Förra helgen var det igen dags för det årliga SPA-helgen med jobbet. I år var målet några mil från Skövde. Naturligtvis kom inte tåget i rätt tid, för att vara ärlig, det kom inte alls men det kom ett annat tåg som tog oss till vår slutdestination (heter det så?? d e s t i n a t i o n, fint värre). Resan gick alldeles utmärkt med medbragt vin och tilltugg. Fnitter och lite till med 12 stycken damer som skall vila.

När man är på SPA skall man vara riktigt på hugget. Man skall vara med på yoga (inte jag, har varit det en gång och då slog jag knut på mig själv (inte dåligt med övervikt)). Simma i bassäng kan man göra men inte jag. Smutsigt och inte vet man om några kissar i vattnet heller. Norska som jag är blir det TUR, en lång tur. Trevligt och även nyttigt men eftersom det ingick 2 aktiviteter var jag liksom tvungen att göra något mer en bara gå på tur.

Jag har många fel och brister men en av de värsta är att jag ibland, när jag blir lite nervös och vet att jag måste hålla mig för skratt, ja då, just det börjar jag skratta väldigt väldigt mycket. En arbetskamrat och jag bestämde oss att vi skulle gå på avslappning. Fina grejer. Man får ligga på en madrass och bredvid ligger någon du inte känner. Du får ligga helt still, du får besked om att det är OK att somna men om du snarkar kommer informatören att nypa dig i stortån. Ja, du får ju inte störa någon. Alltså la jag mig närmast dörren i fall jag skulle få skrattnojan. Det gick alldeles förträffligt. Jag menar, jag är ju vuxen. Jag märkte att jag "började somna" och drömde om rödlök??

Dagen efter (söndag 14 februari, alla hjärtans dag). Polaren meddelar mig att hon har anmält både sig själv och mig till "lille massageskolan". Jättekul tyckte jag. Men något blev väldigt fel.

Lägg inga aspekter i detta men är det kärlekshelg och 5 st par skall lära sig massera varandra  blev det i mitt fall väldigt väldigt fel. 4 st söta ungdomspar sätter sig bredvid varandra. Flickorna ser ut som sugrör, pojkarna har börjat till skägg. Och jag och polarn. Bägge lite och lite mera överviktiga. Gissa om vi skrattade.

Nåja, vistelsen var riktigt trevlig men jag måste erkänna att vi har skrattat en del på jobbets sista veckorna.

Var rädda om er, även om det är kallt så är det ett lyxbekymmer.

Jag har hunnit med flera besök hos min far i Norge sedan sista inlägget. Senaste besöket var för 2 veckor sedan. Jag var bjuden på tjejmiddag hos min syster som fyllde jämna år.

Naturligtvis var resan lika mycket för min fars skull. Det hade gjorts lite finjusteringar med ögon och öron så jag var väldigt nyfiken i vilket skick han var.

Min systerson K hämtade mig vid bussen och när jag frågade hur min far mådde så säger K att jag inte får prata så högt för just i dag har man varit och justert hörapparaten.

Väl hemma hos min syster väntar som vanligt god middag och min far sitter så glad och nöjd vid matbordet. Rosiga kinder och hör alldeles förträffligt men, du får inte prara så högt säger han för nu är jag inte döv längre. Inte blind heller för den saken skull säger han. Hans ögonoperationer var lyckade så nu både ser och hör jag säger han. Han höjer sitt glas med lite rött vin och säger att nu vill han faktiskt åka hem till lägenheten.

Min syster och jag kör honom hem. "Å vad jag trivs här säger han. Här stormtrivs jag "säger han. Det värmer 2 döttrars hjärtan att höra. "Jag i morgon kommer jag och städar lite här pappa" säger jag. "Ja men mellan 13-15 är jag upptagen. Det är lunch i matsalen och det vill jag inte missa." Naturligtvis inte " säger jag. Gå du, jag klarar mig själv. Jag tänkte sätta i gång tvättmaskinen åt dig" Varför då? säger pappa. Det klarar jag själv.

När jag återkommer närsta dag har han tagit på sig finskjortan. "I dag tar jag inte rollatorn, det räcker med käppen. ". Är du säker" säger jag. "Yes, numera ser jag knappen på hissen så jag vet var jag skall trycka". Pappa har lärt känna en yngre man som tycker det är så roligt att prata med min far.

Det är väl märkligt detta. Jag är lika stolt som om det vore mitt barn. Pappa klarar sig själv (näst intill) och han fick aldrig veta att jag stod och tjuvkikade när han gick i väg till hissen och jag såg at han hittade rätt knapp.

Nu väntar ytterligare en stor operation kanske, man vet ju inte om man vill operera en så gammal man men alla tycker ju att han är så pigg. Vi här hemma får åter be om att allt skall gå bra.

Jag frågade vid senaste besöket om han saknade sin villa, han berättade då för mig hur orolig och rädd han hade varit senaste tiden. Hur otäckt det hade varit att lägga sig och näst intill vara döv. Stackars pappa. Det berättade han aldrig för oss.

Du är en riktig krutgubbe du pappa. Kram, vi ses i slutet på nästa månad hoppas jag.

Det är fredag kväll. Telefonen ringer och jag svarar . Har det hänt något med pappa?  Jag svarar snabbt och frågar vem det är." Det är jag, pappan din". "Du förstår, de har varit och hjälpt mig av med hörapparaten så nu kan jag prata med dig". Så fint, säger jag. Hur mår du pappa? "Jättebra. I går var jag och åt middag i stora matsalen. Det var fisk och du vet ju hur mycket jag tycker om det". Ja, jo det vet jag att du gör men hur mår du annars. Jag menar du har ju precis fått 2 hörapparater, 2 starroperationer, en stor tarmoperation där du fått veta att du har cancer, du går med kateter, jag menar, är du OK pappa. "Jag har det så bra jänta mi". Nu skall jag lägga mig för i morgon är det julbord här på hemmet". "Förresten visste jag inte att jag kunde se sjön härifrån, det blir fint till sommaren. (Jag har berättat för honom att han har sjön framför vardagsrumsfönstret men han har nog varken hört vad jag sagt eller inte sett något. Vi ses till jul, det skall bli trevligt". Hej då pappa, vi ses.

För 2 månader sedan satt min pappa, änkling sedan 10 månader tillbaka, i sin villa som han bott i tillsammans med sin fru (min mamma). 91 år gammal, såg ingen ting, hörde ingenting och med fruktansvärda magsmärtor, svårt att kissa. Allt han väntade på var hemtjänsten och min syster som hälsade på på kvällen.

Vi (absolut mest min syster) och jag har gjort allt vad vi kan för att pappa skall ha det bra. När han för 2 månader sedan efter en svårt magoperation bestämde sig för att inte flytta hem till villan var vi väldigt oroliga för hur han skulle klara av flytten. Han är glasklar i huvudet och har full koll på allt.

När vi skulle avsluta telefonsamtalet försökte jag försiktigt att fråga om han saknade villan. "Nej du, jag bor i en lyxlägenhet" (se tidigare inlägg), men du, nu måste jag lägga mig för som sagt i morgon blir det julbord. Kanske tar jag ett glas rött vin, vi får väl se. "

Kanske inget märkvärdigt telefonsamtal kan tyckes men för mig var det så otroligt upplyftande. Pappa har funnit sig till rätta. Det kommer att bli många olika engagemang på boendet så jag hoppar du hinner med många.

Som vi säger i Norge. "Pappa jeg er glad i deg."

Hej mamma.
I dag är det precis 1 år sedan du dog. 1 år sedan min syster och jag höll dina händer till ditt sista andetag. 1 år sedan pappa strök dig över kinden, kramade dig och tackade för 60 års äktenskap. 1 år sedan jag bad om att du skulle få något lugnande när din ångest var för svår för dig den sista timmen i ditt liv. Det är även 1 år sedan jag packade ner dina fina kläder och lämnade dom till frälsningsarméen. Du tyckte ju så mycket om de som hade det svårt i livet. Du ville hjälpa alla om du så kunde.

Du mamma, jag undrar hur du har det nu. Som du kanske vet är jag ofta i Norge nu, minst 1-2 gånger per månad.  Vet du att pappa inte mår bra? Vet du att han har flyttat till en servicelägenhet? Han saknar dig så mycket mamma så när vi pratar om dig så gråter han. Jag var på kyrkogården i söndags och tände ljus. Min äldste son var med mig. Tillsammans stod vi där i mörkret och såg ljuset från lyktan. Såg du oss? Varje gång jag är i Norge så hälsar jag på dig förstår du. Min syster och jag ser till att det alltid är fint på din grav. Du tyckte ju så mycket om trädgården och blommor så naturligtvis ser vi till att det är fint hos dig.

I år kommer hela min familj från Sverige och firar julen i Norge. Det är ju ganska länge sedan vi gjorde det för det är ju 55 mil att åka men i år kommer vi. Det blir ett kort uppehåll för min mellanson jobbar i julen men har lyckats få ledigt 1 dag.

På julafton skall vi alla (kanske även pappa) besöka din grav och se till att det blir fint på graven. Pappa kanske inte orkar förstår du för han har blivit så mycket sämre sedan du dog. Han är ju ni 91 år och jag tror att när man älskar någon så mycket som pappa älskar dig så längtar han nog till dig ibland.

Jag hoppas att du har träffat Kevin, ditt yngste barnbarn där uppe. Precis som min äldste son sa på din begravning. "Mormor, snälla ta nu hand om vår lillebror Kevin" "se till att han har det bra."

Vet du mamma, ibland när telefonen ringer så tror jag fortfarande att det är du. "Är det dej, jänta mi" sa du. Nu börjar jag gråta så jag får nog lägga ner det här.

Tänkte i alla fall uppmärksamma dagen i dag för jag glömmer aldrig.

Jag lutar mig mot receptionsdisken, sträcker ut en nummerlapp. Vaccinationen kan börja. 339 ropar jag. "Det är jag" svarar kvinnan med den lilla flickan på armen. Fyll i en hälsodeklaration säger jag, sedan kan du gå in i rummet till höger.

340 ropar jag, hänvisar till rummet till vänster. Klockan har just passerat 13.30 och jag vet att jag skall stå här i minst 3 timmar. Det rullar på i en lagom fart, vi får inte ha mer än 50 personer inne i lokalen samtidigt. Min kollega ser till att  inga flera än dessa 50 kommer in innan vi släpper in nya. Vi tänker på kaos vid eventuell utrymning etc. En del barn strular och vill inte ha någon vaccin, mammor och pappor försöker övertala sina barn. Ibland går det, i bland går det inte riktigt så bra.  Jag känner efter ett par timmar att mina fötter värker, ryggen gör ont och jag är i ett akut behov av ett snabbt toalettbesök.

Den gamla kvinnan som inte riktigt förstod vad hon skulle fylla i på hälsodeklarationen ger mig en klapp på axeln. "Så duktiga ni är" säger hon, "din kollega hjälpte mig att fylla i". Nästa kvinna kommer med en julblomma. "Den är till dig" säger hon till mig. "Tusen tack för att du hittade mina glasögon förra veckan". Fötterna och ryggen värker inte lika mycket längre. Det är som om kroppen har fått lite bensin av allt beröm vi får.  Den kostymklädde mannen ber mig hälsa till min kollega att hon var duktig att sätta sprutan. "Jag är nämligen spruträdd" säger han." Det skall jag visst göra" säger jag.

Kollegan kommer in och ber mig hämta ett glas vatten och en banan. "Jag måste ta en paus" säger hon. När jag står med vattenglaset och bananen berättar jag vad den kostymklädde mannen bad mig hälsa. "Jöss sådan värmer" säger hon. "Tror jag sparar resten av bananen, hi hi."

Tack för i dag säger både kostymklädde affärsmän som är spruträdda, barn, pappor, mammor. affärskvinnor som också är spruträdda. Klockan 16.30 är det slut. Lugnet har lagt sig över lokalen. Det är dags att packa ihop för i dag.

Kollegan med bananen tackar för gott samarbete. "Tack själv" säger jag. "Tänk så bra vi jobbar ihop". För visst är det så att när vi alla arbetar år samma håll rullar det på utan större svårigheter. Det är det jag tänker på när jag sätter mig i bilen för att åka hem. I kväll är vi ett gäng trötta personer men mitt i allt ihop så känner i alla fall jag mig nöjd eftersom alla patienterna verkade nöjda. Jag känner ungefär som man fått en vitaminspruta, så i morgon kör vi vidare.  I morgon kväll sätter jag mig återigen på planet till Norge och pappa och storasyrran.

Så alla ni som inte har vaccinerat er, gör det så vi blir av med baconsnuvan en gång för alla.

Kram i höst/vintermörkret.

Telefonnumret jag har ringt i över 45 år är tyst. Det svarar ingen på det numret nu men förhoppningsvis är det i gång igen kanske i morgon eller någon annan dag. Telefonen hemma hos min far är tyst och har så varit i 6 veckor.  Min far som är 91 år men dock är min far har legat på sjukhus och sedan ett rehabhem efter sjukhusvistelsen. Min far är sjuk, egentligen är han väldigt sjuk men eftersom han är så gammal så "spelar inte sjukdomen så stor roll" eftersom celldelningen hos gamla människor går långsamt.

Jag har varannan helg flugit över till Norge för att finnas till hands för min far och även hjälpa min syster. Nu när min far skall flytta ut från rehabhemmet har han bestämt sig för att flytta till en servicelägenhet. I villan vill han inte bo längre. Han har blivit en ensam man min far. Efter min mors död för exakt 1 år sedan har han varit ensam.  Min syster ser till honom varje dag men är man 91 år så orkar man inte så mycket och dagarna blir långa ändå.

Min syster, hennes man och jag har flyttat ut möbler från det som var min syster och mitt barndomshem och möblerat lägenheten i princip såsom det såg ut i villan. Lägenheten är ju tillpassad äldre och naturligtvis är villan som bygdes 1947 alldeles för jobbigt för rollator, ja när även synen börjar tryta, så kan det vara svårt. I lägenheten är allt tillpassad en äldre människa. Stora svängrum om man säger (inte för att han kommer att dansa) men rollatorn tar ju sin plats.

Vi har varit i lägenheten vid några tillfällen och pappa tycker det är så fint där. "Lyxlägenhet" säger han.  Allt är ju relativt, det är ingen lyx men mer modernt.

Pappa hör nästan ingenting men har fick hörapparat i båda öronen förra veckan. Svårt i början men vi skall försöka att ställa in det så han i alla fall hör något bättre.  Han är nästan blind men på torsdag skall han göra en laserbehandling och nästa torsdag gör han samma sak på andra ögat. Vid första behandligen skall jag och min syster åka med honom. Nästa helg blir det min syster och hennes man.
Tänk om jag kan både se och höra igen säger han. Då skall jag ställa bort rollatorn och börja gå i trapporna.

Jag glädjer mig att se dig igen på torsdag pappa. I morgon skall jag ringa de gamla invanda telefonnumret för i dag har jag fått veta att du har flyttat in i "lyxlägenheten" och telefonen skall fungera.

;-)

Under 2 dagar föregående vecka  rådde fullständigt kaos på mitt jobb.  Vem skulle få svininfluensavaccin och vem skulle inte få? Förra tisdag kom en leverans med 500 vacciner något som vi trodde skulle räcka veckan ut.

En snabbtitt ut genom fönstret, kö som sträckte sig nedför gatan, det var då vi förstod att kaoset var ett faktum.  Inom loppet av 3 timmar hade 200 personer vaccinerats. Väntetid, ca 1,5 timmar.

Nästa dag om möjligt ännu värre.  Efter 2 timmar var alla nummerlappar dragna och det var bara att inse att 300 vacciner tog slut kl 14.30. (Och då har man rekommenderat folk att komma senare på dagen för att undvika kö). Kändes lagom tillfredsställande när 2 tanter kom i taxi och krävde att få sina vacciner. I det fallet skulle jag önska jag kunnat trolla med knäna men först till kvarnen.... osv.  Under några hektiska timmar var jag rädd jag skulle bli stenad till döds.

Resten av veckan var det "bara" telefonsamtal där frågan var om när vi får in nytt. "Nytt vaccin kommer ca 11/11 svarade vi". Sent fredag eftermiddag fick vi ny information. Inget vaccin denna vecka men KANSKE nästa vecka.  Alltså en mycket otillfredsställande vecka om man ser det från servicesidan.  Men det är inte mitt fel eller några av mina kollegors fel heller för den delen. Jag skulle naturligtvis vilja hjälpa så många som möjligt men tyvärr den positionen har jag inte inom Landstinget, nej jag är bara en sekreterare som försöker hålla ordning i kösystemet. 

Som sjukvårdspersonal har jag fått mitt vaccin och nu ligger jag sjuk hemma med hosta, ont i halsen och frossa men i morgon får jag gaska upp mig för då är det dags att svara alla som ringer att vi inte fick något vaccin denna vecka heller.

Som tröst till er som inte fått än, det skall räcka till hela svenska befolkningen och det är väl tur att vi inte alla blir sjuka på samma gång eller hur. Ja, det gäller att det positivt på det hela.

Kram från novembergrått Stockholm

Om 1 timme bryter antagligen helvetet lös. Hela morgonen har jag svarat i telefonen. Om 1 timme öppas dörrarna för en ny omgång med vaccination av svininfluensan. Vi har fått ynka 500 doser som skall räcka till ungefär 7000 personer. Snacka om att först  till kvarnen osv. Förhoppningsvis kommer flera leveranser men det vill folk inte lyssna på.

Det är märkligt det här. På dörren har jag skrivit en stor lapp med texten "SLUT". Hmm, "jag ser att vaccinet är slut, betyder det att ni inte har några vacciner kvar?" Ja, vad faa... trodde du. Nej skämt åsido. Det är synd om människan som är så stressad att ingen information går in rätt så att säga.

Så nu vet ni vad jag gjorde i dag mellan kl 13.30 och 16.30.

Nöff nöff

Efter att ha hämtat min åldrande far på sjukhuset stod taxin och väntade på oss. Jag satte min far i framsätet bredvid chauffören. Själv satte jag mig bak och upptäckte att där satt en kvinna i 30 års åldern. Jag hejade på henne och resan kunde begynna. Jag förstod att det var en resa där man "plockar" upp de sjuka från olika sjukhus.

Jag titta lite försiktigt på kvinnan bredvid mig men hon såg inte alls sjuk ut. "Snygg frisyr" tänkte jag. Det började skymma ute och jag såg min egen spegelbild i sidorutan på taxin. "Shit, det börjar bli en rejäl dubbelhaka" tänker jag. Kvinnan bredvid börjar röra oroligt på sig och frågar chauffören om han har en påse. Hon pratar mycket otydligt men är man illamående så är det ju inte lätt att prata eller hur?

Vi sitter i en rejäl kö eftersom det är rusningstrafik en fredag eftermiddag i Oslo.  Jag rycker upp en påse från handväskan, chauffören åker in, sätter på varningsljus och kvinnan går ut och kräks.

"Jag ber så mycket om ursäkt" säger kvinnan. Lutar sin panna mot fönsterrutan, blundar och chauffören berättar att kvinnan har varit inne på sin andra omgång av strålning den här dagen.

Eftersom min man har haft cancer hoppas jag på att jag kan bidra med något när jag berättar det för henne.  Hon ser på mig med sorgsna ögon, skakar på huvudet och säger: "Jag har haft cancer till och från i 13 år, jag åker fram och tillbaka 2 gånger varje dag nu i en 3 veckors period. Jag frågar var hon strålas och tar på sin höger kind. Tungan är hård angripen det är därför hon pratar otydligt. Jag tänker tillbaka på min man när han opererades och vi inte visste om rösten skulle försvinna, där jag lade ner block och penna så att han efter sin operation kunde kommunisera.

Snart hemma med min pappa. "Förlåt, jag ber så mycket om ursäkt men jag mår dåligt." Taxin kör återigen till sidan. Kvinnan kräks återigen. Hon står på sina knän i det våta gräset. I taxin sitter människor hon inte känner. På bullhållplatsen står folk och tittar på henne. He he, tidig fredagsfylla ungefär.

Nu är vi hemma hos min pappa. Jag tar hennes hand och säger att hon skall krya på sig. Hon frågar om jag vill ha den oanvända påsen tillbaka, ber om ursäkt. Hon har nu suttit i taxin i ca 2 timmar. Har inte klagat ett ögonblick men jag som sitter bredvid har just under denna resa förstått att om man har en dubbelhaka eller två så är det ta mig fan inget att gnälla över.

Tack Lise, jag hoppas att det ordnar sig för dig.

Efter att ha lyxat till mig med en semesterdag i dag bestämde jag mig för att åka och handla lite småjuks som behövs till hemmet. Hamnade på en affär som har "lite allt möjligt". Döm om min förvåning när jag möts av ett hav av blinkande tomtar, girlanger, julstjärnor och allt det monne vara. Det enda som saknades var julsångarna.

Det var väl ungefär så jag började mitt bloggande förra året också men jag tycker det är på tok för tidigt eller hur. Jag som fortfarande går i T-shits och sandaler (ja, lite annat också naturligtvis. I alla fall ett par långbyxor). Visst finns det en god del psykologi i det hela. I alla fall började jag tänka i banorna julklappar. I runda slängar är det väl ca 80 dagar kvar så man kanske hinner planera lite i alla fall.

Jag önskar mig i alla fall en digital köksvåg så min önskelista är nu klar.

Kram i blåsten, här i Stockholmstrakten får man hålla i peruken. (Tur att man inte har löständer)

Det finns perioder i livet då man inte orkar mer än att äta, sova och i bästa fall jobba. Jag har under över 1 månads tid orkat allt detta men inget mera förutom att jag orkat läsa mina favoritbloggare men kanske inte alltid kommenterat.

Att jag i dag sätter mig vid datorn är enbart för att tala om att jag fortfarande är uppegående och har i dag varit på min sons grav. Kevins skulle i dag ha fyllt 14 år.  Hur fattig känner man sig inte med handväskan fylld med gravljus, tändstickor, kramdjur och gravlykta? En kille på 14 år skall vara tonårsförälskad, ha en egen facebook osv osv.

När jag startade min blogg för ca 10 månader sedan fick jag min första kommentar från en kvinna som jag "lärde känna" genom att vi både hade förlorat barn. Hon lärde mig det vackra ordet "änglamamma".

Från och med i går kan denna kvinna även kalla sig jordamamma. Grattis till dig och din familj Melissa.

När jag i dag var och handlade på den lokala ICA affären uppstod ett litet trafikkaos i rondellen. En massa bilar fanns med personer utanför sina bilar. Jag trodde naturligtvis att någon olycka hade ägt rum men jag såg som tur var ingen person liggande på marken. Just när jag skulle stanna min bil såg jag en boll ligga på körbanan. Eftersom det har blåst mycket i Stockholm i dag rullade bollen lite hit och dit. Det var ingen riktig fotboll utan en boll med spindelmannen på. Alltså gissningsvis ett litet barn som hade tappat den.

Visst är det gulligt, alla stannade sina bilar och kollade efter något barn men det var nog bara bollen som tog sig en liten tur på egen hand i blåsten för inget barn fanns till. Skönt i alla fall att inte har för bråttom i trafiken.

Bara en liten tanke på söndagkvällen. Kram :-)

Där står han sonen, mitt i bilagan, en stor bild.

Ett barns sommarlov tenderar ofta att bli väldigt långt om man inte har mostrar, fastrar, mormor, farmor osv osv. Det har inte vi i närheten, alltså blir Victors ledighet väääääääldig lång.

För 1 vecka sedan vid middagsbordet berättar min man att han har sett att Djurgården har sommarkollo på Rådmansö i Stockholms skärgård för barn födda mellan -95 -- 99. Det blir ingen reaktion varken från Victor eller mig. När vi senare samtalar min man och jag kommer vi överens om att det kanske inte är så dumt att skicka iväg minstingen måndag till lördag. För mig är det fruktansvärt länge men vi frågar Victor om han kunde tänka sig det." Ja, jooo, kanske, men jag känner ju ingen". Nej säger vi men du kommer helt säkert att lära känna killar. "OK, jag vill" säger Victor som är en mycket social och oblyg typ.

Söndag kväll går åt att packa. Det är viktigt att de rätta kläderna kommer med. Fotbollströjor i alla dess färger, lite märkes ´kalsonger osv osv.

Mamma (jag) sover dåligt natten till måndag. Är van att maken alltid följer med. Med tårar i ögonen säger jag hej då till sonen måndag morgon. Kommer till jobbet. Första SMS. "Tja morsan. Träffat 3 killar som jag känner.  Coolt va". Så roligt svarar jag.
Jag hör inte så mycket nästkommande dagar men något SMS levereras antingen till maken eller mig. Bl a  "Så här roligt har jag aldrig haft" osv.

I går ringde en fotograf till min man och frågade om det var OK att Victor var med på bild i Dagens Nyheter, sportbilagan. Nu är han alltså där. I morgon skall vi resa och hälsa på. Han kommer hem senare på dagen. "Jag skall inte åka med er hem i bilen. Jag skall åka buss med polarna"

Min "lille" unge har blivit så stor att han varken saknar mig, maken eller hund eller bröder på 5 dygn. Glädjen över att hälsa på honom i morgon kan ingen ta ifrån mig. Jag lovar, jag skall verkligen försöka att inte springa dig tillmötes, pussa, kramar och gråta av lycka över att se dig igen. Nej. Jag skall lite nonchalant lossas att jag "råkar" träffa dig men ingen vet att i morgon skall vi tokkramas och du skall få välja middag, ja för du kommer väl hem till middag?

Kram till er alla som orkar läsa en knäppmorsas längtan.

Tåget brukar komma in till Oslo Central i god tid men inte den här gången. Trängsel uppstod och Victor och jag försökte slingra oss igenom folkmassan. Plötsligt stannar Victor. "Titta mamma, en svart mops", Åh va söt säger jag. Victor är en mycket social person som genast går fram till husse och frågar om får ta ett kort på hunden. Självklart säger husse, ge honom en hundgodis så blir han glad. Som sagt, så gjort. Äntligen 20 minuter försenare sätter vi oss på tåget. Bredvid mig sitter en ung man med en tjock bok, bredvid Victor kommer en ca 30-årig kille, hälsar glatt och sätter sig för att sova. Efter vägen får vi höra i högtalaren att vi blir mer och mer försenade. "Det var ju synd" säger killen bredvid Victor. "Jag skall med ett anslutningståg och det hinner jag inte". "Vad heter du grabben" säger killen, Sedan händer det saker som inte jag är van vid i alla fall. "Victor, ska vi gå till bistron, jag är sugen på te, vad vill mamma ha tror du?" De knallar i väg och efter en stund kommer killen med kaffe och godis till "mamma" och te och godis till Victor. "Så snällt" säger jag. "Hur mycket kostade det". "Killen som kommer från ett av våra sydliga länder tittar på mig. "Ingenting, hur så".

Victor, ska vi titta på en film? Du och jag får dela på hörlurarna. Efter mycket skratt tar väl batteriet slut. Vi pratar en stund alla tre då plötsligt en röst i högtalaren berättar att vi alla måste lämna tåget i Degerfors. Nu händer allt väldigt fort men killen som jag kan kalla Ahmed hjälper mig med bagaget och ser till att Victor kommer på en buss som skall ta oss till Laxå. Själv försöker jag stappla bagaget i bussen.

Efter ca 4-5 mil är vi i Laxå för att ta ett nytt ostädat tåg till Stockholm. Ahmed kommer med ett glatt leende. "Tja Victor, du blir inte av med mig nu heller. Jag vill sitta och snacka med dig och morsan du vet". "Kul" säger Victor. Efter  ca 1 timme och alla ombord på tåget får vi veta att vissa skall kliva av tåget igen och vänta på nya bussar. Då, just då bryster min nya vän Ahmed ihop. "Värsta SJ du vet, nu väntar en kamel på oss, eller hur Victor". Inget tåg till Linköping bara kameler." Jöss vad vi skrattade.

Tyvärr var vi tvungna att säga hej då till denna underbara person som själv hade bråttom till sin fru och 1-åriga dotter även om Victor försöker hålla kvar hans väska.

Kanske inte SJ med det första men jag tänker ofta på killen som ville besöka sin fru och lilla dotter och blev  flera timmar för sent men förgyllade resan för min och min Victor.

Victor och jag glömmer dig aldrig du underbara människa.