Victor och jag åkte för att hälsa på morfar för 1 vecka sedan. Efter en lång tågresa med gråtande barn kom vi äntligen till Oslo centralstation. Taxi hem till min 91-åriga pappa, underbart att träffa honom igen. Lite orolig var jag nog för Victor hade just denna gång ingen dator tillgänglig. Hur ska det gå??

Naturligtvis började vi eftermiddagen med en promenad på en halv timma till min mors grav. Eftersom min syster sköter om graven mer eller mindre varje dag såg det naturligtvis fint ut på graven. Väl hemma igen pratade vi, min far, Victor och jag om hur vi skulle smycka graven när vi var i Norge. Victor och jag bestämde att vi skulle köpa en fin röd ros och en fjäril. Victor ville egentligen köpa en ängel men damen i blomsteraffären avrådde just för att det finns människor som inte låter gravar vara i fred.

 Vi knallade i väg Victor och jag dagen efter och köpte både ros och en liten fjäril som satt på en liten ståltråd. Vi gjorde så fint vi kunde. Efter att ha lämnat graven med några ord till min mamma lämnade vi och började en längre promenad hemåt. Efter ett tag, i mina egna tankar märker jag att Victor inte är med. Jag har ingen lust att börja ropa på honom så jag väntade på honom. Efter ett tag kommer min son gråtande och berättar att han saknar sin mormor jättemycket.

Väl hemma i Sverige frågar jag min syster om hon tyckte att vi hade gjort fint. "Ja, det var jättefint" men nu kastade jag rosen för den hade gjort sitt". Det förstod jag men fjärilen då?. Fjärilen? Det fanns ingen fjäril men det fanns en ståltråd utan något på så jag undrade vad det var säger min syster.

Ett djupt långt andetag. Vem tog fjärilen? För visst är det så att man aldrig kan vara riktig säker inte ens när det gäller att ha sina gravplatser i fred. Min fråga är, hur lågt kan man sjunka?

Resan åter till Stockholm kan jag berätta om vid ett senare tillfälle för det var lite av ett äventyr.

Kram i sommarkvällen.