Efter att ha hämtat min åldrande far på sjukhuset stod taxin och väntade på oss. Jag satte min far i framsätet bredvid chauffören. Själv satte jag mig bak och upptäckte att där satt en kvinna i 30 års åldern. Jag hejade på henne och resan kunde begynna. Jag förstod att det var en resa där man "plockar" upp de sjuka från olika sjukhus.

Jag titta lite försiktigt på kvinnan bredvid mig men hon såg inte alls sjuk ut. "Snygg frisyr" tänkte jag. Det började skymma ute och jag såg min egen spegelbild i sidorutan på taxin. "Shit, det börjar bli en rejäl dubbelhaka" tänker jag. Kvinnan bredvid börjar röra oroligt på sig och frågar chauffören om han har en påse. Hon pratar mycket otydligt men är man illamående så är det ju inte lätt att prata eller hur?

Vi sitter i en rejäl kö eftersom det är rusningstrafik en fredag eftermiddag i Oslo.  Jag rycker upp en påse från handväskan, chauffören åker in, sätter på varningsljus och kvinnan går ut och kräks.

"Jag ber så mycket om ursäkt" säger kvinnan. Lutar sin panna mot fönsterrutan, blundar och chauffören berättar att kvinnan har varit inne på sin andra omgång av strålning den här dagen.

Eftersom min man har haft cancer hoppas jag på att jag kan bidra med något när jag berättar det för henne.  Hon ser på mig med sorgsna ögon, skakar på huvudet och säger: "Jag har haft cancer till och från i 13 år, jag åker fram och tillbaka 2 gånger varje dag nu i en 3 veckors period. Jag frågar var hon strålas och tar på sin höger kind. Tungan är hård angripen det är därför hon pratar otydligt. Jag tänker tillbaka på min man när han opererades och vi inte visste om rösten skulle försvinna, där jag lade ner block och penna så att han efter sin operation kunde kommunisera.

Snart hemma med min pappa. "Förlåt, jag ber så mycket om ursäkt men jag mår dåligt." Taxin kör återigen till sidan. Kvinnan kräks återigen. Hon står på sina knän i det våta gräset. I taxin sitter människor hon inte känner. På bullhållplatsen står folk och tittar på henne. He he, tidig fredagsfylla ungefär.

Nu är vi hemma hos min pappa. Jag tar hennes hand och säger att hon skall krya på sig. Hon frågar om jag vill ha den oanvända påsen tillbaka, ber om ursäkt. Hon har nu suttit i taxin i ca 2 timmar. Har inte klagat ett ögonblick men jag som sitter bredvid har just under denna resa förstått att om man har en dubbelhaka eller två så är det ta mig fan inget att gnälla över.

Tack Lise, jag hoppas att det ordnar sig för dig.

Efter att ha lyxat till mig med en semesterdag i dag bestämde jag mig för att åka och handla lite småjuks som behövs till hemmet. Hamnade på en affär som har "lite allt möjligt". Döm om min förvåning när jag möts av ett hav av blinkande tomtar, girlanger, julstjärnor och allt det monne vara. Det enda som saknades var julsångarna.

Det var väl ungefär så jag började mitt bloggande förra året också men jag tycker det är på tok för tidigt eller hur. Jag som fortfarande går i T-shits och sandaler (ja, lite annat också naturligtvis. I alla fall ett par långbyxor). Visst finns det en god del psykologi i det hela. I alla fall började jag tänka i banorna julklappar. I runda slängar är det väl ca 80 dagar kvar så man kanske hinner planera lite i alla fall.

Jag önskar mig i alla fall en digital köksvåg så min önskelista är nu klar.

Kram i blåsten, här i Stockholmstrakten får man hålla i peruken. (Tur att man inte har löständer)

Det finns perioder i livet då man inte orkar mer än att äta, sova och i bästa fall jobba. Jag har under över 1 månads tid orkat allt detta men inget mera förutom att jag orkat läsa mina favoritbloggare men kanske inte alltid kommenterat.

Att jag i dag sätter mig vid datorn är enbart för att tala om att jag fortfarande är uppegående och har i dag varit på min sons grav. Kevins skulle i dag ha fyllt 14 år.  Hur fattig känner man sig inte med handväskan fylld med gravljus, tändstickor, kramdjur och gravlykta? En kille på 14 år skall vara tonårsförälskad, ha en egen facebook osv osv.

När jag startade min blogg för ca 10 månader sedan fick jag min första kommentar från en kvinna som jag "lärde känna" genom att vi både hade förlorat barn. Hon lärde mig det vackra ordet "änglamamma".

Från och med i går kan denna kvinna även kalla sig jordamamma. Grattis till dig och din familj Melissa.