatan, det var då vi förstod att kaoset var ett faktum.  Inom loppet av 3 timmar hade 200 personer vaccinerats. Väntetid, ca 1,5 timmar.

Nästa dag om möjligt ännu värre.  Efter 2 timmar var alla nummerlappar dragna och det var bara att inse att 300 vacciner tog slut kl 14.30. (Och då har man rekommenderat folk att komma senare på dagen för att undvika kö). Kändes lagom tillfredsställande när 2 tanter kom i taxi och krävde att få sina vacciner. I det fallet skulle jag önska jag kunnat trolla med knäna men först till kvarnen.... osv.  Under några hektiska timmar var jag rädd jag skulle bli stenad till döds.

Resten av veckan var det "bara" telefonsamtal där frågan var om när vi får in nytt. "Nytt vaccin kommer ca 11/11 svarade vi". Sent fredag eftermiddag fick vi ny information. Inget vaccin denna vecka men KANSKE nästa vecka.  Alltså en mycket otillfredsställande vecka om man ser det från servicesidan.  Men det är inte mitt fel eller några av mina kollegors fel heller för den delen. Jag skulle naturligtvis vilja hjälpa så många som möjligt men tyvärr den positionen har jag inte inom Landstinget, nej jag är bara en sekreterare som försöker hålla ordning i kösystemet. 

Som sjukvårdspersonal har jag fått mitt vaccin och nu ligger jag sjuk hemma med hosta, ont i halsen och frossa men i morgon får jag gaska upp mig för då är det dags att svara alla som ringer att vi inte fick något vaccin denna vecka heller.

Som tröst till er som inte fått än, det skall räcka till hela svenska befolkningen och det är väl tur att vi inte alla blir sjuka på samma gång eller hur. Ja, det gäller att det positivt på det hela.

Kram från novembergrått Stockholm

Om 1 timme bryter antagligen helvetet lös. Hela morgonen har jag svarat i telefonen. Om 1 timme öppas dörrarna för en ny omgång med vaccination av svininfluensan. Vi har fått ynka 500 doser som skall räcka till ungefär 7000 personer. Snacka om att först  till kvarnen osv. Förhoppningsvis kommer flera leveranser men det vill folk inte lyssna på.

Det är märkligt det här. På dörren har jag skrivit en stor lapp med texten "SLUT". Hmm, "jag ser att vaccinet är slut, betyder det att ni inte har några vacciner kvar?" Ja, vad faa... trodde du. Nej skämt åsido. Det är synd om människan som är så stressad att ingen information går in rätt så att säga.

Så nu vet ni vad jag gjorde i dag mellan kl 13.30 och 16.30.

Nöff nöff

Efter att ha hämtat min åldrande far på sjukhuset stod taxin och väntade på oss. Jag satte min far i framsätet bredvid chauffören. Själv satte jag mig bak och upptäckte att där satt en kvinna i 30 års åldern. Jag hejade på henne och resan kunde begynna. Jag förstod att det var en resa där man "plockar" upp de sjuka från olika sjukhus.

Jag titta lite försiktigt på kvinnan bredvid mig men hon såg inte alls sjuk ut. "Snygg frisyr" tänkte jag. Det började skymma ute och jag såg min egen spegelbild i sidorutan på taxin. "Shit, det börjar bli en rejäl dubbelhaka" tänker jag. Kvinnan bredvid börjar röra oroligt på sig och frågar chauffören om han har en påse. Hon pratar mycket otydligt men är man illamående så är det ju inte lätt att prata eller hur?

Vi sitter i en rejäl kö eftersom det är rusningstrafik en fredag eftermiddag i Oslo.  Jag rycker upp en påse från handväskan, chauffören åker in, sätter på varningsljus och kvinnan går ut och kräks.

"Jag ber så mycket om ursäkt" säger kvinnan. Lutar sin panna mot fönsterrutan, blundar och chauffören berättar att kvinnan har varit inne på sin andra omgång av strålning den här dagen.

Eftersom min man har haft cancer hoppas jag på att jag kan bidra med något när jag berättar det för henne.  Hon ser på mig med sorgsna ögon, skakar på huvudet och säger: "Jag har haft cancer till och från i 13 år, jag åker fram och tillbaka 2 gånger varje dag nu i en 3 veckors period. Jag frågar var hon strålas och tar på sin höger kind. Tungan är hård angripen det är därför hon pratar otydligt. Jag tänker tillbaka på min man när han opererades och vi inte visste om rösten skulle försvinna, där jag lade ner block och penna så att han efter sin operation kunde kommunisera.

Snart hemma med min pappa. "Förlåt, jag ber så mycket om ursäkt men jag mår dåligt." Taxin kör återigen till sidan. Kvinnan kräks återigen. Hon står på sina knän i det våta gräset. I taxin sitter människor hon inte känner. På bullhållplatsen står folk och tittar på henne. He he, tidig fredagsfylla ungefär.

Nu är vi hemma hos min pappa. Jag tar hennes hand och säger att hon skall krya på sig. Hon frågar om jag vill ha den oanvända påsen tillbaka, ber om ursäkt. Hon har nu suttit i taxin i ca 2 timmar. Har inte klagat ett ögonblick men jag som sitter bredvid har just under denna resa förstått att om man har en dubbelhaka eller två så är det ta mig fan inget att gnälla över.

Tack Lise, jag hoppas att det ordnar sig för dig.

Efter att ha lyxat till mig med en semesterdag i dag bestämde jag mig för att åka och handla lite småjuks som behövs till hemmet. Hamnade på en affär som har "lite allt möjligt". Döm om min förvåning när jag möts av ett hav av blinkande tomtar, girlanger, julstjärnor och allt det monne vara. Det enda som saknades var julsångarna.

Det var väl ungefär så jag började mitt bloggande förra året också men jag tycker det är på tok för tidigt eller hur. Jag som fortfarande går i T-shits och sandaler (ja, lite annat också naturligtvis. I alla fall ett par långbyxor). Visst finns det en god del psykologi i det hela. I alla fall började jag tänka i banorna julklappar. I runda slängar är det väl ca 80 dagar kvar så man kanske hinner planera lite i alla fall.

Jag önskar mig i alla fall en digital köksvåg så min önskelista är nu klar.

Kram i blåsten, här i Stockholmstrakten får man hålla i peruken. (Tur att man inte har löständer)

Det finns perioder i livet då man inte orkar mer än att äta, sova och i bästa fall jobba. Jag har under över 1 månads tid orkat allt detta men inget mera förutom att jag orkat läsa mina favoritbloggare men kanske inte alltid kommenterat.

Att jag i dag sätter mig vid datorn är enbart för att tala om att jag fortfarande är uppegående och har i dag varit på min sons grav. Kevins skulle i dag ha fyllt 14 år.  Hur fattig känner man sig inte med handväskan fylld med gravljus, tändstickor, kramdjur och gravlykta? En kille på 14 år skall vara tonårsförälskad, ha en egen facebook osv osv.

När jag startade min blogg för ca 10 månader sedan fick jag min första kommentar från en kvinna som jag "lärde känna" genom att vi både hade förlorat barn. Hon lärde mig det vackra ordet "änglamamma".

Från och med i går kan denna kvinna även kalla sig jordamamma. Grattis till dig och din familj Melissa.

När jag i dag var och handlade på den lokala ICA affären uppstod ett litet trafikkaos i rondellen. En massa bilar fanns med personer utanför sina bilar. Jag trodde naturligtvis att någon olycka hade ägt rum men jag såg som tur var ingen person liggande på marken. Just när jag skulle stanna min bil såg jag en boll ligga på körbanan. Eftersom det har blåst mycket i Stockholm i dag rullade bollen lite hit och dit. Det var ingen riktig fotboll utan en boll med spindelmannen på. Alltså gissningsvis ett litet barn som hade tappat den.

Visst är det gulligt, alla stannade sina bilar och kollade efter något barn men det var nog bara bollen som tog sig en liten tur på egen hand i blåsten för inget barn fanns till. Skönt i alla fall att inte har för bråttom i trafiken.

Bara en liten tanke på söndagkvällen. Kram :-)

Där står han sonen, mitt i bilagan, en stor bild.

Ett barns sommarlov tenderar ofta att bli väldigt långt om man inte har mostrar, fastrar, mormor, farmor osv osv. Det har inte vi i närheten, alltså blir Victors ledighet väääääääldig lång.

För 1 vecka sedan vid middagsbordet berättar min man att han har sett att Djurgården har sommarkollo på Rådmansö i Stockholms skärgård för barn födda mellan -95 -- 99. Det blir ingen reaktion varken från Victor eller mig. När vi senare samtalar min man och jag kommer vi överens om att det kanske inte är så dumt att skicka iväg minstingen måndag till lördag. För mig är det fruktansvärt länge men vi frågar Victor om han kunde tänka sig det." Ja, jooo, kanske, men jag känner ju ingen". Nej säger vi men du kommer helt säkert att lära känna killar. "OK, jag vill" säger Victor som är en mycket social och oblyg typ.

Söndag kväll går åt att packa. Det är viktigt att de rätta kläderna kommer med. Fotbollströjor i alla dess färger, lite märkes ´kalsonger osv osv.

Mamma (jag) sover dåligt natten till måndag. Är van att maken alltid följer med. Med tårar i ögonen säger jag hej då till sonen måndag morgon. Kommer till jobbet. Första SMS. "Tja morsan. Träffat 3 killar som jag känner.  Coolt va". Så roligt svarar jag.
Jag hör inte så mycket nästkommande dagar men något SMS levereras antingen till maken eller mig. Bl a  "Så här roligt har jag aldrig haft" osv.

I går ringde en fotograf till min man och frågade om det var OK att Victor var med på bild i Dagens Nyheter, sportbilagan. Nu är han alltså där. I morgon skall vi resa och hälsa på. Han kommer hem senare på dagen. "Jag skall inte åka med er hem i bilen. Jag skall åka buss med polarna"

Min "lille" unge har blivit så stor att han varken saknar mig, maken eller hund eller bröder på 5 dygn. Glädjen över att hälsa på honom i morgon kan ingen ta ifrån mig. Jag lovar, jag skall verkligen försöka att inte springa dig tillmötes, pussa, kramar och gråta av lycka över att se dig igen. Nej. Jag skall lite nonchalant lossas att jag "råkar" träffa dig men ingen vet att i morgon skall vi tokkramas och du skall få välja middag, ja för du kommer väl hem till middag?

Kram till er alla som orkar läsa en knäppmorsas längtan.

Tåget brukar komma in till Oslo Central i god tid men inte den här gången. Trängsel uppstod och Victor och jag försökte slingra oss igenom folkmassan. Plötsligt stannar Victor. "Titta mamma, en svart mops", Åh va söt säger jag. Victor är en mycket social person som genast går fram till husse och frågar om får ta ett kort på hunden. Självklart säger husse, ge honom en hundgodis så blir han glad. Som sagt, så gjort. Äntligen 20 minuter försenare sätter vi oss på tåget. Bredvid mig sitter en ung man med en tjock bok, bredvid Victor kommer en ca 30-årig kille, hälsar glatt och sätter sig för att sova. Efter vägen får vi höra i högtalaren att vi blir mer och mer försenade. "Det var ju synd" säger killen bredvid Victor. "Jag skall med ett anslutningståg och det hinner jag inte". "Vad heter du grabben" säger killen, Sedan händer det saker som inte jag är van vid i alla fall. "Victor, ska vi gå till bistron, jag är sugen på te, vad vill mamma ha tror du?" De knallar i väg och efter en stund kommer killen med kaffe och godis till "mamma" och te och godis till Victor. "Så snällt" säger jag. "Hur mycket kostade det". "Killen som kommer från ett av våra sydliga länder tittar på mig. "Ingenting, hur så".

Victor, ska vi titta på en film? Du och jag får dela på hörlurarna. Efter mycket skratt tar väl batteriet slut. Vi pratar en stund alla tre då plötsligt en röst i högtalaren berättar att vi alla måste lämna tåget i Degerfors. Nu händer allt väldigt fort men killen som jag kan kalla Ahmed hjälper mig med bagaget och ser till att Victor kommer på en buss som skall ta oss till Laxå. Själv försöker jag stappla bagaget i bussen.

Efter ca 4-5 mil är vi i Laxå för att ta ett nytt ostädat tåg till Stockholm. Ahmed kommer med ett glatt leende. "Tja Victor, du blir inte av med mig nu heller. Jag vill sitta och snacka med dig och morsan du vet". "Kul" säger Victor. Efter  ca 1 timme och alla ombord på tåget får vi veta att vissa skall kliva av tåget igen och vänta på nya bussar. Då, just då bryster min nya vän Ahmed ihop. "Värsta SJ du vet, nu väntar en kamel på oss, eller hur Victor". Inget tåg till Linköping bara kameler." Jöss vad vi skrattade.

Tyvärr var vi tvungna att säga hej då till denna underbara person som själv hade bråttom till sin fru och 1-åriga dotter även om Victor försöker hålla kvar hans väska.

Kanske inte SJ med det första men jag tänker ofta på killen som ville besöka sin fru och lilla dotter och blev  flera timmar för sent men förgyllade resan för min och min Victor.

Victor och jag glömmer dig aldrig du underbara människa.

Victor och jag åkte för att hälsa på morfar för 1 vecka sedan. Efter en lång tågresa med gråtande barn kom vi äntligen till Oslo centralstation. Taxi hem till min 91-åriga pappa, underbart att träffa honom igen. Lite orolig var jag nog för Victor hade just denna gång ingen dator tillgänglig. Hur ska det gå??

Naturligtvis började vi eftermiddagen med en promenad på en halv timma till min mors grav. Eftersom min syster sköter om graven mer eller mindre varje dag såg det naturligtvis fint ut på graven. Väl hemma igen pratade vi, min far, Victor och jag om hur vi skulle smycka graven när vi var i Norge. Victor och jag bestämde att vi skulle köpa en fin röd ros och en fjäril. Victor ville egentligen köpa en ängel men damen i blomsteraffären avrådde just för att det finns människor som inte låter gravar vara i fred.

 Vi knallade i väg Victor och jag dagen efter och köpte både ros och en liten fjäril som satt på en liten ståltråd. Vi gjorde så fint vi kunde. Efter att ha lämnat graven med några ord till min mamma lämnade vi och började en längre promenad hemåt. Efter ett tag, i mina egna tankar märker jag att Victor inte är med. Jag har ingen lust att börja ropa på honom så jag väntade på honom. Efter ett tag kommer min son gråtande och berättar att han saknar sin mormor jättemycket.

Väl hemma i Sverige frågar jag min syster om hon tyckte att vi hade gjort fint. "Ja, det var jättefint" men nu kastade jag rosen för den hade gjort sitt". Det förstod jag men fjärilen då?. Fjärilen? Det fanns ingen fjäril men det fanns en ståltråd utan något på så jag undrade vad det var säger min syster.

Ett djupt långt andetag. Vem tog fjärilen? För visst är det så att man aldrig kan vara riktig säker inte ens när det gäller att ha sina gravplatser i fred. Min fråga är, hur lågt kan man sjunka?

Resan åter till Stockholm kan jag berätta om vid ett senare tillfälle för det var lite av ett äventyr.

Kram i sommarkvällen.

Här om dagen pratade min son Victor 11 år och jag om att blogga, något som vi båda gör. "Jag tycker det är trevligt med alla goda och snälla människor" sade jag. "Jo, men mamma , alla är inte trevliga" säger Victor. "Är dom inte?, "Ne hej du. Verkligen inte. Har du inte läst i tidningen "säger Victor. "Nej, jag har nog missat det men vad står det"?  frågar jag. Jo, ett par kändisar har varit tvungna att släcka ner sin blogg. Jag började genast läsa igenom CGs blogg. Helt sjukt. Hur kan man skriva så mycket elakt om en människa kan inte känner. Efter någon dag läste jag att författaren MB som verkligen har bjudit på sig själv också fått släcka ner sin blogg. Han hänvisade till kommentarer han fått om sina döda barn osv.

Nej tack. Är det detta som är bloggvärlden skall jag verkligen släcka ner min i protest. Jag som trodde att i denna värld var vi alla goda men tyvärr.

 Ja, då är jag åter på svensk jord och det tackar jag för. Victor, min man och jag har nämligen varit utomlands med goda vänner och deras barn. Vi har varit i Lettland, en så kallad kryssning på 40 timmar. Jag hade berättat för Victor om den fina shoppinggatan som fanns på båten.

Resan började med buss härifrån i hällande regn. När vi äntligen kom fram till terminalen fanns inget fartyg som skulle dit vi skulle. Efter en stunds funderande kom vi på att vi var på fel terminal och var tvungna att ta taxi till nästa terminal. Jag insåg snabbt att jag hade tagit fel, det här var ingen båt med shoppinggata. Här fanns i princip ingenting, men men.

Väl inne på båten letade vi oss snabbt till hytten, storlek minimal. OBS, vi hade lyxat till oss med fönster. Vi bjöd strax in våra vänner på en plastmugg med metaget vin, cola till barnen och lite nötter som tilltugg. Vi hade nämligen betsämt oss att boka andra sittningen och behövde då inte stressa.

Det det äntligen blev vår tur att äta av den efterlängtade buffén insåg vi snabbt att vi nog skulle ha tagit första sittningen. Maten var ljummen, torr och seg. Vissa saker var slut och tydligen var ingen i besättningen intresserad av att fylla på nytt.

Vi hade blivit lovade grått och tråkigt regn i Riga, grått var det men inget regn, bara väldigt kvavt. Oj, så mycket bärnsten (bernsten kanske, maken är inte hemma så jag har ingen att fråga om stavningen). Det var så mycket bärnsten så det fanns inte plats till så mycket annat förutom Mc Donalds, Swedbank, Nordea och Den norske Bank. Efter en helt OK lunch i Riga var det dags att återvända till båten.

Eftersom  de flesta sover lite sämre i en 45 cm bred säng var det dags för en tupplur. Till och med Victor gick med på en sådan. Vi vaknade strax innan båten återvände och vi gick den här gången på första sittningen. Oj, så mycket bättre det smakade. "Säkert för att det är nytt och fräscht och inte legat framme i flera timmar" sade min listiga man. "Tänkte inte på det" sa reseledaren (mamma i andra familjen).

Nu var det dags för underhållning. Vi lyssnade på en hyfsad bra orkester men det var tokvarmt så vi gick till en karaokebar, enbart för att lyssna naturligtvis. Eftersom ingen i publiken vågade fick båtvärdinnan själv sjunga. Min huvudvärk kom som på beställning. "Gimme gimme" med Abba lät som en klagosång. Michael Jacksons "Bad", ja, kära någon. Han skulle ha vänt sig i graven om han hade hört. En liten dam försökte sig med "Ta mig till havet". Äntligen kom en tjej och sjönt då vackert att de berusade killarna som satt längst fram blev tårögda. Sedan ville inga flera sjunga, förutom båtvärdinnan igen. Hon lyckades tömma hela baren på folk. Det var nästan så man erbjöd henne betalning om hon höll tyst.

Nu väntade en natt med lite vind, inte alls så farligt säger maken. Själv funderade jag på om jag skulle ta handväskan med ombord i livbåten. Tänkt om vi kommer ifrån varandra osv. Hur kallt är det i vattnet? (Jag har nämligen för många år sedan varit med om en resa från Oslo till någon stans i Danmark i storm).

I går kl 10.30 ankom vi åter Stockholm i ett gräsligt väder. Genomblöta blev vi men efter 1 timme var vi åter i hemmet.

Tänk att det är så underbart att alltid komma HEM.

Just så sa hon, kvinnan framför mig i affären i går. Hon sa det till affärsbiträdet som naturligtvis nickade sig enig. "Ja, nu är det riktig sommar". "Hoppas det håller i sig bara". Vilken tur att de inte kunde se mina tankar. Det är nämligen så att jag tycker värmen är fruktansvärd jobbig. Det är nästan så jag inte vågar säga det till någon men jag tycker 20 grader är lagom. Inte nästan 30 som vi har haft den senaste tiden.

Jag började semester nu i fredags. TIllsammans med min syster och hennes familj och pappa åkte vi till norska fjällen. Som tur är är ju luften annorlunda ju högre man kommer tycker jag, det känns lite kallare men likväl tog jag av mig sandalerna och gick ut i snön. Underbart en liten kort stund.  Termometern visade då 20 grader och nere vid stugan var det nästan 32 grader.

Sedan jag kom hem i måndags eftermiddag har jag inte gjort många knop. Allt det där med att läsa en bok i skuggan, bada osv orkar jag inte. I skuggan är det just nu 28 grader.

Jag har svårt att sova. Går upp och dricker en hink med vatten, lägger mig igen och naturligtvis blir jag kissnödig. Dricker igen, upp och hämta kylklampar, ett toabesök till. Så här fortsätter det hela natten. Sedan skall man naturligtvis grilla, grilla måste man göra när det är juli och varmt. Vem orkar stå framför grillen en sådan dag (förutom grannen som grillar även på julafton).

Jag berättade för min syster att jag inte gillar värmen men har svårt att bli accepterad för det. Hon berättade då för mig att hon nästan inte vågar säga att hon längtar efter snö på vintern. Hon älskar åka skidor men folk förstår inte det. Alla väntar på sol och sommar.

Gnäll inte säger folk till mig. Tänk på dessa dagar när vintern kommer. Du kommer säkert att sakna dom. Varför skulle jag sakna dagar då jag inte orkar mer än att skära vattenmelon och ananas (säker flera a och n) i skivor och tugga i mig. När nytvättad ligger i drivor, disken i diskmaskinen är ren men orkar inte plocka ur den. När gräsmattan är gul av torka, när man sticker sig när man går barfota? När jag inte kan åka och bada med Victor utan att bränna fotsulorna av mig i sanden? När man inte vet om man duschade för 5 minuter sedan. Är jag blöt av vatten eller svett?

VIlken underbar dag? Jag tror den kommer på lördag enligt väderleksrapporten. Ja, nog är vi olika vi människor men grattis alla ni som njuter av värmen. Egentligen avundas jag er.

Nu är jag åter efter min stora vinst för 1 vecka sedan. För att vara ärlig så tog pengarna slut samma dag. Mycket sill för pengarna. Det var ju dagen innan midsommar så det blev till och med jordgubbstårta.

I morgon flyger jag västerut alldeles ensam för att besöka min pappa som blev änkling för drygt 6 månader sedan. Först skall vi besöka min mammas grav eftersom hon skulle ha fyllt  87 år på lördag . Vi skall tillsammans med min storasyster, hennes man och deras son resa till deras "hytte" i norska fjällen, Kommer åter till Sverige på måndag. Det här blir en minisemester för mig. Lagom länge att vara borta från familjen. Vi skall väl hinna med att fira min pappa i förskott  som fyller år 7 juli, hela 91 år. Helt otroligt.

Nu har jag lite ångest för hur maken och Victor skall klara sig utan mig (:-) ). Förutom att maken både kan tvätta, diska och göra mat så är han en underbar pappa som hinner med fotboll, jogging osv med Victor, så oj oj oj vad de kommer att saknar morsan.

Det där med tvätten måste jag berätta om. Vi köpte för några år sedan en ny tvättmaskin som maken installerade i tvättstugan (var annars?). Visst är det så att innan man köper en ny tvättmaskin har man samlat på sig förb... mycket tvätt. I fall maskinen "kommer i gång liksom". Nu var det i alla fall inte så, efter någon vecka och maskinen var lika tyst vad det bara att inse att vi var behövde en ny.

Måndag morgon. En glänsande ny möter mig i tvättstugan. Bara att börja med första tvätten. Följer punkt för punkt hur man skall göra och sätter igång. Tyst, så tyst tänker jag. Fast efter ca 20 minuter låter det så fruktansvärt. Ringer maken på jobbet, inget svar. Det är väl som självaste .......
Här köper man en ny tvättmaskin och så är det fel på den.

Jag är inte den som är den. Ringer upp butiken där vi köpte den. Går ner i tvättstugen och lägger liksom luren mot tvättmaskinen. "Hör hur den låter," säger jag  "ett riktigt måndagsexemplar". Ja vi kommer med en servicekille säger människan andra sidan luren.

Det tar ungefär 1 tim. Det ringer på dörren och utanför står en kille som ska titta på eländet
 "Ja, kära någon" säger jag " här köper man nytt och så är det bara skit".
"Nja, jag vet inte om det är bara skit du har köpt"säger karln. "Vi gör så här" säger han. Jag börar med att ta bort frigoliten som sitter under maskinen så får vi se om det låter mindre."
"Jasså du, så det är frigolit under" svarar jag lite käckt.
"Yes det är frigolit under
"OK" säger jag. "När det är frigolit under,  det går på garantin förstås. Vi köpte den i går"
"Nix, frigoliten skall man ta bort själv."
"Men maken var tvungen att åka bort med jobbet. Han instalerade den, sedan stack han på jobb försöker jag"
2 veckor senare kom fakturan 1.000 kr.
Glöm aldrig bort frigoliten för den är alltid med hem.
För ni vet väl att tvättmaskiner är fyllda med frigolit i alla hörn för att inte skadas. (Det vet väl alla)
Tack för alla nallar. Blev så glad. Skall skicka vidare i kväll.

Maken ringde mig på jobbet i går. "Hör du det konstiga ljudet i bilen" säger han. Nej, det har jag inte gjort säger jag men å andra sidan har jag ganska hög musik på. "Du, hela bilen skakar" säger han. OK, säger jag men någon reparation på bilen passar rätt dåligt just nu säger jag och ser för mig semesterveckan försvinna. Kostsamma saker det där. "Jag hämtar bilen på ditt jobb och kör den till verkstaden nu med det samma" säger han.

Tänk att det alltid är något säger jag till en kollega. Nu måste bilen in på reparation också. Tanten i fråga har säkert flera miljoner på kontot och förstår egentligen inte mitt problem nät jag börjar tjata om inställd semester osv.

Sätter mig för att fortsätta jobba och plötsligt står maken bakom mig med räkningen i handen. Usch, kallsvettig tar jag emot pappret. 28 kr för 1 st bult. That´s it. Vilken tur säger jag. I morgon skall jag faktiskt köpa en trisslott tänker jag.

I morse köpte jag den trisslotten. Jag vann, 50 kronor. Går tillbaka för att hämta ut 2 nya. Första ingen vinst. Andra 75 kr. Skrapar längst ner till höger, x 10. Jag har vunnit 750 kronor.

Så nu finns det både sill och jordgubbar här hemma.

Trevlig midsommar :-)