De romantiska paketen slutade maken och jag ge varandra för väldigt många år sedan. Vi insåg själva med åren att det var bättre att köpa något till huset eller inte köpa någonting alls till varandra. (Är lika trist som det låter). Bättre att vi använder pengarna på barnen osv. Hur som helst så är vi nog väldigt barnsliga både maken, en liten sak kan vi väl köpa till varandra. Det är ju så roligt med paket. Antirynkkräm fungerar inte längre heller.

På en av mina många Norgeresor  nu i december hittade jag just det som jag vet att min man har önskat sig i många år och verkligen behöver. Det har funnits en gräns för vad jag köper till honom, det behöver som sagt inte vara något romantiskt men som sagt . Just i år ser jag denna hodelykt i en nyöppnad affär till starkt reducerad pris.  Jag går lite runt i affären, tänker mig hur han kommer att se ut. Nej, det får bli hans julklapp i år.

I går när lugnet hade lagt sig över hemmet plockar han fram sin hodelykt, eller som ni säger här i Sverige, pannlampa.
Kära någon, förstår att den från början var dyr, här fanns karborrband på kors och tvärs och en gedigen batterilåda i bakhuvudet.  Jag tänkte att det blir ju bra att ha när han går ut med hunden och slipper ficklampan. En karl med en rottweiler och ficklampa ser lite kusligt ut tycker jag, med pannlampa ser man mera hurtig ut trodde jag. För att testa detta vidunder stängdes alla ljus och det var kolsvart hemma hos oss. Då bestämmer min man sig för att lösa korsord med pannlampan på. Victor och jag fick äran av att titta på hur fint det lös. Något mer fanns inte att göra för oss, men som vi brukar säga "bara man trivs så ställer vi upp på varandra"

Nu vad det snart dags att ta kvällsturen med hunden men först skulle hunden få sin kvällsmat. Maken serverar hunden naturligtvis med lampan på, (precis som ett stolt barn). Hunden tittar på maken, på lampan och går och lägger sig i sin korg igen, vill inte äta. Precis som hon vet att om jag inte äter behöver jag inte heller gå ut. Vår hund som älskar att gå på promenader vägrar även hon. Här skall det inte gå någon husse men pannlampa inte. Rottweilern skäms för husse.

Jag tycker faktiskt synd om min man, han som var så stolt lägger tillbaka pannlampan i kartongen och vips hoppas hunden upp, viftar på svanser och äter sin mat.  Jag hör ett mumlande, jäv.... hund, tror du att du kan bestämma allt.

Dörren slår igen. Kvar finns en tom hundmatskål och pannlampan ligger i sin karton på matbordet.

Nu börjar karln prata om att han skall gå runt och hälsa alla grannarna god jul och riktigt blända dom när de öppnar dörren. För han är ju så stolt av den.

Hjo hej