Jag har hunnit med flera besök hos min far i Norge sedan sista inlägget. Senaste besöket var för 2 veckor sedan. Jag var bjuden på tjejmiddag hos min syster som fyllde jämna år.

Naturligtvis var resan lika mycket för min fars skull. Det hade gjorts lite finjusteringar med ögon och öron så jag var väldigt nyfiken i vilket skick han var.

Min systerson K hämtade mig vid bussen och när jag frågade hur min far mådde så säger K att jag inte får prata så högt för just i dag har man varit och justert hörapparaten.

Väl hemma hos min syster väntar som vanligt god middag och min far sitter så glad och nöjd vid matbordet. Rosiga kinder och hör alldeles förträffligt men, du får inte prara så högt säger han för nu är jag inte döv längre. Inte blind heller för den saken skull säger han. Hans ögonoperationer var lyckade så nu både ser och hör jag säger han. Han höjer sitt glas med lite rött vin och säger att nu vill han faktiskt åka hem till lägenheten.

Min syster och jag kör honom hem. "Å vad jag trivs här säger han. Här stormtrivs jag "säger han. Det värmer 2 döttrars hjärtan att höra. "Jag i morgon kommer jag och städar lite här pappa" säger jag. "Ja men mellan 13-15 är jag upptagen. Det är lunch i matsalen och det vill jag inte missa." Naturligtvis inte " säger jag. Gå du, jag klarar mig själv. Jag tänkte sätta i gång tvättmaskinen åt dig" Varför då? säger pappa. Det klarar jag själv.

När jag återkommer närsta dag har han tagit på sig finskjortan. "I dag tar jag inte rollatorn, det räcker med käppen. ". Är du säker" säger jag. "Yes, numera ser jag knappen på hissen så jag vet var jag skall trycka". Pappa har lärt känna en yngre man som tycker det är så roligt att prata med min far.

Det är väl märkligt detta. Jag är lika stolt som om det vore mitt barn. Pappa klarar sig själv (näst intill) och han fick aldrig veta att jag stod och tjuvkikade när han gick i väg till hissen och jag såg at han hittade rätt knapp.

Nu väntar ytterligare en stor operation kanske, man vet ju inte om man vill operera en så gammal man men alla tycker ju att han är så pigg. Vi här hemma får åter be om att allt skall gå bra.

Jag frågade vid senaste besöket om han saknade sin villa, han berättade då för mig hur orolig och rädd han hade varit senaste tiden. Hur otäckt det hade varit att lägga sig och näst intill vara döv. Stackars pappa. Det berättade han aldrig för oss.

Du är en riktig krutgubbe du pappa. Kram, vi ses i slutet på nästa månad hoppas jag.