I morse vart det stressigt värre. Hittade inte mina nyckar och det innebär jobbnyckar, hemmanycklar, bilnycklar, garagenycklar. ALLT. Bestämde mig ganska snabbt att åka kommunalt med tanke på värdret. På bussen funderade jag på var Janne hade lagt nycklarna (det var i alla fall inte jag som hade de sist).  Rätt trevligt att åka buss tycker jag.

Mobilen ringer precis när jag skall kliva in å jobbet. Säker Janne som ringer och berättar att han efter mycket letande har hittat nycklarna. Ser ju så in i he.. dåligt så inte såg väl jag att det var äldste sonen som ringde.  Killarna bytte nämligen däck i går. "Mamma, vet du, jag har dina nycklar". Har du saknat dom? Tja, det var ju rätt trevligt att åka buss så inte har jag väl saknat dom så mycket.

Snön dalade hela dagen och så var det dags för hemresan. Stod i busskuren i Djursholm och hade precis missat 509:an. Som jag sa (se ovan) så ser jag väldigt dåligt, tidtabeller, nummer på mobilen, 0 koll. Som tur var kom en tjej som var väldigt behjälplig. Vi kom överens om att vi hade missat bussen. Sedan kom en söt liten mamma med sina två söner. De började prata med mig och när jag svarade så frågar mamman varifrån i Norge jag kommer. Det är i dessa dagar 30 år sedan jag flyttade hit men nog hörs min vackar brytning.  Mamman berättade att hon var sedan några år är gift med en norrman. Efter några minuters väntande kom ytterligare en kvinna och frågade varifrån jag kom, "du förstår sa hon, jag kommer från Tromsö" (ca 200 mil från Oslo). Lite roligt sammanträffande faktiskt. Det var ett väldigt trevligt möte och det är väl dom man skall vara rädd om i livet.

Att skutta av glädje när man ser en norrman menar jag. Förstår ni nu vilket innehållsrikt liv jag lever?? Vem kan skryta med sådana möten?? Frågan är fri.'

Berta B