Det är fredag kväll. Telefonen ringer och jag svarar . Har det hänt något med pappa?  Jag svarar snabbt och frågar vem det är." Det är jag, pappan din". "Du förstår, de har varit och hjälpt mig av med hörapparaten så nu kan jag prata med dig". Så fint, säger jag. Hur mår du pappa? "Jättebra. I går var jag och åt middag i stora matsalen. Det var fisk och du vet ju hur mycket jag tycker om det". Ja, jo det vet jag att du gör men hur mår du annars. Jag menar du har ju precis fått 2 hörapparater, 2 starroperationer, en stor tarmoperation där du fått veta att du har cancer, du går med kateter, jag menar, är du OK pappa. "Jag har det så bra jänta mi". Nu skall jag lägga mig för i morgon är det julbord här på hemmet". "Förresten visste jag inte att jag kunde se sjön härifrån, det blir fint till sommaren. (Jag har berättat för honom att han har sjön framför vardagsrumsfönstret men han har nog varken hört vad jag sagt eller inte sett något. Vi ses till jul, det skall bli trevligt". Hej då pappa, vi ses.

För 2 månader sedan satt min pappa, änkling sedan 10 månader tillbaka, i sin villa som han bott i tillsammans med sin fru (min mamma). 91 år gammal, såg ingen ting, hörde ingenting och med fruktansvärda magsmärtor, svårt att kissa. Allt han väntade på var hemtjänsten och min syster som hälsade på på kvällen.

Vi (absolut mest min syster) och jag har gjort allt vad vi kan för att pappa skall ha det bra. När han för 2 månader sedan efter en svårt magoperation bestämde sig för att inte flytta hem till villan var vi väldigt oroliga för hur han skulle klara av flytten. Han är glasklar i huvudet och har full koll på allt.

När vi skulle avsluta telefonsamtalet försökte jag försiktigt att fråga om han saknade villan. "Nej du, jag bor i en lyxlägenhet" (se tidigare inlägg), men du, nu måste jag lägga mig för som sagt i morgon blir det julbord. Kanske tar jag ett glas rött vin, vi får väl se. "

Kanske inget märkvärdigt telefonsamtal kan tyckes men för mig var det så otroligt upplyftande. Pappa har funnit sig till rätta. Det kommer att bli många olika engagemang på boendet så jag hoppar du hinner med många.

Som vi säger i Norge. "Pappa jeg er glad i deg."

Hej mamma.
I dag är det precis 1 år sedan du dog. 1 år sedan min syster och jag höll dina händer till ditt sista andetag. 1 år sedan pappa strök dig över kinden, kramade dig och tackade för 60 års äktenskap. 1 år sedan jag bad om att du skulle få något lugnande när din ångest var för svår för dig den sista timmen i ditt liv. Det är även 1 år sedan jag packade ner dina fina kläder och lämnade dom till frälsningsarméen. Du tyckte ju så mycket om de som hade det svårt i livet. Du ville hjälpa alla om du så kunde.

Du mamma, jag undrar hur du har det nu. Som du kanske vet är jag ofta i Norge nu, minst 1-2 gånger per månad.  Vet du att pappa inte mår bra? Vet du att han har flyttat till en servicelägenhet? Han saknar dig så mycket mamma så när vi pratar om dig så gråter han. Jag var på kyrkogården i söndags och tände ljus. Min äldste son var med mig. Tillsammans stod vi där i mörkret och såg ljuset från lyktan. Såg du oss? Varje gång jag är i Norge så hälsar jag på dig förstår du. Min syster och jag ser till att det alltid är fint på din grav. Du tyckte ju så mycket om trädgården och blommor så naturligtvis ser vi till att det är fint hos dig.

I år kommer hela min familj från Sverige och firar julen i Norge. Det är ju ganska länge sedan vi gjorde det för det är ju 55 mil att åka men i år kommer vi. Det blir ett kort uppehåll för min mellanson jobbar i julen men har lyckats få ledigt 1 dag.

På julafton skall vi alla (kanske även pappa) besöka din grav och se till att det blir fint på graven. Pappa kanske inte orkar förstår du för han har blivit så mycket sämre sedan du dog. Han är ju ni 91 år och jag tror att när man älskar någon så mycket som pappa älskar dig så längtar han nog till dig ibland.

Jag hoppas att du har träffat Kevin, ditt yngste barnbarn där uppe. Precis som min äldste son sa på din begravning. "Mormor, snälla ta nu hand om vår lillebror Kevin" "se till att han har det bra."

Vet du mamma, ibland när telefonen ringer så tror jag fortfarande att det är du. "Är det dej, jänta mi" sa du. Nu börjar jag gråta så jag får nog lägga ner det här.

Tänkte i alla fall uppmärksamma dagen i dag för jag glömmer aldrig.

Jag lutar mig mot receptionsdisken, sträcker ut en nummerlapp. Vaccinationen kan börja. 339 ropar jag. "Det är jag" svarar kvinnan med den lilla flickan på armen. Fyll i en hälsodeklaration säger jag, sedan kan du gå in i rummet till höger.

340 ropar jag, hänvisar till rummet till vänster. Klockan har just passerat 13.30 och jag vet att jag skall stå här i minst 3 timmar. Det rullar på i en lagom fart, vi får inte ha mer än 50 personer inne i lokalen samtidigt. Min kollega ser till att  inga flera än dessa 50 kommer in innan vi släpper in nya. Vi tänker på kaos vid eventuell utrymning etc. En del barn strular och vill inte ha någon vaccin, mammor och pappor försöker övertala sina barn. Ibland går det, i bland går det inte riktigt så bra.  Jag känner efter ett par timmar att mina fötter värker, ryggen gör ont och jag är i ett akut behov av ett snabbt toalettbesök.

Den gamla kvinnan som inte riktigt förstod vad hon skulle fylla i på hälsodeklarationen ger mig en klapp på axeln. "Så duktiga ni är" säger hon, "din kollega hjälpte mig att fylla i". Nästa kvinna kommer med en julblomma. "Den är till dig" säger hon till mig. "Tusen tack för att du hittade mina glasögon förra veckan". Fötterna och ryggen värker inte lika mycket längre. Det är som om kroppen har fått lite bensin av allt beröm vi får.  Den kostymklädde mannen ber mig hälsa till min kollega att hon var duktig att sätta sprutan. "Jag är nämligen spruträdd" säger han." Det skall jag visst göra" säger jag.

Kollegan kommer in och ber mig hämta ett glas vatten och en banan. "Jag måste ta en paus" säger hon. När jag står med vattenglaset och bananen berättar jag vad den kostymklädde mannen bad mig hälsa. "Jöss sådan värmer" säger hon. "Tror jag sparar resten av bananen, hi hi."

Tack för i dag säger både kostymklädde affärsmän som är spruträdda, barn, pappor, mammor. affärskvinnor som också är spruträdda. Klockan 16.30 är det slut. Lugnet har lagt sig över lokalen. Det är dags att packa ihop för i dag.

Kollegan med bananen tackar för gott samarbete. "Tack själv" säger jag. "Tänk så bra vi jobbar ihop". För visst är det så att när vi alla arbetar år samma håll rullar det på utan större svårigheter. Det är det jag tänker på när jag sätter mig i bilen för att åka hem. I kväll är vi ett gäng trötta personer men mitt i allt ihop så känner i alla fall jag mig nöjd eftersom alla patienterna verkade nöjda. Jag känner ungefär som man fått en vitaminspruta, så i morgon kör vi vidare.  I morgon kväll sätter jag mig återigen på planet till Norge och pappa och storasyrran.

Så alla ni som inte har vaccinerat er, gör det så vi blir av med baconsnuvan en gång för alla.

Kram i höst/vintermörkret.