Jag lutar mig mot receptionsdisken, sträcker ut en nummerlapp. Vaccinationen kan börja. 339 ropar jag. "Det är jag" svarar kvinnan med den lilla flickan på armen. Fyll i en hälsodeklaration säger jag, sedan kan du gå in i rummet till höger.

340 ropar jag, hänvisar till rummet till vänster. Klockan har just passerat 13.30 och jag vet att jag skall stå här i minst 3 timmar. Det rullar på i en lagom fart, vi får inte ha mer än 50 personer inne i lokalen samtidigt. Min kollega ser till att  inga flera än dessa 50 kommer in innan vi släpper in nya. Vi tänker på kaos vid eventuell utrymning etc. En del barn strular och vill inte ha någon vaccin, mammor och pappor försöker övertala sina barn. Ibland går det, i bland går det inte riktigt så bra.  Jag känner efter ett par timmar att mina fötter värker, ryggen gör ont och jag är i ett akut behov av ett snabbt toalettbesök.

Den gamla kvinnan som inte riktigt förstod vad hon skulle fylla i på hälsodeklarationen ger mig en klapp på axeln. "Så duktiga ni är" säger hon, "din kollega hjälpte mig att fylla i". Nästa kvinna kommer med en julblomma. "Den är till dig" säger hon till mig. "Tusen tack för att du hittade mina glasögon förra veckan". Fötterna och ryggen värker inte lika mycket längre. Det är som om kroppen har fått lite bensin av allt beröm vi får.  Den kostymklädde mannen ber mig hälsa till min kollega att hon var duktig att sätta sprutan. "Jag är nämligen spruträdd" säger han." Det skall jag visst göra" säger jag.

Kollegan kommer in och ber mig hämta ett glas vatten och en banan. "Jag måste ta en paus" säger hon. När jag står med vattenglaset och bananen berättar jag vad den kostymklädde mannen bad mig hälsa. "Jöss sådan värmer" säger hon. "Tror jag sparar resten av bananen, hi hi."

Tack för i dag säger både kostymklädde affärsmän som är spruträdda, barn, pappor, mammor. affärskvinnor som också är spruträdda. Klockan 16.30 är det slut. Lugnet har lagt sig över lokalen. Det är dags att packa ihop för i dag.

Kollegan med bananen tackar för gott samarbete. "Tack själv" säger jag. "Tänk så bra vi jobbar ihop". För visst är det så att när vi alla arbetar år samma håll rullar det på utan större svårigheter. Det är det jag tänker på när jag sätter mig i bilen för att åka hem. I kväll är vi ett gäng trötta personer men mitt i allt ihop så känner i alla fall jag mig nöjd eftersom alla patienterna verkade nöjda. Jag känner ungefär som man fått en vitaminspruta, så i morgon kör vi vidare.  I morgon kväll sätter jag mig återigen på planet till Norge och pappa och storasyrran.

Så alla ni som inte har vaccinerat er, gör det så vi blir av med baconsnuvan en gång för alla.

Kram i höst/vintermörkret.